Ja, det är eran favoritpsykopat som påkallar er uppmärksamhet som varje dag.
Ett halvår har man varit här nu och har det rätt så bra. Käket är alla tiders, kärringarna
man sitter med går väl att stå ut med. Alla utom två, men där har jag vissa planer för
deras räkning. De tordes jävlas med eran älskade Johanna, förstår ni. Gör man inte bara.
Det ska de få ångra.

Jag återkommer om den saken.
En och annan vakt som också skulle behöva ha en kännbar uppsträckning. De visar
nämligen inte den respekt man ska visa eran älskade psykopathäxa från Eskilstuna.
Om jag planerar att rymma? Hörde att nån undrade över detta i kommentarsfältet till
gårdagens dagboksrapport. Nja, hade jag fått frågan för några månader sedan hade jag nog
svarat ja, men nu efter ett halv år här så vete fan. Jag börjar trivas riktigt bra,
jag betraktar mig som högsta hönset här och det har nog de andra kvinnsen också
vett att göra. Utom de där två då möjligen jag nämnde innan.
Jag känner faktiskt alltmer som att jag äntligen har funnit min rätta plats här i livet;
att vara drottning på kåken. Jag styr och ställer, kan det bli bättre?
Jag saknar förstås nån gång då och då manfolk att få sätta på, har försökt med en vakt
men han verkar vara asexuell den lille fan. Motstå min läckra person - hur fan är det bara
möjligt för en karljävel? Inte främmande dock helt för att bli flata.
Ja, mina vänner därute, vi får väl sluta strax men nu vet ni att eran störtsköna Johanna
är vid gott mod och planerar ett och annat rackartyg framåt så inte har hon veknat
precis. Här inväntas nu besök om nån timme och det är självaste fräna och frejdiga
Dominika som kommer. Hon bara älskar mig vet jag. Får inte glömma bort att fråga
henne om Anders är välhängd.
Ha det gott alla härliga Johannafans så hörs vi imorn!
Glöm inte mina visdomsord: en god gärning är en dum gärning.