Citat:
Ursprungligen postat av
Clay Allison
Snälla säg mig helt ärligt om du på riktigt tror att krönikan beskriver en verklig händelse.
För mig är det självklart att det har skett.
Jag, 50+, hatar numer att åka lokaltrafik just tack vare ockupanternas störande språk och grobianbeteenden.
De dagliga stunderna i lokaltrafiken var förr min mentala ställtid i tillvaron, min egentid.
Nu är den invaderad.
Ställtid innebär tid att ställa i ordning, ställa av och ställa om. Det mesta blir bättre gjort och roligare om man får den ställtid man behöver.
Kvinnan stör sig förmodligen inte så mycket på Nujen, men Nujen, sin vana trogen, ser bara till sig själv.
Säkerligen har Nujen kulturfränder på bussen som invaderar livsrummet, ser för självklart att dom ska ha allt utrymme, är hotfullt högljudda.
Men kvinnan nedlåter sig inte till att tilltala drägg, vilket är det faktiska skälet till att svenska kvinnor inte blir nedslagna i lokaltrafiken, ockupanterna tror att hon är tyst för att hon "vet sin plats".
Det kan vara skälet till att vi inte redan befinner oss i inbördeskrig.
Den svenska kvinnan nedlåter sig inte till att tala med drägg, och ockupanterna tolkar hennes tystnad som att hon "vet sin plats".
För mig som svensk kvinna är det lika psykiskt belastande att behöva lyssna på kräk- och harkelspråken som det blev för norrmännen att höra tyska under den ockupationen.
Kvinnan bedömer att Nujen möjligtvis är kommunicerbar, han bör ställa till rätta.
Vilket de flesta män, i alla fall förr, gjorde om man bad dom.
Att östermalmskvinnan
väser, om hon nu verkligen gör det, plockar en svensk man också upp som att hon är nära bristningsgränsen, hon behöver honom, hon har inte så mycket mental kraft kvar att hon pallar att vara artig.
Hon ber om hjälp.
Ett annat scenario är att kvinnan känner igen Nujen och har insett vem han är, vad han står för.
Hon har sett nån av hans shower, hon har gått på snacket om att kurdernas kultur skulle vara så skyddsvärd, så mycket mer skyddsvärd än vår.
Vi trodde det var ett utrotningshotat folk vi tog emot och hjälpte här, så blåsta vi blev.
Den svenska kvinnan har fått ta största smällen.
Så östermalmskvinnan hyser hat mot Nujen, ett berättigat hat.
Det tveksamma är ju att han spontan skulle ha fått fram den där frasen, men Nujen har ju ägnat hela sin tid i Sverige åt kulturell appropriering, inte för att smälta in med oss, utan för att åsamka oss så stor skada som möjligt.
Han kunde ha sagt nåt trevligt istället, han kunde ha valt att göra det.
Det kan vara att han helt enkelt inte har den förmågan.
Mig personligen händer det inte sällan att jag hamnar i lägen då jag vill tydliggöra att jag tillhör den gamla stammen södermalmare, ingenstans kan gentrifieringen varit så massiv som här.
Ingen gång, aldrig, har Södermalm förtjänat att skämmas så som vi förtjänar att skämmas nu.
I såna lägen så kommer det, helt automatiskt, hur irriterad jag än är, nåt smeksamt tillbakalutat uttryck.
Vi svenskar har fråntagits förmågan att kommunicera i det offentliga rummet.
Episod för kanske 6 år sen, T-banefärd mellan Oden- och St:Eriksplan.
Innan vi kommit till Odenplan, har vi, bakom våra nollställda anleten förfärats, blivit ofrivilliga åhörare till en till synes välanpassad invandrad mans samtal, han har på telefon uttalat något som så helt skiljer honom från oss.
Redan innan den invandrade mannen klivit av vid Odenplan har det bildats ett mentalt band mellan oss som sitter kvar.
Efteråt är jag nästan säker på att den 30-åriga mannen som sitter kvar, han sitter kvar för vår skull, för dom, det äldre paret, och för mig, den professionella innerstadskvinnan.
--Märkligt beteende, säger den äldre kvinnan, hon vet att hennes man backar henne.
--Ja, verkligen, säger jag.
Den yngre mannen betraktar oss.
Han ger ett artigt intryck, jag tänker att han kanske inte alls har lust att prata men att han liksom inte kan låta bli att tycka om oss så han gör det ändå.
--Jo, det är inte bra att det har blivit så, säger han.
Han vill mig något, jag känner det, tydligt känner jag det, men jag kan inte sätta fingret rätt.
Det är inte erotiskt, eller, det skulle nog gå bra det också, men det är underordnat, här är det viktigare grejer på gång.
När jag måste gå av vid St:Eriksplan tvekar jag, för jag känner att jag lämnar nånting, nånting jag inte får lämna.
När jag pinnar på där längs perrongen, när deras vagn kör om och ifrån, söker jag deras blick.
Men nu är dom tre i djupt samtal med varandra, jag är inte längre med.
Bra, tänker jag, han klarar det där.
När jag flera år senare, Charlie-Hebdo-attacken, av en slump noggrant följer nyheterna och inser att något är fel, väldigt fel.
När jag sjunker under min värdighet, söker upp den ökända sladdertackan på hörnet, Flashback, medias hantering av terrorattacken, då trillar polletten ner.
Då, först då, inser jag vad den unge mannen ville mig, ville oss, dom där minuterna mellan Oden- och St:Eriksplan.