Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Jag har förstått det så att '12-åringen' var just 12 år när Kevin mördades men att han hade fyllt 13 när han förhördes.

Som jag förstår det är problemet med '12-åringsspåret' att han visserligen är skum men att samtidigt inte så jättemycket talar för att han skulle ha tagit Kevin av daga. Det var väl det med skorna och så (den misstänkta) våldtäkten på en släkting, dock så håller jag inte med de som menar att de två brotten skulle vara sådär superlika?

Något jag inte lyckats hänga med på är vem den där 'Robert' är? Är Robert samma som den 'A' som Christian Karlsson i ett av förhören angav som sin partner in crime? Kan 'Robert' och/eller 'A' vara 12-åringen, eller är 'Robert' och/eller 'A' snarare 'Mollgan'?

Några 'femtonåringar' fanns väl inte på kartan, utan där tänker du väl på 13-åriga Marius och den andra 13-åringen som var med i Dan Josefssons kevinserie, vilka också var de som kunde avföras tack vare olaglig telefonavlyssning?

Jag tycker att HusvagnSvensson förklarar '12-åringen' mycket bra:

Ingen behöver anmäla,rapportera dig för off-t. Finns Mod som följer och avgör kitt ev trams occh off-topic.

När det gäller killarna så är det mycket vi inte vet pga sekretessen.
För mig är dom skyldiga/medskyldiga eller vittnen.
Helt satans oskyldiga är dom i alla fall inte.

Om man inte varit på platsen och sett vad som hänt är man som du säger "helt satans oskyldiga"!

Tror de nya utredarna redan har svaret på vad som hände, förutom detaljer och är säker på att både R o C inte hade något att göra med Kevins död. Hur mycket som kommer släppas offentligt är dock osäkert när man kartlagt allting lite mer noggrant. Det var högst sannolikt ett annat barn som var vållande till Kevins död. Ett barn som även han är ett offer, med trauman i bakgrunden så förskräckliga att vi inte ens kan föreställa oss detta. Minst tre poliser var 1998 säkra på att detta var gärningsmannen. Och detta innan minnespsykologen kommer in och påstår att bröderna högst troligen var delaktiga i Kevins död. På den tiden var han en auktoritet och man lyssnade på vad han sa. Idag framstår han som en pajas när han inte ens själv minns ett enda rätt. Därefter målfokuserar man på fel gärningsmän och man pressar fram fragment och detaljer om brottsoffret som man själva under alla långa förhör berättar om för barnen!

RIP Kevin och jag är säker på att både Kevin och bröderna C o R kommer få den upprättelse de är förtjänta av när allt är utrett och uppklarat!

Mycket trovärdig förklaring till detta fruktansvärda som hände för 19 år sedan och som många människor än idag förföljs av

Men jag fokuserar på offren och idioterna i denna historia och jag syftar främst på bröderna med familjer och gänget som såg till att dom låstes in efter Kevins död

Jag kan mycket väl tänka mig att detta andra barn som troligtvis är skyldig till Kevins död har en bakgrundshistoria som är katastrofal

Men då säger jag till Sandberg, SÅC och Co, socialtjänst och psykiatri: istället för att låsa in oskyldiga och skapa ytterligare katastrofer i decennier för människor. Och låta ett kanske mycket psykiskt sjukt barn cykla omkring i frihet
OM ni hade gjort ert förbannade JOBB ORDENTLIGT och gett detta "andra barn" proffessionell hjälp och stöd då hade ni minskat människors LIDANDE avsevärt
FÖRBANNADE KLANTSKALLAR

"Tolvåringen" ska inte bara vara misstänkt, utan har erkänt våldtäkt på en liten pojke om uppgifterna här stämmer.
Jag uppfattar det som extremt ovanligt att en (svensk) så ung pojke våldtar en annan liten pojke, har faktiskt aldrig tidigare hört talas om något sådant fall.
Det gör att "tolvåringen" framstår som synnerligen misstänkt i mina ögon. Att han våldtagit "en släkting", skulle detta vara förmildrande på något sätt? Förklaringen är väl att det är lättare och komma åt en liten kusin eller brylling som utan misstanke följer med upp i skogen, kanske var tolvåringens uppdrag till och med att vara barnvakt.

Men jag saknar fortfarande uppgifter från polisen, anteckningar som svart på vitt visar varför de ansåg att denne pojke kunde avföras från varje misstanke. Men antagligen för att allt sådant är sekretessbelagt? Här i tråden finns endast skribenternas spekulationer.
Ok, vid tidpunkten för Kevins död visste man inte att tolvåringen ganska snart skulle våldföra sig sexuellt på ett pojkbarn.
Vuxna pedofiler är mästare på att uppträda trovärdigt och "normalt", de beskrivs ofta som snälla, men kanske lite som enstöringar. Men ett barn på tolv år bör ha utsänt signaler om att något inte stod rätt till med honom, hemmiljön bör ha varit speciell, kanske fanns redan en historia av udda beteende, ett synnerligen snedvridet sexuellt intresse uppkommer knappast som en blixt från klar himmel.
Jag hoppas verkligen att den verklige dråparen avslöjas, det går redan omkring för många mördare i Sverige, t ex alla de som Quick räddats från rättvisan.

