Samlingstråden för etnicitetsförmedling i media

Gärningsmannen var mellan 30-40 år, ca 170 cm lång, ”såg stark ut”. Han var mörkhyad och hade kort välansat skägg samt en mustasch som var kraftig och som längst ut, pekade uppåt. Håret var kort och mörkt och ögonen var mörka. Ögonbrynen var buskiga. Mannen pratade svenska med brytning men även något annat språk som målsägaren inte förstod.

Gärningsmannen bar militärgröna kläder, en lång tröja eller jacka som i så fall var knäppt samt byxor i samma färg och bars ”nedhasade”. Mannen hade en mössa på sig eller en bakåtvänd keps.

Mannen ska vara mellan 30 och 40 år och cirka 170 cm lång, säger Suss Braunerhielm, jourhavande förundersökningsledare hos polisen i Östersund.

Eftersom jag i dagarna ska ha ett seminarium om bland annat svensk massmedia för några masterstudenter på Osaka universitet, och eftersom jag finner SVT:s agerande både ytterst stötande och fullständigt obegripligt, kontaktade jag idag (tisdag 18 juli) SVT Västernorrland för att försöka få några klargörande svar. Här återger jag nu några valda delar av de svar jag fick – frågeställningen var alltså av vilken anledning SVT inte publicerade polisens signalement. Läs och begrunda:

Vi är generellt försiktiga med signalement, det är polisens roll att jaga misstänkta.
Det finns såklart undantagsfall men jag bedömde inte att detta är ett sånt.
Vi hoppas kunna gå vidare med bevakningen av detta idag.
----
På SVT nyheter resonerar vi kring hur stor fara personen/erna är för allmänheten innan vi går ut med signalement. I det aktuella fallet vill vi prata med polisen innan vi fattar nya beslut kring signalement eller inte.
----
Polisen jagar misstänkta, vi är journalsiter [sic!]. Olika roller.
----
Men det här är en het fråga och den är inte enkel. För oss på SVT så handlar det också om att våra tv-sändningar har ett enormt genomslag. Vilket är en styrka men det innebär också ett stort ansvar.

Därför är det viktigt att tänka till.

Så låter alltså några av direktrapporterna från SVT:s etiskt-praktiska verkstad. Vad ska man då säga om denna inblick i hur SVT – och bevisligen även många andra aktörer på samma marknad – resonerar kring publiceringen av signalement? Några saker verkar uppenbara, till exempel att man på fullaste allvar anser att man inte självklart ska hjälpa polisen att få fatt i brottslingar – det är polisens jobb medan ”vi är journalsiter”. Noteras bör kanske att ingen väl har menat att journalisterna ska bege sig ut på några konkreta banditjakter på gator och torg, utan att hjälpa polisen handlar om att till exempel publicera polisens egna signalement. Ett annat rätt frapperande faktum är hur man tycks se på vad ”fara för allmänheten” betyder. Om två helt oskyldiga kvinnor inom loppet av två dygn i samma lilla stad utsatts för brutala överfallsvåldtäkter varav den ena innefattar tre gärningsmän, är detta då inte ”fara för allmänheten”? Eller ingår inte unga kvinnor i allmänheten? En tredje fundering gäller på vilket vis frågan är ”het” – och för vem? För offren? För SVT:s politiska självbild? För debattklimatet i Sverige?

SVT Nyheter nedprioriterar händelserna och fortsätter dölja signalementen, trots risken att männen kan begå nya våldtäkter och att polisen uppenbarligen vill ha hjälp att finna gärningsmännen.

Det som Sveriges Radio, SVT och UR gör kallas public service - radio och tv i allmänhetens tjänst

Under de 12 timmar som gått sedan jag skickade in krönikan till redaktionen har SVT plockat bort två av de artiklar som länkas till. Som ett resultat av detta finns nu inte ens signalementet ”mellan 30 och 40 år och cirka 170 cm lång” kvar – nu presenterar SVT inget signalement
överhuvudtaget.