Citat:
Ursprungligen postat av
Trollfeeder
Eller bronset 1952. Eller ens OS-guldet 1948!
VM 50' med bronset. Ett namn som är väldigt bortglömt bland ledendarer som Gre-No-Li, Rio-Kalle mm är Hasse Jeppson. Två mål mot Italien i sin första VM-match och blott andra landskamp, tydligen var det ett snabbt inhopp när Nordahls proffsäventyr gjorde att Hasse fick hoppa in istället iom amatörreglerna som fanns på den tiden.
Minnesord från Fokus:
Citat:
Hasse Jeppson
april 26, 2013 TEXT: Jesper Högström
Fotbollsspelare, dog 21 februari 2013, 87 år gammal.
Hasse Jeppson var en av de sista överlevande från en märklig tid: när Sverige kunde ha blivit världsbäst i fotboll men självmant valde att kasta bort möjligheten. När han gjorde debut i landslaget 1949 var det för att ersätta legendaren Gunnar Nordahl, som blivit proffs och därmed inte var välkommen längre. Två år senare, när han varit med i det decimerade svenska landslag som tagit VM-brons i Brasilien 1950 och köptes av italienska Atalanta, betydde det farväl till Blågult. Blott tolv landskamper blev slutnoteringen. Hasse Jeppson var en av ett femtiotal svenska spelare som försvann ut i Europa under ett par år när en målmedveten satsning på landets fotboll, tillsammans med det faktum att vi slapp undan kriget, fört Sverige till en position i världstoppen man varken förr eller senare varit i närheten av. Amatörideologin förbjöd Sverige att dra fördel av den saken.
Kanske är det för att hans svenska karriär blev så kort som Jeppson aldrig blev lika omsusad som sina kolleger från samma epok – Grenoli, »Nacka« Skoglund, »Rio-Kalle« Svensson. Men lika sant är att han var lite annorlunda. Han var ingen »praktgrabb« som Gunnar Nordahl, ingen »gamäng« som Nacka, han kom varken från skogen eller från gatan och hans smeknamn hade inte bara med hans enastående kapacitet som måltjuv att göra, utan hade vissa talande ekonomiska övertoner – Hasse Guldfot.
Jeppson satsade nämligen alltid på sin civila karriär. I en tid när svenska fotbollsspelare fortfarande var från arbetarklassen drog han fördel av efterkrigstidens allians mellan samhälle, idrott och näringsliv. När bagarsonen från Kungsbacka flyttade från Örgryte till Djurgården 1948 var det för att gå reservofficersutbildning på Karlberg. Han tillhörde Sverigeeliten även i överklassporten tennis och brukade spelade både mot kronprins Gustaf Adolf och Marcus »Dodde« Wallenberg jr.
Han fick försäljarjobb på Facit – vars vd Elof Ericsson också var ordförande i Svenska Fotbollförbundet – och skickades till London för att gå en utbildning i engelska. Den tiden utnyttjade han till att spela som amatör för Charlton, i en tid när utlänningar knappt förekom i engelsk fotboll, och bli legendarisk i klubben efter att ha gjort hattrick mot Arsenal på Highbury och spelat en avgörande roll för att rädda kvar Charlton i förstadivisionen.
Hans karriär saknade alltså inte sagolika drag. I VM 1950 gjorde han två av målen när Sverige slog regerande världsmästarna Italien med 3–2. Från Atalanta, där han fortsatte att ösa in mål, köptes han 1952 till Napoli av den tidens Berlusconi, den storslagne skeppsredaren Achille Lauro som ville bli borgmästare i Neapel och lovade folket att skaffa dit världens bäste forward. Jeppson köptes för 900 000 svenska kronor, världsrekord på den tiden, och kallades »Mister 105 milioni« efter köpesumman i lire. När han fälldes i första matchen ropade någon på dialekt från läktaren »È caduto ’o banco ’e Napule«, banken i Napoli har fallit.
Åren i stan blev turbulenta – på gamla journalfilmer ser man åskådare på hustak, vattenkanoner, karabinjärer som slåss på plan med invaderande publik och en vilt gestikulerande Lauro vid sidlinjen. Samt en bildskön Jeppson som stänker in tåfjuttar och eskorteras av plan med prydliga vågor i håret. Den svenska fascinationen inför detta exotiska liv speglades i Åke Söderblom-rullen »Brudar och bollar eller Snurren i Neapel« från 1955. Jeppson själv spelade en cameoroll.
Det tycks ha blivit lite snurr även för den ambitiöse Jeppson i denna syndens stad. 1956 överlevde han mirakulöst en bilolycka. Efter sjukhusvistelsen flyttade han till Torino, men bestämde sig oväntat för att lägga av, endast 32 år gammal. Det gjorde att han aldrig blev aktuell för proffsens återkomst i svenska landslaget i hemma-VM 1958. Det var heller aldrig aktuellt för honom att följa de vanliga karriärvägarna för gamla proffs, bli tränare eller supa ner sig. I stället fixade gamle tennispartnern Dodde jobb på Atlas Copco i Italien. Jeppson blev vd för företaget både i Chile och Belgien och hade flera andra toppjobb i näringslivet under ett långt och framgångsrikt liv efter fotbollen.
Att han var lite doldis i Sverige kunde han nog leva med.
Vilken saga, intressant läsning.
