Ni som sitter i dödens väntrum

runt 1.5 promille å 60-100mg alpreazolam opater i mängder, bofdde inte vaknat,

har aldig vamkar så leden flrr,, Inatt var ja lycklg´´ läntade efer att somna in. ångrar bara att ja vaknsde ige

Har du några äkta nära vänner?

Idén på slutet låter ju inte dum alls.

Jo då, vänner finns.

1.5 år sen, det är inte riktigt så mörkt nu.

Hehe, jag missade tidsstämpeln där .

Så det var ett ännu icke helt fungerande nervsystem som låg bakom till största del?

I vilket fall så går det sällan att sitta och vänta på att meningen ska uppenbara sig. Det måste ofta till mycket trials and errors. Bland annat.

Lång och jobbig resa tillbaka efter missbruk och beroende. Hade ett år som drogfri då, så hjärnan hade återhämtat sig rätt bra vid den punkten, men det var nog mer psykosociala problem som jag inte orkat ta tag i ännu.

Ja, helt klart måste man prova på olika saker för att hitta det som fungerar och stimulerar. Det var dock nästan hopplöst när belöningssystemet inte fungerade.

Jo, men struma elrte inte, dt är mitt självaht jag inet står ut med. kan uppenbraligen inte ODa, så ja måst hitta nyt sätt idag

2 dygn senare och jag böjrar känna mig minder skeiv just nu. sral ett rep idag, men vill intr gänha mig, bara sonma in.

Nej, fattar det. Hur ska man veta om man gillar något eller inte när man inte får någon "respons" inifrån? Antagligen ska man t ex vistas mycket i naturen och träffa folk man gillar fastän man kanske inte känner något för varken naturen eller folket just då.

Det är tur att det är en reversibel process i alla fall!

Jag kan ana vad du menar med självhat, för jag är långt ifrån nöjd med mig själv. Men dina känslor är enormt starka i förhållande. Tycker du, att du är ful? Eller är du elak mot andra? Eller tycker du att du misslyckats i livet? Vad får dig att hata dig själv?

Hur får du ätit när du är så nere? 2 dygn, som du säger, minst, har du ägnat åt att försöka somna in för alltid. Under den tiden har du väl inte tänkt så mycket på mat?

Tänk på den godaste maträtt du vet: spagetti med köttfärssås, rotmos med fläsk, köttbullar med mos? Imorgon har du möjlighet att käka det godaste du vet.

Som jag ser det finns ingen människa som inte sitter "i dödens väntrum".

Varför har vissa så svårt för att bara "vänta" på sin tur?

Jag tror att det är ren rädsla som driver människor till att begå självmord, man gör allt (av egen hand dör i förtid) bara för att slippa möta sin rädsla. När man tänker efter, är det absurt och svårt att ta in, att man kan vara så livrädd. Lev för helvete, vad är det värsta som kan hända?

Många som tar suicid är nog rädda för ligga som en grönsak i 1-25 år. Eller rädda för en utdragen dödsprocess med smärta och ren förnedring med slangar, dropp och en kropp som är svår att kontrollera funktionerna på.
Givetvis kan även dåligt psykisk status vara en plåga oavsett ålder.

Det okända är nog inte det mest skrämmande utan resan dit. Funderingarna börjar sannolikt när kroppens funktioner börjar krångla.

Att personer i ens närhet trillar av pinnen gör att liemannen påminner om sin närvaro. Ganska påtagligt. Tänka positivt blir svårt, då det enbart finns ett slut. Ingen kommer undan, fattig eller rik.

Hur tänker ni som har kort tid kvar?

Spännande trådstart - Flashbacks viktigaste? Och snygg rubrik ”dödens väntrum”! Älskar uttryck som besitter maximal tvetydighet.

Kommer tänka på Herakleitos ord ”Större del i döden ger större del i livet”.

Om man stöter döden ifrån sig, drar och sliter för mycket i livets kortsiktiga tillfredsställelser - som dock alltid kommer fortsätta ha sin plats - fördriver tiden i uppgivenhet och pessimism eller väntar på att alla fördelar ska tillfalla en utifrån, ja, då dör man nog så småningom inombords och till slut även fysiskt och lägger ett mindre viktigt levnadsöde till historiens arkiv.

Går man däremot döden till mötes, bär upp dess motstånd och prövningar med stoiskt mod, askes och ödeskärlek, vilket hjälper en att integrera dödens främlingsskap i etapper, så blomstrar man till slut starkare och mer extatiskt än livet självt.

Finns olika nivåer av fullständighet hos dödens (självets) integration i livet, varav den högsta är ren eller lagom ren ande. Titta på Eckhart Tolle på Youtube, eller läs texter av Bernadette Roberts.

Men även skapandet har sina nivåer av tilldelning och perfektion, texter av Sapfo, Augustinus, Dante, Hölderlin, Nietzsche visar hur fulländning kan se ut.

Hemligheten här ligger i att lära sig älska och uttrycka kärlek till det som tidigare var ens motsats eller komplement, oavsett om det var en aspekt av livet man våndades av, något man irriterade sig på, någon man hatade, eller beundrade i smyg.

Nedan finns ett exempel på perfekt integration av en sådan motsats, där livets bottensats långsamt jäser ut till ren champagne. Det som tidigare var alltför stort, tungt och våldsamt, blev mindre så att det gick att skämta om och leka med. Och till sist kraften och storslagenheten i det egna uttrycket, som likväl förblev ens eget, och genom en själv, världens.

Allt stort i livet kräver tålamod, uppmärksamhet och arbete, så också klippet nedan. Man får köra det några gånger och ha överseende med otidsenligheten och orumsenligheten för att fatta hemligheten och kunna omsätta den i egna livet:

https://youtu.be/H2hjkeGaaco