Hur orkar man ha barn i 20 år?

Hur orkar man ha barn i 20 år?

Känna sig tvingad att jobba heltid i 20 år pga barnen, inte kunna resa hur man vill ensam, frun kan lämna när som helst och då står man där med barnen varannan vecka... Känna sig bunden till staden barnet föddes osv...

Man skaffar väl alltid barn av en anledning, och det är inte för att förbättra sina levnadstillstånd. Tror man det så är det väl jobbigt.

"Frun kan lämna när som helst", om du gifter dig med vem som helst. Mycket riktigt.

Att skaffa barn betyder att man sätter sig själv i andra hand.
Jag kan säga att det är värt det och den känslan blir tydligare ju äldre du blir.

Håller med Fiskmånglaren.

Livet förändras när du skaffar barn.

Det förändras dock till det bättre, även om man inte längre kan sätta sig själv och sina egna triviala intressen först.

+1


Nej, det kan du inte. Men du kan säga att det är värt det för dig

Jag tror att en ytterst liten minoritet som har barn inte håller med mig.
Jag tycker det finns en överdriven rädsla att bli vuxen och ta ansvar.
Mellan 20-30 är rädslan stor. Då är det viktigare att festa och köpa dyra prylar. Efter 30 vaknar man upp och får panik när kompisarna har skaffat familj och man sitter där ensam kvar.
När är tillfället rätt att skaffa barn då? Jag kan ärligt säga att jag inte tyckte att det var dax fast jag var 29.
Den känslan ändrades snabbt efter jag blivit farsa, och sen blev det en unge till.
Slipper man knarkarungar som sticker kniven i en så är det ingenting att ångra, jag lovar! 😁

Jag tror dig. Ville bara poängtera att du, precis som alla vi andra, endast kan prata för dig själv.

Det är småbarnsåren som är dom hopplöst jobbiga och svåra åren. Då underlättar, förhoppningsvis, det om det finns dugliga mor och farföräldrar som kan avlasta.

Mitt tips är att invänta att du själv förändras innan du skaffar barn. En bra förälder ska helst sakna behov av självbekräftelse. Det är något som man ska ha lagt bakom sig. Se även till att din partner är i samma mentala balans som dig själv annars blir det snabb skilsmässa.

Jobbigt, javisst. Samtidigt blir man illa tvungen att snäppa upp sig. Livet innan barnen ter sig väldigt torftigt i backspegeln.

Antar du inte har några själv eftersom din bild av livet / verkligheten är väldigt skruvat

Varför är det då så att majoriteten av mammor går på antidepressiva och mår skit? Det är så jäkla många i min krets jag ser som är totalt sönderstressade och får noll tid för sig själva. Man ser rakt in i ögonen vad döda de är.