[Nina Hjelmgren: Kevinfallet]

På lördagseftermiddagen ringde föräldrarna till en av Kevins bästa kamrater. Eftersom Kevin hade ringt på deras dörr innan han försvann, hade familjen kontaktats av polisen redan den 18 augusti, men då hade ingen kommit ihåg någonting. Nu ringde pappan; sonen, fem år, och hans storebror, sju år, hade berättat saker som hade med Kevins död att göra.

Ingrid Harrysson fanns nu i Arvika. De små pojkarna kom till polisstationen på eftermiddagen tillsammans med sin pappa och styvmamma. Femåringen, en av Kevins bästa kompisar, berättade att han har sett mördaren döda Kevin med en kniv och sedan sparkat honom i vattnet. Femåringens storebror intygade att hans lillebror berättat för honom hur han sett Kevin dödas.

Den lille femårige pojken bar på vidriga bilder. Vad var det mer han visste, men inte orkade berätta vid det första mötet med polisen i polishuset? Hans pappa och styvmor berättade att han inte vågade sova ensam längre och blivit orolig. Barnpsykolog och familjeterapeut kopplades in för att ta hand om honom och familjen.

Hans sjuårige storebror namngav vid senare förhör en annan utpekad mördare, en pojke här kallad Anders (fingerat namn). Alla pojkar som hette Anders och som befunnit sig i området den aktuella tiden kartlades. Det fanns några stycken. En av dem passade bättre in på gärningsmannaprofilen än de andra; överviktig, glasögon, mobbad och med sexuell störning. Han var svår att få kontakt med, uppfattades som intellektuellt hämmad. Till slut fick en av utredarna åka ut och fiska tillsammans med pojken och en fritidsledare för att skapa en relation. Arbetet med det separata spåret kom att pågå under en längre tid då flera i utredningen var övertygade om att man här funnit gärningsmannen.

[//]

Förhören med Kevins femårige kamrat fortsatte. Han vallades bl a tillsammans med sin pappa på platsen. Men polisen blev bara ännu mer villrådig då pojkens uppgifter ändrade karaktär vid varje möte. Däremot presenterade hans sjuårige storebror en mycket tillförlitlig historia. Han hade aldrig varit nere vid vattnet utan var på lekplatsen en bit därifrån. ”Han berättade en historia som om det hade varit ett mindre brott, hade jag köpt den historien direkt” enligt Rolf Sandberg. Historien var full av detaljer; vilka som varit där, vilken bil han sett och färgen på den. Han namngav flera personer, vilket ledde till att två pojkar, 13 och 14 år gamla, blev misstänkta ett tag.

Förutom socialförvaltningen, kontaktades även barnpsykologerna för att närvara vid förhören med barnen. Kevin-fallet var exceptionellt på många sätt, ett liknande fall hade aldrig tidigare förekommit i Sverige och polisen visste inte hur de skulle göra för att lösa det. Rolf Sandberg sökte därför kunskap runtomkring och kom fram till att både socialassistenter och barnpsykologer kunde vara behjälpliga i förhörsarbetet, både när det gällde barnen och förhörsledarna.

[//]

[...] Man skickade de videofilmade förhören och rekonstruktioner med femåringen och sjuåringen till professor Christianson eftersom de förhören hittills givit mest detaljerad information; femåringen hade till och med uppgivit att han hade sett mördaren.

Mötet med alla barn hade varit slitsamt för personalen som arbetade med Kevin-fallet. Det är känslomässigt svårare att ta till sig att barn kan göra andra barn illa, till och med mörda, jämfört med om gärningsmannen är en vuxen person. Man hade kontinuerlig avrapportering, så kallad debriefing, så att alla skulle orka med.

[//]

Professor Sven-Åke Christianson kunde utifrån sin kunskap konstatera att barnen hade mer att berätta om själva gärningen. Han kom relativt snabbt fram till att de två bröderna, fem och sju år gamla, inte bara var vittnen utan att det var högst troligt att de på något sätt medverkat i själva brottet.

Det fanns ingen erfarenhet eller litteratur att luta sig mot, men jämfört med andra traumatiska upplevelser för barn skulle det kunna ta flera månader innan barnen började berätta, trodde professor Christianson. Man gjorde jämförelser med när barn bevittnat hur en förälder bragts om livet i hemmet, är utsatt för övergrepp eller tvingas uppleva våld som krig. Barnen skulle dock inte berätta någonting förrän man lyckats bygga upp en förtroendefull relation med dem – det var grundförutsättningen. Även om de vill, kan inte barn berätta om det inte finns någon erfarenhet av att berätta om sina känslor.

