Brutalt och hänsynslöst har liv släckts ut här. Två älskade personer finns inte längre.
Kvar är anhöriga som ska försöka gå vidare i livet oändligt svårt drabbade som de är.
I ena fallet torde det vara allt annat än lätt att ens få ro att bearbeta en sorg efter en mördad
make och far emedan man tvingas leva under konstant hot, en hotbild som bedöms vara
av så allvarligt slag att personernas säkerhet inte kan garanteras inom det egna landets gränser
utan det har ansetts nödvändigt med placering utrikes. Sorgearbetet kan knappast tas
i tu med under dylika omständigheter. Ständig oro, rädsla, osäkerhet.
Inte mycket bättre har de som stod det andra mordoffret närmast; de vet ingenting bestämt
om vad som den gången hände och det plågar något oerhört förstås.
Vad de emellertid med säkerhet vet är att deras son och bror fick livet stulet och det
av en person som gått över alla gränser, där intet av mänsklighet synes finnas kvar.
Att inte få veta. Hur hände det? När? Var? Vad föregick dödandet? Hur mycket lidande
behövde det stås ut med innan allt var över?
Svaren på alla dessa frågor finns där.
Hon kan berätta. Hon sitter inne med svaren.
Men då hon tycks förlorad som
människa, utan samvete, utan ånger, bara ett
enda stort mörker hela hon, så uteblir väl de efterlängtade svaren.
Kanske kan ändå någon mindre förtappad varelse med samvete kvar och med vetskap
om det som hände nån gång till slut träda fram och skingra den sönderslitande
ovissheten; ge svaren, tala ut och därmed också bli av med en börda man burit på.
Här är några andra anhöriga till mordoffer som berättar om hur de haft det, hur de
klarat av att gå vidare med livet trots allt hemskt som skett, trots de förluster som gjorts.
Om livet efter det tänkbara
https://www.youtube.com/watch?v=DFfxDSU2Ciw
