Anser ni att en mamma kan ta hand om en nyfödd och ett äldre barn ensam?

Jag var barnflicka åt 3 barn - 2,4 och 7 år gamla när jag var 17. Ingen dog. Visst var det jobbigt, men det var långt ifrån omöjligt. Känner även några ensamstående mammor som klarar det galant. Visst kräver en nyfödd mycket tid, men det är inte hela världen om det äldre barnet får lite mindre tid då - dagens ungar får ju uppmärksamhet hela tiden, och det är inget fel med att få leka ensam. Tvärtom, det sätter igång fantasin hos barnet.

Hur gammal är det äldre barnet? Har det äldre barnet några funktionsnedsättning?

Är det äldre barnet i skolåldern så kan man som förälder få mycket hjälp med bebisen. Om syskonet har det intresset så klart.

Är det äldre syskonet handikappat eller har någon annan funktionsnedsättning så kan det bli tuffare.

Men är alla friska och väluppfostrade så ser jag inte varför det inte skulle gå. Det gäller ju bara att hitta ett system.

Vad är egentligen frågan? Det är väl alldeles till 100% självklart och uppenbart att man kan uppfostra flera barn på egen hand. Det görs av miljontals kvinnor (och säkerligen ett par tusen män) as we speak. Om det sedan är optimalt eller ej är en annan fråga. Risken är nog överhängande att barnen blir understimulerade samtidigt som föräldern får genomgå ett antal tuffa år innan minstingen blivit någorlunda självständig. Det största problemet är förmodligen risken att barnet inte får en tydlig förebild av eget kön (om barnet är pojke och föräldern mamma eller omvänt).

Beror ju på många faktorer. En mamma som själv mår bra med två barn som inte är speciellt jobbiga, t.ex ett lite äldre syskon som kan sköta sig mycket själv? Absolut! En förlossningsdeppad mamma med en nyfödd med kolik och en tvååring i värsta tvåårstrotsen? Kan gå illa...

Sen beror det ju mycket på hur många timmar mamman är ensam med dem, är det 24/7, 365 dagar om året, eller kommer det hem en partner och avlastar på eftermiddagen?

Tycker det är bra att samhället erbjuder möjlighet till barnpassning medan man är föräldraledig. Visst KAN man klara sig helt utan avlastning, men rent generellt har mänsklighetens strävanden genom historien varit riktade mot att göra livet lättare och mer uthärdligt. Det kan vara ett rent helvete att vara ensam med två små barn på heltid. Varför inte göra det lättare, som så mycket annat?

Hur klarade föräldrarna detta när inte förskolan erbjöd 15 - 60 timmar/vecka? Har du funderat på det? Gäller bara frågan mammor eller också pappor? Vilka andra vuxna ska kallas in?

Klart att det går. Det blir jobbigare om någon är sjuk, är i trotsåldern eller har hela alfabetet som diagnos men det lär gå det med.

Det har kvinnor gjort i alla tider. Tagit hand om flera också. Sedan är barnomsorg ett substitut för det gamla systemet med att barn hjälpte till med varandra och andra släktingar och omgivande vuxna var med och skötte barnen. Du säger nej för att du har en smal syn på hur det ska vara, om så bara hur en mamma ska umgås med sina barn. Självklart är det svårt för kvinnor att vara ensamstående och givetvis särskilt när de är spädbarn. Det betyder inte att det inte finns hundratusentals kvinnor som fixat det.

Visst finns det hundratusenstals kvinnor som fixat det. Men det finns också många fall, för många, där det gick åt helvete. Varför lägga upp bollen för att det ska gå åt helvete för somliga, i synnerhet när några av dem det kommer gå illa för är oskyldiga barn?

Men eeeegentiiiiiden dååååå?

Det finns desto fler som det gått åt helvete för pga frånvarande föräldrar den första tiden i livet.

Rent allmänt är det väl som med allt annat; det beror på barnen och föräldrarna. Visa ungar behöver ju sekundvakt så fort de lärt sig gå, vissa bäbisar skriker alltid, vissa är kolugna osv osv. Jag skulle tro att mamman ifråga är den som kan besvara frågan bäst.

Rent generellt skulle jag dock säga att ja, det är självklart att en mamma kan ta hand om två barn om det inte råder några speciella omständigheter. Vidare skulle jag tro att det skulle gå ännu bättre om mamman hade stöd av en pappa och/eller andra ur familjen/släkten/vänner som hjälper till men om frågan är kort om det går så är mitt svar ja.