Hur skulle det gå till? Rättegångsbalken säger att man helst ska höra barn endast en gång. Måste man inte träffa ett barn flera gånger för att kunna bygga upp tillit? Hur skulle man egentligen bygga upp förtroende och trygga miljöer? Var fanns de miljöerna? Hur skapar man en relation? Hur hämtar man en femåring till förhör? När är det oetiskt att höra barn? Hur länge kan man höra barn? Vad orkar ett barn? Hur långt kan man gå innan ett barn far illa?

Ingen visste egentligen.

Det enda samtliga inblandade med arbetet i Kevin-fallet visste var att de måste göra allt för att hjälpas åt och lösa det här. Det kom att bli ett unikt samarbete i Arvika mellan poliser, socialarbetare och psykologer i förundersökningsarbete.

[//]

Efter det första förhöret med femåringen ringde polisen för att skaffa hjälp till honom. Han mådde uppenbart dåligt. En familjeterapeut och en barnpsykolog träffade honom, hans styvmamma och pappa utifrån ett krisperspektiv. Den äldre brodern var ännu inte aktuell, han gick i skolan, men de träffade den yngre pojken ett par gånger.

Utifrån att familjeterapeuten och barnpsykologen fått kontakt med familjen, ville polisen att de skulle vara med och följa förhören från ett angränsande rum, först när man förhörde den yngre pojken och sedan även den äldre.

[//]

Psykologerna hjälpte till att hitta trygghet för pojkarna – det gällde att hitta miljöer där de kände sig fria att börja berätta. Den biologiska mamman kom att spela en stor roll. Hon arbetade aktivt tillsammans med utredningen. Det var enkelt att arbeta tillsammans med henne då hon inte kände någon skuld i det inträffade. Man fick hjälp att fokusera, då hon ringde till socialförvaltningen och polisen i mitten av september och sa att den yngre pojken, som bott över hos henne, på kvällen berättat att ”det var ju den äldre brodern som gjorde detta”.

[//]

Det unika i utredningsarbetet var bland annat att de sociala myndigheternas och psykologernas kunskap om familjen och familjesystemet kunde föras in på ett konstruktivt sätt i förhörssituationen. Det blev av yttersta vikt i förhören med den äldre pojken. Baserad på sin kliniska kunskap om barn, kunde barnpsykologerna och socialassistenterna guida polisen i arbetet med barnen. Ett konkret exempel uppstod i förhören med den äldre brodern: sju-åringen blev passiv, stängde av, när det blev för jobbigt för honom. Poliserna var rädda att driva honom för hårt, de var ängsliga att han skulle gå in ett autistiskt tillstånd. Barnpsykologerna hade tidigare lagt märke till hur pojken vid de första förhören gått in i ett liknande tillstånd och så fort förhören avbrutits, inte alls verkade må dåligt, utan blev omgående lugn och samlad. ”Det gjorde att vi kunde råda dem att fortsätta lite till. Men vi hade hela tiden fokus hur långt vi kunde gå. Det här stödet var viktigt med svåra avgränsningsfrågor. Man mådde dåligt ibland; hade vi gått för långt? Den viktigaste kunskapen var att när pojken kom ut ur förhörsrummet, började han leka direkt”, förklarar barnpsykologen Bengt-Göran Johansson.

[//]

Ingrid kom att kanske få den allra tuffaste uppgiften; hon blev den som förhörde femåringen och hans sjuårige storebror under drygt två månader - från början till slut. Det var uppenbart redan i det första förhöret med femåringen att han sett något, men det skulle dröja veckor innan man förstod att han också var en av gärningsmännen. Psykologen professor Sven-Åke Christianson pekade i den riktningen när man vände sig till honom för hjälp.

Det krävdes mycket tålamod. Ingen hade egentligen någon större erfarenhet av barnförhör förutom Ingrid. Rolf Sandberg, förundersökningsledaren, hade förvisso erfarenhet av utredningsarbete kring sexuella övergrepp, men inte barnförhör.

Det går inte att forcera barn, menar Ingrid. Tiden är ytterst viktig, att man tar den. Barnen måste känna att de har tid på sig. Ingrid upplevde att det var stor press utifrån; att ta gott om tid på sig står i direkt motsats till utredningsarbetet som hela tiden sker under tidspress.

I Kevin-fallet frångick man alla gamla principer med barnförhör; att man ska försöka få fram så mycket som möjligt vid ett enda förhör, vilket gäller idag enligt Rättegångsbalken. Det anser Ingrid vara helt felaktigt och understryker vikten med flera förhör. ”Många har säkert misslyckats i många utredningar därför att man inte ska prata med barnen många gånger. Men det är inte så lätt att få förståelse för det i olika instanser” menar Ingrid. Hennes erfarenhet är att åklagarna, för det är i regel åklagaren som är förundersökningsledare i incestutredningar där barnet är målsägande, inte har den kunskap som krävs, vilket även inkluderar domstolarnas personal.

