Citat:
Ursprungligen postat av
Tinuviel
Det hon finner är fattigdom och diskriminering.
Matilda Berglund beskriver livsvillkor som miljontals och åter miljontals människor lever under - livsvillkor som skulle få många (om de hade pengar) att söka sig vidare i jakt på ett bättre liv. MEN det hon beskriver är INTE skäl för asyl - något hon antingen inte inser eller blundar hårt för.
Artikeln avslutas med detta södertörnska pekoral:
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/att-lata-dem-stanna-ar-det-minsta-vi-kan-gora/
Det är möjligen sina egna privilegier hon känner skuld för (vilket är en helt igenom subjektiv känsla) men det är sannerligen inte hon
själv som tänker betala en miljondel av priset för att etablera den här gruppen i Sverige, kostnaderna för det svenska samhället. Nej, det är det alla vi andra som ska göra, vi som aldrig blivit tillfrågade om just detta. Det vi finner i DN är rösten hos någon som får höra om människor (svenskar, eller t o m tidigare invandrare) som förlorat jobb och bostad här i Sverige, vars bilar bränts ut och vars barn blir nerslagna och våldtagna - men som viftar bort det de hör med ett chevalereskt:
"Fattigdom säger du? Nå! Vi får väl alla dra ner på lyxen litet grann för att kunna rädda de här människorna. Och om några blir litet fattiga och måste klippa kuponger ur reklambladen för att få det att gå ihop så må det vara hänt! Vi gör ju i alla fall det GOOOOODA!"
Denna slags sinnessvagt
entitled inställning till frågor om vad invandring från dysfunktionella länder kostar oss i längden, och vad vi får tillbaka, är allt annat än ovanlig bland välmående liberaler typ Per Svensson, Peter Wolodarski, Agneta Pleijel, Anne Ramberg etc. Och i tankevurpan från "mina skuldkänslor, min lyxnoja" till krav på att Sverige ska investera hundratals eller på sikt tusentals miljarder kronor i de här folkgrupperna, och ta dem hit, ligger den mentala kollapsen.