Fler med erfarenhet av utmattningssyndrom?

Hamnade i ett utmattningstillstånd för drygt ett år sedan och håller just nu på att repa mig och tänkte se om det finns fler här som varit i samma sits, dela med sig av upplevelsen och bara snacka lite om det.

För mig så började det med att jag fick riktigt svårt att koncentrera mig och komma på idéer, planera, och utföra. Jobbet blev i princip omöjligt att utföra men ändå tvingade jag mig och vägrade inse att något var fel, och tillslut så gick jag helt in i väggen och orkade inte göra någonting, låg i sängen, huvudet snurrade, jag kände mig som en annan person, undrade om någonting alls var verkligt, etc. Kunde inte ens förmå mig att prata då det kändes som en otrolig ansträngning, läsa en bok gick inte då allt snurrade. Var livrädd för att vara själv. Ingen toppensituation dvs.

Har fått kämpa en hel del med att ta mig tillbaka, och vad som främst har varit jobbigt har varit att dels ha svårt att prata om det, men också att inte vara "hemma" uppe i huvudet och inte känna sig som "sig själv". Det har verkligen sugit hårt. Det sociala har också blivit lidande pga. att jag har svårt att "bara vara" utan hjärnan är liksom på helspänn, tankarna flödar inte fritt som de borde utan jag måste "pressa fram dem". Så det har varit rätt ensamt i den upplevelsen.

Har tagit mig en bra bit från den sämsta svackan och vägen har varit lång och jävlig. I början kunde jag inte göra någonting, bara existera i ett helvete och tro att det skulle bli lite bättre. Idag gör jag Yoga och Tai Chi på daglig rutin som hjälper att släppa spänningar i kroppen, slappna av och andas bättre (hade panikartad andning tidigare). Har också börjat gå på akupunktur en gång i veckan i cirka 7-8 veckor nu och det har hjälpt att släppa mycket av spänningen jag haft i nacken, som jag tror påverkar yrseln och spänningen i huvudet. Har också bokat in en första tid med en psykolog då jag känner att jag börjar närma mig att orka träffa någon och tänker att det kanske kan hjälpa ytterligare att prata med en fysisk person om det, kan nog vara rätt skönt.

Fler här som varit i samma sits?
Var i processen befinner ni er?
Vad utlöste att ni gick in i väggen?
Hur lång tid tog det för er att bli återställda?
Hur känns det idag?

Jag känner som du varje dag. Min läkare vet inte vad han skall göra åt saken. Vitaminbrist har jag inte. Sover jättemycket. Om solen skinner eller det regnar spelar ingen roll. Vill bara gå och lägga mig, sen sova tills jag dör.

Hur känner du dig i kroppen? Min teori har varit att utmattningssyndromet rent fysiskt sitter i huvudet och man genom kroppen kan "läka" huvudet från det som det nu lider av. Jag tror på att sakta försöka arbeta med kroppen, börja med promenader, ta det lite i taget och för journal så du kan se hur du blir bättre. Yoga och Tai Chi har också varit saker som varit enkla att justera efter hur mycket jag orkat med. Akupunktur för att slappna av och få lite paus (och kanske lösa upp och "läka" kroppen) är också mitt tips. Har själv ej använt några mediciner och hört att det inte är rekommenderat mot utmattningssyndrom, utan att det i vissa fall tvärtom lett till motsatt effekt och gjort patienter mer trötta.

Här finns en bra podcast om psykisk hälsa som heter Sinnessjukt av Christian Dahlström, där han i två avsnitt intervjuar en av Sveriges främsta experter inom ämnet Marie Åsberg. Rekommenderas varmt!

http://sinnessjukt.se/tag/podcast-om-utmattning/

Jag har varit i samma situation efter flera livskriser efter varandra. Jag orkade inte ens föra ett vettigt samtal, det var som om jag hade glömt alla ord.
Men så började jag läsa om sinnet och medvetandet. Allt som man gör föregås ju av en tanke. Om man har problem som känns helt oöverstigliga, så fastnar hela tankeverksamheten kring just detta. Det blir samma sak, om och om igen, från morgon till kväll. Och desto mer jag matade denna hjärna med dessa negativa tankar, desto sämre blev jag. Och det verkade vara helt omöjligt att ta mig ur detta.