[Nina Hjelmgren: Kevinfallet]

Trots att Ingrid har lång erfarenhet av barnförhör hade hon aldrig varit med om att i det praktiska arbetet få professionell hjälp under utredningsarbetet. Förundersökningsledaren byggde medvetet upp en bas runt Ingrid där socialassistenter och barnpsykologer ingick förutom erfarna utredare. Socialassistenterna följde förhören och förklarade för både barn och föräldrar varför de var kallade till polisen, satt tillsammans med dem i väntrummet och mildrade oron. Många föräldrar var oroliga över att deras barn var misstänkta som gärningsmän och förstod inte att polisen ville prata med barnen enbart utifrån vad de iakttagit. Polisen ville också så långt det var möjligt förhöra barnen utan att föräldrarna fanns med i förhörsrummet. Det kunde vara av den enkla anledningen, att barnen inte då tordes berätta att de varit nere vid vattnet, eftersom de inte fick det för föräldrarna. Socialassistenterna upptäckte dessutom problem i samband med förhören som de kunde fortsätta att bearbeta efter förhöret. Ingrid är övertygad om att detta samarbetet bidrog till att skapa lugn.

[//]

I vilken miljö skulle barnen känna sig tryggast att berätta? Oftast förhörde man barnen på polishuset med kontinuerliga avbrott för lek. Vid ett par tillfällen kopplade man av tillsammans med pojkarna genom att grilla korv i skogen eller åka ut och fiska. Räckte det? Det var inte säkert att barnen förstod vad poliserna pratade om, oavsett miljön.

Så små barn har ett begränsat ordförråd. Det var inte ens säkert att barnen förstod vad polisen pratade om, oavsett miljön. En femåring förstår endast ca 1500 ord jämfört med en vuxen som har tillgång till 60.000-100.000 ord. Små barns värld är fortfarande till stora delar baserad på fantasi. När femåringen fick frågan varför Kevin blev blå i ansiktet, förstod han säkert inte frågan eftersom han inte kopplar det till att man blir blå av kvävning, utan hittade till slut på ett svar därför att han ville vara till lags, enligt professor Christianson. När man är så liten är det svårt att förstå orsakssamband - att hålla isär både begrepp och tid. Vad hände egentligen när? Dessutom påverkades bröderna av att det pratades om det inträffade runt omkring dem. Var gick gränserna mellan deras verklighet, fantasi eller vad någon annan sagt?

Den biologiska mamman kom att spela en viktig roll. Hon kände ingen skuld till det inträffade och samarbetade aktivt med polisen. Den andra veckan i september ringde hon till polisen och berättade att den yngste sonen, som bodde över hos henne, sagt på kvällen när de pratade om allting att ”det var ju min storebror som gjorde det”. Det föreslogs efter ytterligare ett par veckor att sjuåringen skulle bo hos henne ett tag. De hade förvisso också problem att bearbeta och fick hjälp att göra det.

[//]

När vuxna tror att barn ska traumatiseras av en upplevelse, är det ofta de vuxna som för över sina egna känslor på barnet. För barnet är det oerhört läkande att få berätta. Men de kan hejdas i sitt berättande - i det här fallet av pappan och styvmamman. Det är vanligt att föräldrar hindrar sina egna barn från att berätta med hänvisning till att de själva inte fick göra det när de var små utan fick klara sig i alla fall,

När vallningen utfördes, hade de små pojkarna inga svårigheter att berätta och visa, till och med hålla i dockan som föreställde Kevin. Men plötsligt, när man kom till en punkt, till själva handlingen, blev den äldste pojken passiv, nästan autistisk igen. ”Det blev så tydligt i samband med rekonstruktionen att det finns ett stopp. Barnet sitter sluten och markerar detta stopp – det är antingen eller. Här ljuger inte barnet, för barnet har inte de raffinerade försvaren, utan här blir det ett stopp. Då ville jag att föräldrarna skulle se det här stoppet, för min övertygelse är att föräldrarna har mer vetskap om det här och måste visa för barnet att det är OK att berätta. Föräldrarna måste öppna upp så att barnet kan öppna upp. Som vuxen har man ju ett annat val än barnet. Många barn stänger av därför att föräldrarna har gjort det. Ingen i familjen vill se den problematik som finns, man väljer att stänga inne känslor, tankar, minne och därav har den här handlingen skett; att det sker ett impulsgenombrott och barnet agerar ut – det är trauma – avstängda känslor som finns.”

[//]

Vallningen och professor Christiansons iakttagelser kan ha varit direkt avgörande för hela utredningen. Konfronterade med professor Christiansons iakttagelser förstod pappan och styvmamman att de var tvungna att låta barnen berätta sin egen historia. Sakta men säkert kom samstämmiga uppgifter från de små pojkarna, om vad som faktiskt hade hänt.

