Citat:
Skuld är säkert en faktor, sedan ska man nog inte förringa det faktum att hennes inkomst bygger på de ensamkommande. Hon arbetar enligt sin uppgift i artikeln på ett boende och det ger såväl en fast lön som den där varma fina känslan i magen av att göra något riktigt gott för en utsatt grupp.
Att ifrågasätta ensamkommandes rätt att stanna blir därmed för henne att ifrågasätta sitt yrkesval och de motiv som driver henne.
I den bubbla hon lever i finns inga målkonflikter och DN ger understöd genom att smälla upp hennes artikel på förstasidan bildsatt med ett antal afghaner som håller upp bilder på hjärtan.
För henne och hennes åsiktsfränder visar de kärlek för många andra är det en illustration på hur ett blödande hjärta lätt dränker intellektet.
Att ifrågasätta ensamkommandes rätt att stanna blir därmed för henne att ifrågasätta sitt yrkesval och de motiv som driver henne.
I den bubbla hon lever i finns inga målkonflikter och DN ger understöd genom att smälla upp hennes artikel på förstasidan bildsatt med ett antal afghaner som håller upp bilder på hjärtan.
För henne och hennes åsiktsfränder visar de kärlek för många andra är det en illustration på hur ett blödande hjärta lätt dränker intellektet.
*spyr*
Förr hade tidningarna en medveten strävan att undvika jäv eller kompiskorruption i sin journalistik. Den som var aktivist eller ordförande i en NGO tilläts t ex inte jobba som journalist med frågor som låg nära deras egen aktivism, kultursidorna försökte undvika att folk recenserade sina egna polare osv. Men jag har märkt att det här har luckrats upp en hel del. Sydsvenskan hade t ex en tjej som skrev om flyktingfrågor - som reporter på nyhetsplats - och samtidigt var ordförande för IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet), en mycket välkänd NGO och ett hangout för asylflummare. Det hade varit otänkbart för trettio år sedan. Bara ett av många exempel.