Citat:
Ursprungligen postat av
plofs
Om han nu var oskyldig varför åkte han inte till Sverige för att reda ut frågan för att därefter söka asyl.
1. Enligt
oskuldspresumptionen är det inte den misstänktes plikt att bevisa att han är oskyldig. Det är åklagarens.
2. Han stannade i Sverige till 26 september. Marianne hade hunnit förhöra honom innan dess, men det ville hon inte. Jämför med Eva Finné som förhörde inom tio dagar efter att hon tagit över. Marianne väntade mer än dubbelt den tiden, och han hade inga förpliktelser att stanna i landet på obestämd tid för att vänta på Marianne.
3. Han behöver inte åka tillbaka Sverige för att få den saken utredd, eller rättare för att Marianne ska få den saken utredd. Det är normalt att Sverige förhör utomlands (det har skett över 40 gånger under tiden JA varit häktad av Marianne i UK, trots Mariannes lögnaktiga bedyrande att det skulle vara olagligt). På senare tid har den svenska processrättsprofessorn Christian Diesen dessutom i Dagens Juridik gjort klart att han inte behöver tas till Sverige vare sig för åtal eller rättegång.
Om han själv vet att han är oskyldig, varför ska han då ge upp sin asyl för att åka till Sverige trots att det varken är hans plikt (enligt oskuldspresumptionen) eller ens nödvändigt för att fallet ska utredas och avgöras utan hans närvaro?
Det är Marianne som är myndighetsperson och henne du ska ställa krav på. Varför har hon inte agerat mer skyndsamt? Varför har hon dragit på sig UNWGADs kritik genom sin absurda dröjsamhet? Varför har hon inte velat använda framkomliga vägar för att föra fallet framåt?
Citat:
Frågan däremot är vilket (europiskt) land förutom Ryssland som skulle ge honom asyl/uppehållstillstånd. Såsom icke eumedborgare så har han bara rätt att vistas i europeiskt land i tre månader (turistvisum).
En risk för utlämning till USA är i de flesta länder inget skäl till asyl/uppehållstillstånd.
Förutom att han är samväldesmedborgare (vilket påpekats ovan) så har han visst dessutom brittiskfödda förfäder som skulle kunna göra honom berättigad till brittiskt pass. Den svenska rättsprocessen kan ha försvårat detta, och jag vet inte ens om han har sökt eller är intresserad av dubbelt medborgarskap.
Som du noterat så befann han sig helt lagligt i UK från slutet av augusti 2010 till juni 2012 utan att britterna ville slänga ut honom med hänvisning till att han inte var europé. Hur detta formellt administrerades vet jag dock inte. Britterna tog hur som helst hans pass i beslag i december 2010 och gjorde det omöjligt för honom att åka därifrån.
Citat:
Hela den här tråden innehåller något förvirrat resonemang om att Sverige genom åklagaren/na samarbetar med USA och skulle lämna ut JA.
Du är en del av den här tråden och mer förvirrad än de flesta. Naturligtvis kan man misstänka att åklagaren instruerats att agera utifrån utrikespolitiska hänsyn. Därmed inte sagt att det är fastslaget, men UD har visst som rutin att informera om utrikespolitiska konsekvenser vid brottsmål. Ett antal svenska ministrar har ju till och med tagit sida och uttalat sig grovt personlighetskränkande om den misstänkte, trots att de borde låta rättssystemet fungera oberoende. Men det gör de alltså inte. Kanske på grund av hotelser från USA som inte ser på blida ögon att någon verkar förhålla sig positivt till personer som Snowden eller Assange.
Samtidigt är det uppenbart att Marianne är fullt kapabel att skapa oreda i fallet alldeles på egen hand. Sverige har ju en modern historia av katastrofala rättsskandaler. Ta bara Quickfallet, där en liten grupp bestående av bland annat en enda förhörsledare (Seppo) och en enda åklagare (van der Kwast) verkar ha vilselett ett flertal domtolar till att döma Quick för samtliga fall (8 mord) van der Kwast hann åtala honom för. I resningsprocessen var däremot flera olika åklagare inblandade, och då visade det sig att han friades från alla tidigare domar. Precis som van der Kwast kan alltså Marianne Ny vara en katastrofal åklagare som driver ett fall in absurdum utan att det finns grund för åtal. JA är sannolikt oskyldigt misstänkt, och det är osannolikt att en annan åklagare skulle ha drivit fallet som Marianne och därmed dragit på sig internationell kritik från UNWGAD för att ha behållit häktningen trots att hon under flera år inte rörde ett finger för att försöka driva förundersökningen framåt, trots att detta enligt många förtroendeingivande bedömare var möjligt - om det fanns förutsättning att driva fallet framåt överhuvudtaget, det vill säga.
Ett nominellt förhör för att sen kunna lägga ner skiten verkar vara allt Marianne hade att komma med. Det tog henne bara sex år, åtta månader och nitton dagar och kostade otrevligt många miljoner som hade kunnat användas bättre, för att inte tala om ett ohyggligt personligt lidande som märkt de inblandade för livet.