[//]

Hade inte förundersökningen i Kevin-fallet tagit till sig den psykologiska kunskapen, där polispersonalen var både medvetna och lyhörda, hade Kevins död kunnat fortsätta vara en familjeangelägenhet, tror professor Christianson. ”Det är hade mycket väl kunnat bli ett ouppklarat brott. Då kan man tänka sig alla de konsekvenser det hade fört med sig för de här barnens fortsatta utveckling. För andra som kanske blivit misstänkta. Föräldrar. Att det här är uppklarat, blir ju en kollektiv bearbetning i det här samhället och inom familjen, det finns ju en möjlighet till utveckling på ett nytt sätt i den här familjen.

[//]

Det skulle visa sig vara ett ohyggligt svårt arbete att hjälpa fem- och sjuåringen att berätta sanningen. Förutom förtroende och tillit, krävdes miljöer där det kunde skapas.

Parallellt med barnspåret fortsatte förundersökningen på de andra spåren. Man lade inte ner något spår innan man hade kommit fram till sanningen.

Det skulle krävas mer än 15 förhör under två månader, innan de unga bröderna orkade berätta vad de hade gjort. De små pojkarna berättade med hjälp av bilder och teckningar olika historier med varierad detaljrikedom, men inte hela sanningen. Det var alltid någon annan som dödat Kevin. Polisen leddes in på olika spår, bl a

► När femåringen berättade att han sett en man mörda Kevin med kniv innan han slängdes i vattnet.

► När sjuåringen vid ett senare tillfälle, i förhör den 1 oktober, berättar att han har sett en äldre pojke som bråkat med Kevin. Sjuåringen berättar att han och lillebror varit ute och lekt med Kevin vid klätterträdet på fotbollsplanen och att de tävlade i längdhoppsgropen där. Sjuåringen föreslog att de skulle springa ned på bryggan, där de tittar på fiskar och en kräfta. Kevin lämnar bryggan och springer upp mot den röda boden. När fem- och sjuåringen följer efter, ser de att Kevin är i bråk med en annan person. De slår på varandra med knytnävarna, går ner till bryggan, där bråket fortsätter. Bröderna tittar på, femåringen uppmanar dem att sluta bråka, uppger sjuåringen i förhöret. Sedan ramlar Kevin i vattnet. Bröderna springer hem, på vägen ser de pojken som bråkat med Kevin och en vuxen som sjuåringen tror är pojkens pappa. Allt enligt förhör med sjuåringen den 1 oktober. Till sin biologiska mamma uppger senare sjuåringen namnet på pojken som bråkat med Kevin.

► I ett senare förhör berättar sjuåringen att han satt och tittade på ”så att ingen slog sig” när Kevin och hans lillebror skojbråkat i gruset på fotbollsplanen om vem som var starkast.

► När femåringen berättar om olika situationer där de lekt eller skojbråkat med Kevin, hänvisar han sin storebror som chef.

[//]

► I förhör den 19 oktober skyller bröderna på varandra. Sjuåringen berättar vid vallningen den dagen hur hans lillebror först fäller Kevin och sedan sparkar på honom.

► Femåringen berättar vid vallningen som utförs med honom den dagen att han fällde Kevin på bryggan och att det var hans storebror som gjorde så att Kevin blev död.

Innan polisen visste hur händelseförloppet gått till, hade polisen uppfattningen att föräldrarna var för involverade och styrde för mycket i barnens berättelse. Förundersökningsledaren upplevde det inte som att pojkarnas pappa och styvmamma kunde hjälpa pojkarna i någon större utsträckning att berätta sanningen. Tvärtom. Pappan sa, att han inte ville att de skulle prata om det inträffade hemma då han trodde barnen skulle fara illa av det. Både pappan och styvmamman kände sådan press, att de vid olika tillfällen under förundersökningen skrev in sig för psykiatrisk vård. Pappan försökte också styra informationen, så att den alltid kom via honom. Han ville uppenbart inte att pojkarna skulle säga något som de inte redan hade talat om hemma. Pappan ville ha all information först – om barnen sa något till sin biologiska mamma ville han att hon skulle ringa honom först. När man efter ett tag flyttade den äldre pojken till sin biologiska mamma eftersom han var tryggare tillsammans med henne, ringde pappan till henne för att informera sig om vad barnen sagt i förhör som hon deltagit i, trots att han visste att de kommit överens med polisen om att hon inte skulle berätta något om innehållet i förhören för någon, inte honom heller. Detta gjorde honom upprörd.

Situationen var traumatisk även för de vuxna. Precis som barnen, skulle det dröja länge innan pappan och styvmamman orkade hjälpa barnen att berätta sanningen. Förmodligen hade de på ett tidigt stadium fått klart för sig, att pojkarna varit mer inblandade än de tordes tänka sig.