Så när jag hade stunder som var något bättre, så försökte jag att ta tag i det hela, att skingra alla negativa tankegångar.
Jag försökte ha som måtto att "kroppen i sig skapar inte mina besvär, utan mina negativa tankegångar". Så jag började med att ha vissa stunder på dagen då jag förbjöd mig själv att tänka på detta. Och dessa blev sedan längre och längre, och vid sidan av detta så började jag röra på mig. Även om jag har andra besvär så är just dessa borta med hjälp av mina tankegångar om att det var mitt negativa pladder i huvudet som gjorde att jag knappast orkade vända mig i soffan.

Men detta kan man förstås inte vända på över en natt, utan det tog tid. Har man varit med om en livskris så behöver man nog en viss tid innan man kan börja jobba med sig själv. Kroppen behöver läka. Men när jag märkte att tiden gick, det blev månad efter månad så var jag bara tvungen att göra något, för detta är inget liv. Bekymmer för jobbet och ekonomin gjorde att jag hade ett skäl till att börja jobba med mig själv. Och visst förstår man om omgivningen tröttnar.
Så det är nog bra att försöka undvika att prata om just detta med andra. Visst kan man behöva prata av sig, men att omgivningen ska behövas bombarderas med detta från morgon till kväll, dag ut och dag in, det går bara inte. Hur förstående de än är så kan detta verkligen förstöra ett förhållande, eller ett äktenskap.
Så både för sin egen, och omgivningens skull, så tror jag att det är viktigt att fokusera, och prata om något annat.

Det finns något i kroppen som kallas för "smärtminne". Även om kroppen egentligen har läkt, så kan man ha väldigt ont i alla fall, och man klassas som inbillningssjuk. Men det är man förstås inte.
Jag tror att det är samma sak med detta, detta minne, "prägling" sätter sig i kroppen, och hjärnan fortsätter att skicka ut negativa tankegångar, vilket i sin tur leder till att man även mår mycket dåligt rent psykiskt.
Då sjukvården inte kan lösa detta, så var det - för min del - bara mina egna tankegångar som kunde lösa det hela, och jag är nu fullt frisk från just detta.

Edit: Jag började även att hålla koll på mig själv. Hade hela tiden ett block, och en penna till hands. För varje gång, som jag hade en negativ tanke om just detta, så gjorde jag en markering. Först så gjorde jag inget annat, men blev sedan så vansinnigt trött på mig själv, att jag vägrade att göra fler markeringar. Detta gjorde att mina tankar kring detta spreds ut mer och mer. Till slut kunde det gå en timme innan jag tänkte på detta, och sedan blev det bara längre och längre mellan markeringarna. Efter ett tag hade det gått en hel förmiddag utan att jag tänkte på detta - och visst mådde jag då så mycket bättre! Men som sagt, jag tror inte att detta fungerar direkt efter en livskris. Utan när man själv förstår att omgivningen måste vara URLESS på allt tjat om besvären, det hjälpte mig.

Superbra inlägg Sabrina! Gillade speciellt idén med att skapa längre och längre utrymmen som fick vara fria från negativa tankar!

Tror att det i grunden handlar om att börja smått och hålla koll på sig själv som du säger, och även försöka fokusera på andra saker ibland och prata om vädret eller vad som helst, även om det känns meningslöst just då.

Som uttrycket säger (!)
- Många hugg fäller eken

Gäller bara att börja någonstans och ha tålamod och inse att det kommer att vara mödan värt!

Oj vad jag känner igen mig i din historia. Den där första tiden då jag tappade uppfattningen av tid och rum nästan; var fruktansvärt rädd hela tiden. Ingen kan förstå om man inte varit där själv.

Jag har ett utmattningssyndrom och har varit sjuk i 13 månader nu. Det går upp och ner som en berg och dalbana. Ibland känns det som att det vänder, och hjärnan orkar med. Mitt absolut största problem är att jag blivit väldigt intryckskänslig. Har svårt med snabba rörelser, blinkningar och ljus osv. Skulle dock behöva ett a4 om jag skulle skriva alla mina symtom.

Mindfulness hjälper bra men kräver tålamod och tid. Man får se det som att träna upp en muskel. Framförallt hjälper den mig att ändra läge och inte leva i stressande saker. Kan man bara släppa det som stressar en emellan åt så är det inte farligt. Tro det eller ej men spikmatta är nog det bästa jag funnit mot spänningar. Köpte en på rea utan större förväntningar och blev helt såld. Piggarna stimulerar musklerna och man blir mjuk och avslappnad. Rekommenderar starkt!

Det går väl sakta framåt men det är lätt att tappa hoppet. Trodde jag skulle blivit mycket bättre vid det här laget, och det är jobbigt att höra alla skräckhistorier om utbrända som folk älskar att dela med sig av. Man är ju rädd att förbli såhär.