Förstår inte hur du menar. Det går alltid åt helvete för somliga, eller är pappor med mammorna perfekta familjekonstellationer? Tänk på alla olämpliga föräldrar, kaka söker oftast maka och bara för att det blir två föräldrar så är det inte nödvändigtvis de bästa exemplaren. Två idioter är bättre än en som kämpar på egen hand menar du. Säger definitivt inte att det är optimalt för en kvinna att stå ensam, jag säger bara att så dålig behöver hon inte vara. Dessutom så påverkar alltid omgivande samhället individen. Hela vägen från dagis till studenten. Folk verkar utgå ifrån att livet ska vara perfekt. Det är en jäkligt modern idé.

Jag har alltid tänkt att jag inte vill ha fler barn än vad jag ensam kan ta hand om. Det finns inga garantier för att man kommer hålla ihop hela livet och då blir det ju svårt om man inte själv klarar av att ta hand om sina barn. När jag separerade från mina äldsta barns pappa bodde de hos mig på heltid och även om det ibland var jobbigt så gick det väldigt bra. Jag tycker nästan att det är lättare ju fler man har eftersom de leker med varandra och även hjälper varandra. Mina barn har gått på förskola just för att jag tycker att det är bra att de får komma hemifrån några timmar om dagen och träffa sina kompisar och inte bara vara hemma med mig. Det beror inte på att jag inte skulle orka med att ha alla hemma samtidigt. Efter mitt första barn fick jag tvillingar och när de var 1 år blev jag ensamstående. Hade inget annat val än att få det att fungera, det blir ju mycket vad man gör det till. Ibland är det tufft men måste inte heller vara perfekt.

Jag bävar lite för detta faktiskt.. min "stora" kommer att vara precis 2 år när nya bebisen kommer och det känns som att det kommer att bli tufft. Han är väldigt mammig och vill helst ha 100% uppmärksamhet av mig dygnet runt så jag undrar var bebisen ska få plats i detta. Tanken är att storebror ska gå på dagis 15 timmar i veckan och resten av tiden vara hemma med mig och bebis, och så är pappa hemma på kvällar och helger såklart.

Jag sätter min tillit till bärsjalen, bebis kommer att få lära sig att bo, amma och leva i bärsjalen helt enkelt så att min uppmärksamhet kan fortsätta vara mest på storebror.

Ja, det är vi skapligt många som gjort, till och med på den tiden då det inte fanns några ipads att vakta barnen med. På den tiden var det inte heller ens möjligt att lämna syskon på förskola, så det var liksom inget att välja på. Den första tiden med andra barnet var ju markant annorlunda än första tiden med första barnet naturligtvis. Jag tror det är viktigt att förstå att annorlunda inte behöver betyda sämre eller bättre, bara annorlunda helt enkelt.
När det gäller att känna sig åsidosatt så är väl iofs risken för det betydligt större på en förskola där det inte är ett småsyskon med lite andra behov än en själv (bebisar behöver ju sällan aktiveras och motioneras så där som en två- treåring) att dela på uppmärksamheten från en föräldern med, utan femton- sexton ungefärligen lika gamla barn med ungefärligen likadana aktiveringsbehov som en själv som ska dela på uppmärksamheten från tre- fyra pedagoger.


Jag personligen, för det var väl det personliga som efterfrågades tyckte det var skitjobbigt att ha småbarn. Ibland. Oftast upplevde jag det nog mest bara som en del av livet, och jag har vanligtvis trivts rätt bra med livet.
Just grejen att ha två små barn hemma samtidigt upplevde jag inte som speciellt mer jobbigt än något annat som hade med småbarnsåren att göra, vad jag minns. Snarare var det lite enklare med andra spädbarnet tyckte jag och eftersom det första då var ett par år, och alltså även det hemma så bör det ju rimligtvis inte varit så knepigt att ta hand om två barn, om tillochmed lata jag kunde klara av det utan men för barnen. (Vad jag vet har de inte lidit men av detta, de är vuxna nu och har tyckts trivas hittills med sina liv, så jag antar att det åtminstone inte var permanent skadligt för dem att bli omhändertagna av en mamma på dagarna de första åren av sina liv).