Både pappan och styvmamman är sköra personer som kommer från trasiga bakgrunder. De har behövt kämpa för att skapa en dräglig tillvaro och ytligt sett lyckats med det. Båda hade arbete och pappan även kommunalt förtroendeuppdrag, han tog även sitt samhällsansvar genom att bland annat fungera som nattvandrare i bostadsområdet.

[Nina Hjelmgren: Kevinfallet]

Söndagen den 16 augusti var sjuåringen hemma hos sin mamma som bor i närheten, han hade varit där över helgen. Av någon anledning blev de osams på eftermiddagen och sjuåringen ville gå hem tidigare till sin pappa och inte vänta till klockan 18 som var överenskommet.

När den biologiska mamman och sjuåringen kommit hem till pappan, ringde Kevin på dörren tillsammans med en äldre pojke och undrade om femåringen kunde komma ut och leka. Det fick han inte då pappan och styvmamman den här söndagen hade bjudit vänner och deras tre barn på middag kl 16.

Eftersom sjuåringen dök upp tidigare, räckte inte maten, pappan och styvmamman delade på en fläskkotlett.

Efter middagen skulle de bägge familjerna åka och fiska, men innan dess hann barnen springa ut och leka en stund, mellan ca 17.15-17.45.

Sannolikt mötte fem- och sjuåringen Kevin på fotbollsplanen vid skolan som inte ligger långt ifrån hemmet. Där har de börjat buffa på varandra, kanske brottats, under förhören tog femåringen på sig att det var han som fällde Kevin, men det är inte säkert att det var så. Han hänvisar i förhör till sin storebror som chefen.

Sjuåringen har i förhör bestämt sagt att det som hände, inte var någon lek.

Kevin kvävdes till döds när han låg på rygg, förmodligen genom att någon höll en pinne mot hans hals. Sjuåringen visade emellanåt ett häftigt humör och brukade ta stryptag på sin lillebror. För att visa honom hur farligt det kan vara, hade styvmamman tagit hem böcker om kroppens anatomi och visat på bilderna vad som händer när man stoppar tillförseln av luft. Sjuåringen omsatte informationen till ett mordvapen. Pinnen trycktes mot Kevins struphuvud, kanske har han försökt hålla emot med handflatorna. Det finns avtryck på en gren som hittats vid en bod invid fotbollsplanen, men eftersom det aldrig togs fingeravtryck på Kevin, kan man inte matcha dem. Kevin gjorde inte tillräckligt motstånd, då han hade ont av smärtor. De hade sparkat på honom, bland annat i underlivet. Bröderna har beskrivit hur han låg ihopkrupen, som i fosterställning. De har också beskrivit hur hans röst förändrades. De var helt medvetna om att han dog. För att försäkra sig om att Kevin var död, trampade de små pojkarna med sina fötter på hans hals.

Bröderna sprang sedan hem och berättade för sin pappa och styvmamma att något hade hänt Kevin, att han låg vid sjön. Hemma rådde uppbrottsstämning, man förberedde fisketuren tillsammans med den gästande familjen som fortfarande befann sig i lägenheten. Styvmamman och pappan hade inte förmågan att ta till sig allvaret i det pojkarna berättade. Sjuåringen ville övertyga pappan om att det var sant, att Kevin låg vid sjön, och tog fram ett papper som han ritade på för att beskriva hur det såg ut. Han ritade teckning över hur de busbråkade, när Kevin inte orkade andas längre och när bröderna satt och vilade. Pappan knycklade ihop papperet och slängde det. Sjuåringen bytte kläder, de skulle ha varit blöta. Familjerna lämnade lägenheten och gick mot de bägge bilarna på parkeringsplatsen. De fick vänta tio minuter på styvmamman och femåringen. Sjuåringen pratade inte mer den kvällen med pappan om det inträffade.

Inför det sista förhöret med bröderna den 26 respektive 27 oktober, rådde inga tvivel om att de var gärningsmännen. När sjuåringen till slut berättade att han varit med om att döda Kevin och inte längre skyllde på sin lillebror, var det som om 20 kg lättade från den lille pojkens axlar, enligt Rolf Sandberg som aldrig tidigare sett hur ett litet barn befriats på ett liknande sätt. Sjuåringen gav sedan klartecken åt sin lillebror, att det var OK för honom också att berätta att de inte var på bryggan, som de hävdat hela tiden. Bryggan hade från allra första början varit platsen där Kevin dog; det var där mannen med kniven hade mördat Kevin, enligt det första förhöret med femåringen. Bröderna hade sedan i de inledande förhören försökt få det att låta som om de bråkat på bryggan, att Kevin ramlat i och att de försökt hjälpa honom upp men misslyckats. Därav att sjuåringen sedan sa att han bytte kläder därför att de var blöta. Men det är inte alls säkert att kläderna han bytte och slängde i tvättkorgen innan de åkte och fiskade var blöta. Vid det sista förhöret berättade pojkarna var för sig att de börjat bråka vid fotbollsplanen och sedan sprang mot stranden. Femåringen minns inte hur Kevin hamnade på rygg. När de försäkrat sig om att han var död, släpade bröderna Kevin hängande mellan sig mot en sten, där de stannade för att vila.

