Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

Heter det "jämnt mellan de två" eller "jämnt mellan dem två"?
"De" låter bättre i mina öron men "dem" borde vara rätt, eller?

Svår fråga, svaret står inte i ljus dager. Om man går efter regeln att byta ut "de" mot "vi" och
"dem" mot "oss", så låter "jämt mellan OSS två" bättre och "oss" ska alltid bytas mot "dem".

Regel:

Byt ut "de" mot "vi"

Byt ut "dem" mot "oss"


Vad låter bäst?
Låter "vi" bäst så ska det vara "de"
Låter "oss" bäst så ska det vara "dem".

I uttrycket "jämnt skägg mellan de/dem två". Så är "skägg" subjektet? Och då ska det vara "de"?

Du bör snarare fundera på vilken ordklass »mellan« tillhör och vad det blir för pronomen efter denna ordklass. I detta fall beskrivs med »mellan« ett förhållande med två personer inblandade. Förhållanden och lägen beskrivs med hjälp av prepositioner och efter dessa kommer objektspronomen.

Med andra ord: ...jämnt skägg mellan dem. Dock kan »de två« ses som ett sammansatt uttryck och är att föredra om man nödvändigtvis måste betona antalet för dem i detta fall.

Inte har jag hört någon som förväxlade de och dem förrän de senaste åren och då mest här på FB.

Det är väldigt konstigt att man kan förväxla dessa ord som man gör det här. Kanske de som skriver fel TALAR rätt?

I vissa specialfall kan det visserligen vara lite svårt att känna/se vad som är rätt val.

Men här på FB görs de mest uppenbara fel i användningen av dessa ord. Fattar heller inte varför.

Det handlar om språköra. Mer än skolutbildning.

Men nu för tiden så uttalar folkflertalet »de« respektive »dem« likaledes:

»De, di, dem, dom

Subjektsformen av tredje personens skriftspråkliga pronomen d. motsvaras i talspråket av di eller dom, objektsformen dem av dom. Skriftspråkets De fingo dem heter alltså i talspråket Di fick dom eller särskilt i Stockholm, Dom fick dom.

Formen d e fick innebär egentligen ett stilbrott, då talspråkets predikatsform icke förbindes med skriftspråkets pronomen de. Vid återgivande av talspråket är di att föredraga framför de även av det skälet, att de alltför mycket liknar och i mångas uttal sammanfaller med det neutrala de(t).

Subjektsformen di anses mera vårdad än dom, som stöter mången, särskilt av den äldre generationen. Dom synes dock snabbt vinna mark, t. ex. i Skåne. Dem såsom subjektsform är rent dialektal.

Såsom artikel och såsom förenat determinativt pronomen har de även i objektskasus formen de: Hon fick se d e små gossarna. Hon hälsade på d e flickor, som stodo främst. I talspråket heter det ofta dom smågossarna, dom flickorna; i dylika fall får talspråkets dom alltså i skriftspråket icke återges med dem.

De som nyttja dom även som subjektskasus ha överhuvud svag känsla för den skillnad, skriftspråket gör mellan de och dem, och de bruka därför ej sällan dessa former oriktigt. De äro så att säga osäkra i transponeringen till skriftspråk av talspråkets dom, och de böra därför göra klart för sig, att skriftspråket gör lika bestämd skillnad mellan de och dem som mellan vi och oss. Fel härutinnan äro vanliga: Vi ha i vår klass mycket mera idrott än d e m (skriv de). Ett fyrfaldigt leve för våra pristagare, leve dem! Han kom utan papper — d e hade han måst lämna på lektionen (skriv dem) Se även Språk och Stil 9, 89; 11, 192, samt nedan s. 362 och 367.« – Wellander, Erik, Riktig svenska (3:e upplagan), LIBRIS-ID: 11171, s. 228-229

Vete tusan om det är så mycket »öra«, snarare »öga«.

Fast du glömmer ju fråga 1: Är "de" ett personligt pronomen i den givna konstruktionen? Om svaret är "Nej" så krävs ingen vidare analys.

"jämt skägg mellan dem två" är ogrammatisk av samma anledning som "jämt skägg mellan dem nya" är det. Ordklass på övriga ord saknar relevans.

Talspråket lärs in före skolstarten. Fas 1.
Det är då känslan för nyanserna i språket inlemmas.

Är det här som en del inte får rätt inlärning? Torftig språkmiljö? Invandrarmiljö?

Eller i nästa fas. Vid inlärningen av skriftspråk?
Dålig eller bristfällig skolgång? Låg begåvning?


Eller kanske i båda faserna?

En utbildning i skriftspråk kan aldrig ersätta eller kompensera frånvaro av barnets inlärning av talspråket.
Det finns alltid små kryphål som inte kan täckas av formell utbildning. Kanske det är ett sånt kryphål där kunskapen för de och dem finns?

Ett hål som inte ens tappra försök till undervisning här på FB kan täppa till.
Måste göras i två årsåldern kanske?? Därför att det handlar om känsla. Inte om förståelse.

Glömmer och glömmer. Det jag skriver stämmer och rekommendationen efter »med andra ord« överensstämmer med ditt konstaterande om ogrammatiskt.

Somliga har språkkänsla, andra har det inte. Jag har såvitt jag vet aldrig förväxlat de och dem, men jag läste flytande redan vid tre års ålder.

Ja det är kanske en fråga om fallenhet, specialbegåvning som finns eller inte finns oberoende av miljöfaktorer.

I så fall väldigt många med handikapp i det avseendet här på FB. För det kan väl inte vara ett representativt urval av befolkningen här? Jag har då inte stött på den stora mängden med de/dem handikappet förrän här på FB.