Citat:
Instämmer... anledningen kan vara svaret....
Samtidigt är det svårt, man vill inte såra eller skada.
Situationen är drastisk svår för de anhöriga därav svårt att spekulera mot dem.
Att objektivt ifrågasätta utan att uppfattas som dömande är en svår balans med tanke på att man utgår från att de anhöriga är offer i situationen.
När något trauma inträffar en nära, är oftast skuld den övergripande känslan. Oavsett hur involverad eller inte du är i händelsen.
Kan tänka mej att skuldkänslan tynger mest gentemot föräldrarna. Det handlar om nära känslomässiga relationer som i familjer.
Dokumentären "Blås inte ut mitt ljus" där Ulrika och Gabriella medverkar är givande. Den utspelas inte så många år efter försvinnandet. Minnet av tiden för U är färskare och kanske inte så bearbetat.
Något som jag tänkt på är att den plågande fasansfulla tanken på vad H blivit utsatt för, led hon? blev hon utsatt för grovt våld? osv.... många plågande tankar måste ha infunnit sej. Att behöva leva med dessa tankar och undra om hon plågades eller hur hennes sista tid blev.....blir förtärande.
Samtidigt få höra att det troligtvis är någon/ några man känner. Här gäller det att bidra med allt osencurerat och det kan bli svårt när det blir nära inpå.