Fallet avslutades för polisens del den 2 november 1998. 1300 förhör hölls med 482 personer. Samhället fick ett svar.

Chefsåklagare Anders Mannholm beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom pojkarna är under 15 år, även den pågående LUL-utredningen lades ned.

Psykologer och socialarbetare fortsätter att arbeta med hela familjen.

[//]

Många barn hade rört sig i området dagen då Kevin mördades. Det var en solig sommardag, i närheten finns både lekplats och fotbollsplan. När polisen började förhöra barn, upplevde polisen att de ljög om allt möjligt. Några kom att bli extra intressanta enbart utifrån det faktum, att de ansträngde sig så mycket för att undvika sanningen. Det fanns i enstaka fall enkla förklaringar, som att några barn inte fick vara nere vid vattnet för sina föräldrar. Andra anledningar var mer komplexa, till och med obegripliga. Polisen fick många vilseledande vittnesmål, inte enbart från vuxna, utan även från barn.

Sjuåringen hade pekat ut en äldre pojke, här kallad Anders, och några runt omkring honom, som misstankarna växte mot. Den 23 september 1988, en dryg månad efter mordet på Kevin, ansåg chefsåklagaren att misstankarna mot två pojkar, 13 respektive 14 –år, var så pass starka att de två pojkarna skulle övergå till en utredning enligt LUL. I och med att chefsåklagaren fattade det beslutet, övertog han formellt även ansvaret för förundersökningen.

[//]

Redan efter ett par veckor i utredningen av Kevin-fallet riktades uppmärksamheten mot att små barn hade information om mordet eller till och med var involverade. Kevins femårige kamrat uppgav i inledande förhör att han hade sett en man tillsammans med Kevin på bryggan, hans sjuårige storebror namngav vid ett senare tillfälle en pojke, som vi här kallar Anders, som han sett ihop med Kevin morddagen.

[//]

Gärningsmannaprofilgruppen, GMP-gruppen, konstaterar i sin rapport den 8 oktober 1998 som motiv/orsak till brottet: ”Att någon utomstående skulle hysa sådant agg till ett 4-årigt barn att den planerat att utföra ett våldsbrott borde också kunna uteslutas. Kvar står då en tillfällig förövare, ett tillfälligt motiv eller tillfälliga omständigheter som orsak till brottet. Det som ligger nära till hands att spekulera i är ett sexuellt motiv. Strypning och angrepp mot könsorgan brukar vara indikationer på sexuell drivkraft. Strypning är normalt ett snabbt och effektivt sätt för en förövare att vinna effektiv kontroll över sitt offer samtidigt som det ger honom en känsla av makt som stimulerar honom sexuellt. Strypningen/ kvävningen i detta fall ger dock inte bilden av en gärningsman som haft förmåga eller avsikt att kontrollera sitt offer eftersom kvävningen har varit ineffektiv och verkar alltför utdragen för det. En vuxen målinriktad person borde inte ha några problem att kontrollera ett 4-årigt barn”.

"Pappan ville ha all information först – om barnen sa något till sin biologiska mamma ville han att hon skulle ringa honom först. När man efter ett tag flyttade den äldre pojken till sin biologiska mamma eftersom han var tryggare tillsammans med henne, ringde pappan till henne för att informera sig om vad barnen sagt i förhör som hon deltagit i, trots att han visste att de kommit överens med polisen om att hon inte skulle berätta något om innehållet i förhören för någon, inte honom heller. Detta gjorde honom upprörd."

Jag har ännu bara läst fragment av den långa återgivningen, tack för den.
Men jag får starka obehagskänslor av att läsa, t ex om hur samarbetsvillig med polisen den biologiska mamman varit, hon hade inte känt det som att hon hade några problem med situationen, och att som en sorts polisens verktyg rapportera "eftersom hon inte känt någon skuld i det hela" (ungefärligt citat).
Mamma Annika ville alltså gärna, mycket gärna? hjälpa fram polisens önskan att få pojkarna att avslöja sig som någon typ av gärningsmän?
Jag anar en familjekonflikt här, som kanske är avgrundsdjup.

Överenskommelsen med polisen om att biologiska mamman Annika inte skulle avslöja för fadern vad som kommit fram och vad som sagts är ytterst märklig och oroande. ..." han visste att de kommit överens med polisen om att hon inte skulle berätta något om innehållet i förhören för någon, inte för honom heller". Polisen hade alltså tillsammans med mamman kommit överens om att pappan skulle hållas utanför. Varför det? Vems idé var detta?

