inägg på Dan Josefssons Facebook
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1476493569077435&id=222096061 183865
Här är texten:
·
I söndags skrev Leif GW Persson sin fjärde krönika om Kevinfallet. Den handlar om en tänkbar gärningsman
och jag har fått en del frågor om hur jag ser på GW:s resonemang. Vilket jag nu ska försöka reda ut.
Materialet som Leif GW analyserat kommer i själva verket från mig och mina kollegor. Under vår genomgång av
förundersökningen upptäckte vi tidigt att polisen redan under utredningens allra första dagar intresserade sig för
den här 13-åringe pojken. Särskilt remarkabelt var att utredarna via några andra barn fått veta att 13-åringen
visat var Kevins skor låg slängda, i ganska högt gräs bakom friggeboden vid fotbollsplanen, 30 m rakt österut
om fyndplatsen. 13-åringen sågs med Kevin på morddagens eftermiddag, och vare sig han själv, hans bröder
eller deras föräldrar kunde ge honom något trovärdigt alibi. 13-åringen beskrevs i förhör med andra dotteviksbor
som omogen. Han drogs bl a till småbarn. Ändå förhördes han bara två gånger, under första veckan.
Att man sedan avskrev honom trots att han visste var skorna fanns, och trots de övriga omständigheterrna, är
svårbegripligt. Möjligen kan det bero på inkompetens och bristande rutiner. Rolf Sandberg föreställde sig att
mordet skulle lösas genom att man helt enkelt hittade ett vittne. Denna förhoppning tycks ha lett till hans annars
svårbegripliga fokus på 13-åringarna Marius och Mathias som gärningsmän, och på Robin som "huvudvittne".
Där tycks ha uppstått ett tunnelseende, som senare övegick i den likaledes irrationella tron på Robin och
Christian som gärningsmän, när Sandberg i slutet av september tack vare illegal relefonavlyssning tvingats inse
att Marius och Mathias var oskyldiga. Det var bara Rolf Sandberg själv som förväntades kunna överblicka
utredningen, och i realiteten saknade han kontroll över situationen. I rockärmen hade han sedan mitten av
september haft professor Sven Å Christiansons sanslös påstående att Christian var en "mycket stark kandidat"
som gärningsman. Christianson hade redan den 21/9 börjat ge råd till Ingrid Harrysson och Maria Bodin, så när
de huvudmisstänkta 13-åringarna till sist föll ifrån, vilket i praktiken skedde den 29/9, rullade Sandberg helt
enkelt igång förhören med Robin och Christian igen och gjorde dem till utrednigens nya huvudmisstänkta.
Och så gick det som det gick. Den där 13-åringen som man förhört första veckan och som visat vägen till Kevins
skor, tycks i det läget ha varit bortglömd. Vilket alltså kan bero på det kaos och den inkompetens som präglade
Rolf Sandbergs mordutredning.
Det som fick mig och mina kollegor att ta oss för pannan var en artikel i Expressen i maj 1999, ett drygt halvår
efter att mordet på Kevin förklarats löst. Där berättas att en 13-årig nyligen ertappats med att våldta en treårig
pojke på en lekplats i Dottevik. Expressens reporter hade även bevakat Kevinutredningen och kunde därför
upplysa om att gärningsmannen figurerat även i den utredningen.
Så småningom fick vi bekräftat från flera håll att gärningsmannen faktiskt var den pojke som setts med Kevin på
morddagen, som visat vägen till hans skor efter mordet och som saknade alibi.
I artikeln intervjuas Rolf Sandberg, som får den rimliga frågan om Kevinutredningen nu skulle återupptas.
Reportern funderar i termer av att de två bröderna som "erkänt" kunde ha haft "hjälp" av 13-åringen, som ju
faktiskt visat sig vara kapabel att våldta en treåring. Att bröderna i själva verket inte alls erkänt kunde ingen
naturligtvis föreställa sig, det skulle inte berättas förrän 18 år senare i Dokument inifrån.
Rolf Sandberg var intressant nog helt avvisande. Han sa att bröderna i sitt erkännande varit mycket tydliga med
att de var ensamma vid mordtillfället och att våldtäkten därför helt saknade koppling till Kevinmordet.
När jag läser artikeln tänker jag att Rolf Sandberg möjligen kan ha känt panik. Här fick han frågor om en
uppenbarligen mycket stark kandidat till gärningsman i Kevinmordet - sju månader efter att han suttit på en
presskonferens och pekat ut Robin och Christian som skyldiga.
Vid den här tidpunkten, i maj 1999, satt brödern och deras familj i praktiken inspärrade i det av kommunen
skapade "behandlingshemmet" samtidigt som Rolf Sandberg hyllades som hjälten som löste Kevinfallet.
Han hade naturligtvis kunnat göra det rätta och återuppta Kevinutredningen med 13-åringen som misstänkt.
Men då hade han tvingats erkänna att det han sagt om brödernas "erkännande" på presskonferensen i
november inte var sant, och att Kevinfallet i själva verket var olöst. Det gjorde han inte, utan valde att avfärda
Expressens fråga med hänvisning till brödernas "erkännande".
Jag hade inte plats i Fallet Kevin för att bedriva jakt på den verkliga mördaren. Som journalist kan jag analysera
en mordutredning och visa på brister, men att samla bevis mot en tänkt gärningsman är något annat, som
polisen snarare än journalister bör ägna sig åt. Om jag hade haft mer programtid hade jag möjligen kunnat visa
våra fynd rörande 13-åringen för en skicklig kriminolog som Leif GW Persson och låta honom avge ett
professionellt omdöme. Men det fanns det inte heller tid till.
Jag har dock haft ganska tät kontakt med Leif GW allt sedan första programmet i Fallet Kevin sändes. Han är genuint intresserad av fallet och jag har därför gett honom en del material som inte använts i programmet. Inte
minst har jag försett honom med det material som jag och mina kollegor samlat ihop om 13-åringen.
Jag är inte kriminolog, men tycker naturligtvis att GW:s slutsats att detta är en trolig gärningsman låter fullt rimlig.
//
En totalsågning av Sandberg vill jag säga.
