Det är nästan outhärdligt att se dokumentären. Det är fullständigt glasklart för den som är normalbegåvad att inse att pojkarna är oskyldiga.
Man pressar dem hänsynslöst i timmar. Hade de varit vuxna hade de haft en försvarsadvokat vid sin sida, nu var de två barnen ensamma och utlämnade till poliser som ibland uppträdde i uniform. Bröderna vet inte vad de ska svara.
Efter timmar av malande förhör, där ibland tyvärr även mamman Annika godtroget medverkar till att få pojkarna att svara "rätt" på frågorna, alltså att berätta hur det gick till när de skulle ha dödat sin kamrat, kommer pojkarna med trevande fantasifulla förslag till hur detta kan ha gått till.
Robin försöker med att säga att han huggit Robin i magen med en "jättestor kniv", Christian mumlar efter en och en halv timme på bryggan att de knuffat ner Kevin i vattnet . Inget av detta har ju skett, ingen kniv, ingen drunkning. Men pojkarna känner inte till vad som har hänt, de försöker hitta på något lämpligt så att de får gå hem.
"Man kan inte berätta när man inte vet", viskar Christian tyst till slut, utmattad efter flera timmars press.
Med upprepade löften om att tortyren snart ska ta slut, "bara du visar här så får vi ett slut sen" hetsar farbror polisen bestämt, assisterad av Harrysson som agerar good cop med mild röst och smekningar över pojken huvud.
Pojkarna vill ingenting hellre är att få gå hem, att detta ska ta slut. Christian ber snyftande att mamma ska komma in till förhöret, men hon får inte komma. Men de erkände aldrig något mord!
Detta är en rättsskandal, fy faan.