Det tycks ha funnits en motsättning, kanske en stark konflikt och rivalitet mellan de vuxna i familjen som annars inte nämnts, som skulle kunna ge en vink om pojkarnas fabulerande och kameleontiska beteende.

Man (vilka "man"?) flyttade alltså Christian till sin biologiska mamma för att han "kände sig tryggare" där. ? Vad var detta uttryck för? Förkom i tysthet en dragkamp mellan föräldrarna, som polisen av någon anledning understödde?
Många funderingar dyker upp i mitt huvud. Varningsklockor ringer.

Salzino:
"Bra gjort, sjukt att folk försvarar detta! Stackars tjej."

Christians agerande som vuxen har inte ett smack att göra med händelsen med Kevin när C var sju år.
Vad är det med dig, varför envisas du med att tjata om detta ? Försök håll isär!
Och - är du helt säker på att du av medlidande med flickan drar upp denna snaskiga läsning? Jag antar att hennes identitet härmed avslöjas, det är inte alls säkert att det är vad hon drömmer om.
"Stackars tjej" klingar falskt . Låt henne vara ifred!
Att de båda bröderna, de av stat och myndigheter psykiskt misshandlade barnen inte blivit yrkeskriminella våldtäktsmän och knarkare är för övrigt närmast ett under.

Du tycks ha något privat agg emot Christian med tanke på hur mycket energi du lägger ner på att leta upp argument för att svartmåla honom. Obehagligt.

Det är dokumentärens fel att våldtäktsdomen kommer upp i tråden. Klandra den som klandras bör.

'12-åringen' heter ungefär Jalla Allah och finns uthängd i tråden.

Om jag förstår detta rätt är '12-åringen' den som i Nina Hjelmgrens rapport benämns som 'Anders' med beskrivningen 'överviktig, glasögon, mobbad och med sexuell störning [...] svår att få kontakt med, uppfattades som intellektuellt hämmad'. Den perfekta syndabocken?

Christian Karlsson pekade i förhör ut honom, och det gör även en viss Leif GW Persson idag.

Jag anser att Dr. Persson tillgriper direkt lögn i syfte att ge någon form av stöd åt sin konspirationsteori om att PK-poliser satt dit lintottarna i mattflygarens ställe.

Perssons motiv har jag inte lyckats få grepp om, men Karlssons utpekande förstår jag helt enkelt som att han vill 'rikta misstankarna i en annan riktning', 'skylla ifrån sig', 'sprida skulden', etc.

Christian Karlssons utpekanden mot 12-åringen -- de jag har hittat:

[Nina Hjelmgren: Kevinfallet]

Hans sjuårige storebror namngav vid senare förhör en annan utpekad mördare, en pojke här kallad Anders (fingerat namn). Alla pojkar som hette Anders och som befunnit sig i området den aktuella tiden kartlades. Det fanns några stycken. En av dem passade bättre in på gärningsmannaprofilen än de andra; överviktig, glasögon, mobbad och med sexuell störning. Han var svår att få kontakt med, uppfattades som intellektuellt hämmad. Till slut fick en av utredarna åka ut och fiska tillsammans med pojken och en fritidsledare för att skapa en relation. Arbetet med det separata spåret kom att pågå under en längre tid då flera i utredningen var övertygade om att man här funnit gärningsmannen.

[//]

Sjuåringen hade pekat ut en äldre pojke, här kallad Anders, och några runt omkring honom, som misstankarna växte mot. Den 23 september 1988, en dryg månad efter mordet på Kevin, ansåg chefsåklagaren att misstankarna mot två pojkar, 13 respektive 14 –år, var så pass starka att de två pojkarna skulle övergå till en utredning enligt LUL. I och med att chefsåklagaren fattade det beslutet, övertog han formellt även ansvaret för förundersökningen.

[//]

Redan efter ett par veckor i utredningen av Kevin-fallet riktades uppmärksamheten mot att små barn hade information om mordet eller till och med var involverade. Kevins femårige kamrat uppgav i inledande förhör att han hade sett en man tillsammans med Kevin på bryggan, hans sjuårige storebror namngav vid ett senare tillfälle en pojke, som vi här kallar Anders, som han sett ihop med Kevin morddagen.

[Göran Lambertz: Jag anklagar!]

Ingående skriftliga beskrivningar som pappan gjort

Pappan gjorde anteckningar både under polisutredningen och efter. Ett par veckor efter att utredningen hade lagts ned tillhandahöll han ungefär 60 sidor text, varav mycket var skrivet efter att polisförhören hade avslutats.

Enligt anteckningarna berättade Christian för sin pappa ingående om hur det hela hade gått till. Han sa att en tredje pojke varit med (här kallad A). På pappans fråga ”Vilka var det som dödade?”, svarade Christian ”Jag och A”. Och på frågan ”Vilka bar?” svarade Christian ”Jag och A, och Robin tittade på”.