Jag har haft ångestproblematik länge, och jag tror det bidragit till min stresskänslighet. Men framförallt stressade jag över mina studier. Skulle alltid vara bäst och duktig hela tiden. Är en nitisk perfektionist över allt jag gör, men har fått jobba mycket med den inställningen.

Låter i alla fall som du hittat en bra rehabilitering, och du har en sund inställning tycker jag. Hoppas du ska bli bra snart det gäller nog att försöka vända tillståndet till en möjlighet att förnya sig och må bättre. Man hamnar ju här av en anledning. Sjukdomen har lärt mig oerhört mycket som jag nog aldrig skulle lärt mig annars. Jag är mer tacksam och ser klarare vad som är viktigt och vad som är totalt oviktigt egentligen. Låter kanske klyschigt men.

Toppen med spikmattan, skall nog göra slag i saken och investera i en sådan! Tack för tips!

Känner igen det där med känslighet för ljus och ljud - haft speciellt svårt med höga ljud som glasklirr och liknande som resulterade i spänningshuvudvärk och allmänt spänt läge i skallen. Akupunktur mot migrän vill jag tro har hjälpt en del på den fronten, känns iaf som att de lyckas hitta spända delar i huvudet/nacken med nålarna och känner mig mycket mindre spänd i nacken nu än när jag började gå på behandlingar för cirka 2 månader sedan.

Har varit väggen tre gånger under mitt liv. Den senaste var för drygt tre år sedan, den innan var tre år tidigare. Vid den tidigare tappade jag förmågan att läsa längre texter; en krönika, ett foruminlägg eller en tidningsartikel går bra, romaner, min stora last, går helt bort. En stor, stor sorg.

De första varningsklockorna har för mig varit de klassiska - dåligt närminne, kraftigt försämrat arbetsminne, tomhetskänslor, ljudhallucinationer, känslighet för ljud och ljus samt absolut noll tolerans för andra människor. Den senaste gången hann jag stoppa innan det gick helt åt skogen, men jag återhämtar mig ännu från det. Min tro är att jag för evigt kommer vara extra känslig för stress.

Jag har jobbat mig igenom dessa perioder, med kortare sjukskrivningar. Det är mycket ovanligt, men jag är högfungerande även i kroppslig och mental kris, på gott och ont. Det förlänger återhämtningstiden, men gör också att jag inte hamnar i utanförskap så att min andra, kroniska sjukdom triggas och gör mig självmordsbenägen.

Mindfulness har jag aldig provat, men det verkar funka för många. En "fördel" för mig är att jag har levt hela livet med en svår sjukdom som går i skov. Det gör att jag fullt och fast förstår, även när the bottom is nådd så att säga, att det kommer vända. Att det kommer bli bra. Att det finns saker jag kan göra för att påverka min situation. De flesta jag talat med som drabbats av utmattningssyndrom är som jag - vansinnigt effektiva, rationella, kreativa, plikttrogna osv. När de plötsligt tappar kontrollen över både kropp, jobb och privatliv är det många som beskriver det som jordens undergång. Så känns det aldrig för mig, kanske det gör det lättare för mig att ta mig igenom?

Som en gamling på 100 år. Det gör ont i hela kroppen.



Precis så känner jag varje dag men orkar fortfarende plugga.

Bra är att du fortfarande har förmåga att fokusera. Sämre att du mår som Allan Karlsson i kroppen, såvida du faktiskt inte fyllt tresiffrigt.

Har du gått och snackat med någon?

Känner igen känslan med ont i kroppen, utan att det faktiskt finns någon anledning till att det gör ont.

Neje jag går mycket sällan till läkaren, är bara 19 år gammal men känner mig som en åldring.

Snackar med flickvän, släkt och vänner gör jeg dagligen, men ändå finns det många dagar, där allt känns meningslöst/hopplöst. Ofta orkar jag knappast stå ut ur sängen men gör det ändå, för att jag måste.

Jag har sedan jag varit barn lidit av någon form av hjärnstress. Över fyra år utan en natts någorlunda sömn. Dom senaste åren. Kanske var artificiell stress som tur är. Så får jag bara sova ut en vecka så jag på topp igen. Har tagit hand om kropp och psyke riktigt bra. Powernaps på dagarna för att orka med normala sysslor. Idag är första dagen då jag vaknar någorlunda ok och utvilad lite iallafall. Dålig vana är att fortfarande ta en cigg på balkongen. man slappnar av lite fast nikotinet inte har någon verkan.