Ensamkommande/"Ung i Sverige" demonstrerar i Stockholm, sensommaren 2017

Och så hade en pojke hängt sig två månader tidigare. Hon ringdes dit av hans vänner på boendet som satt samlade runt kroppen: det var det femte självmordet, säger hon. De ensamkommande ungdomarna är en grupp som ofta mår psykiskt dåligt. Undersökningar visar att var tredje har tankar på att ta sitt liv och flera killar jag möter genom strejken har synliga och nya ärr över underarmarna.

Fatemeh Khavari var den som gav beskedet till hans familj (”de skrek, och kallade mig för dåliga saker”). Hon ordnade en avskedsceremoni innan den döda kroppen flögs till Kabul.

Med flytten till Norra Bantorget hamnar strejken i medieskugga: för att den inte längre är någon nyhet, och kanske för att berättelsen blivit sårigare. Och så är det något med själva platsen. Träden runt omkring är täta; här finns ingen insyn och till skillnad från Medborgarplatsens folkliga trappa inget tydligt centrum. Ungdomarna sitter i glesa grupper under regnskydden. Många har uppdragna knän och håller om sig själva i kylan. Fatemeh Khavari talar lugnande med en kille som ligger på trottoaren. Han skakar. Har så ont i huvudet att han gråter.

– Jag har frusit mycket och i förrgår vaknade jag och såg mig omkring. Varför har vi sovit på gatan i en månad? Finns det något slut? Jag kände ett så stort ansvar. Jag har för mycket på axlarna nu. Jag grät hela dagen. Och sedan bestämde jag mig.

Många vuxna som finns runt henne invänder. Strejken är fortfarande en rörelse med hopp.

– Jag har absolut inte gett upp men jag ser hur dåligt de mår. Och jag känner att vi måste bli hårdare nu för de som har makten bryr sig inte om människor utan bara om att vinna valet. Nu måste jag vara beredd att gå längre. Att hungerstrejka.

Hon säger att hon sällan träffar någon utanför rörelsen längre. Ungdomarna är i dåligt skick och hamnar lätt i bråk med varandra, hon kan inte lämna dem.

Och det nya beslutet har gjort hennes mamma så ledsen att de – som brukar prata med varandra flera gånger varje dag – inte har hörts på ett dygn. Jamila Khavari vill inte att hennes dotter ska vända kampen mot sig själv och den egna kroppen.

Varför tror du inte på sittstrejken?

– Även om de får tillfälligt skydd så kommer det inte bli permanent. Vad spelar det för roll om de skickas till döden nu eller senare? Människor kommer bli ännu mer besvikna än de var innan.