Svenska diktformer och versmått

Precis: holism tillåts inte bli konceptuell. Dualism ska det vara, evig strid och fragmentering.
Jag får inte gör det får då blir det brott mot regel 1.01 (reklam). Det är en bok.
Asatro och allt vad därtill hör, nordiska traditioner i alla former, ligger i tiden. Och de kan i holistisk anda samexistera med andra traditioner. Så nog borde svenska poeter läsa mer Edda och fornnordiska texter (Heimskringla, Beowulf), där finns styrka. Det som diktmässigt ligger nära till hands är ju allitterationen -- den kan en nordbo lätt ta till sig: bryta bröd, varg i veum, narr på nocken...

Jag tror just att problemet är att unga svenska poeter inte läser poesi längre. De skriver endast, utan att se till historien och de som gick före. Därför är denna tråd så viktig. De tidiga modernisterna kände till de som kom före, och visste vad de bröt mot.
Alliterationen ligger närmare svenska än rimmet, tror jag. Därmed är det dit poeter ska söka sig.

Vad tror ni? Är svenska stavelserytmerad eller stressrytmerad?

Jag skulle rekommendera Peter Hallbergs Litterär teori och stilistik. Låter kanske tråkigt och boken är så ful som bara en kursbok kan bli. Men har man intresset så...

Angående pentameter har jag lärt mig att den aldrig används ensam utan alltid i kombination med hexameter. Först en versrad hexameter, sedan en versrad pentameter ochsåvidare. Tillsammans blir detta ett annat versmått som heter distikon. (Hexameter består väl för övrigt av sex fallande versfötter, alltså trokéer och daktyler. Därför tycker jag "jambisk" pentameter låter märkligt.)

Men jag kan ha lärt mig fel. Det är i alla fall så det är beskrivet i Hallbergs bok. Den är lättläst och pedagogisk om man har intresset (som sagt).

Det råder viss begreppsförvirring där. En del som talar om pentameter menar enbart den daktyliska, grekiska varianten som används i distika. (Och den pentametern är ju egentligen snarast något slags stympad hexameter.) Men det är minst lika rimligt att, som många gör, använda termen om den jambiska pentametern i blankvers, t.ex.

Begreppet "jambisk pentameter" bör helst inte användas om man inte vill bidra till stor begreppsförvirring.

Detta då det vedertagna begreppet "jambisk trimeter" syftar till en vers med vad vi i modern svensk vers analyserar som sex jamber:

⏑ – ⏑ – ⏑ – ⏑ – ⏑ – ⏑ –

Den versfot som i antiken kallades jamb hade nämligen fyra stavelser: ta-tam-ta-tam.

De grekiska tekniska termerna bör användas i kontext av det antika verssystemet. Säg då hellre "femfotad jamb" om blankversen.

Den elegiska pentametern fick detta namn för att den innehåller 2 1/2 + 2 1/2 daktyler:

– ⏑ ⏑ – ⏑ ⏑ –|– ⏑ ⏑ – ⏑ ⏑ –

Edit: installera typsnittet New Athena Unicode för att se de metriska symbolerna.
https://apagreekkeys.org/NAUdownload.html

Det beror ju lite i vilka kretsar man rör sig. På anglosaxiskt håll är "iambic pentameter" en helt vedertagen term för tiostavig vers. Men det finns väl, om jag inte missminner mig, också en del exempel på klassisk jambisk pentameter, som består av 5x4 stavelser. Jambisk tetrameter är i alla fall inte ovanlig, och även där räknas ju en jamb som fyra stavelser.


Förvisso, men det kan inte fan påstå att den känns femtaktig, åtminstone inte på språk som utgår från tryckaccent. Det är ju i praktiken en hexameter med katalexis i tredje och sjätte versfoten.

(Tyskarnas "Fünfheber" är ju en fin och tydlig term. Vi borde kunna åstadkomma en bra svensk motsvarighet, tycker man.)

Se där, det visste jag faktiskt inte. Har förstås fått en svensk Wikipediasida också.

Jambisk pentameter (10 långa stavelser) förekommer inte i antik grekisk vers, överhuvudtaget inte femfotade verser utom kanske någon gång oregelbundet i körlyriska sammanhang.

Jambisk tetrameter (8 långa) förekommer men är faktiskt ganska ovanligt. Katalektisk trokeisk tetrameter (8 långa) är mer vanlig.

Karlfeldt i omväxlande akatalektisk och katalektisk trokeisk tetrameter:

http://runeberg.org/fridlust/3_1_14.html

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna.
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull -
till det lugnar sig och jag ser i skymningen dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

Tackar så väldigt för förslaget. Ska nog införskaffa den. Du menar att denna är den auktoritära texten?

Jag tackar så väldigt för detta. Det är just detta jag letade efter. Jag hade ingen aning om denna skillnad mellan den grekiska definitionen och engelska. Jag översatte självklart den engelska till svenska.
Det känns helt klart som den elegiska pentametern passar svenskan bättre än en femfotad jamb. Vi drar oftast ut på den första och sista stavelsen i meningen.

Vad menar du med tryckaccent? Engelska är helt klart ett accentbetonat språk, medan finskan är det inte. Svenska ligger väl lite mittemellan.

Detta är tyvärr problematiken med ett alltför anglofierat Sverige, som jag givetvis är en produkt av.

Jag ville bara förtydliga några saker och ting.
När du skrev jambisk tetrameter menade du väl 4 stavelser, inte 8?
Utöver detta, menar du att man räknar endast långa stavelser, och inte alla, och delar i två?

akatalektisk och katalektisk trokeisk Vad är det som urskiljer dessa?
Trokee är när det är "ta-ta"?

Ni båda hjälper verkligen!

Nej, enligt det antika systemet har versfoten jamb fyra stavelser: kort-lång-kort-lång. Likaså en troké: lång-kort-lång-kort. Således två långa. Det är detta som bidrar till begreppsförvirringen när man använder de antika grekiska termerna på modern vers. Så en jambisk tetrameter har alltså åtta långa stavelser. "Långa" och "betonade" eller "accentuerade" kan gärna betyda detsamma, så är det iallafall i svenskan.

Katalektisk betyder att versen avslutas "för tidigt", en stavelse saknas på slutet. Akatalektisk är när versen är fullständig. Således har Karlfeldts katalektiska trokéiska tetrameter 15 stavelser, den slutar med en lång, inte kort, som man hade väntat sig när det är trokéer:

du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Dessa begrepp bör väl egentligen också bara användas på det antika grekiska verssystemet. Svenskarna använder jambisk och trokéisk vers så fritt att det knappast ger någon mening att tala om Heidenstams vers

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland

- som katalektisk femfotad troké.