Spädbarn misstänkt mördad, föräldrar gripna 2016-09-10

Det har jag tänkt på en del, om man är skyldig och har tänkt ihopa en historia i sitt huvud, då väntar man ju på en advokat innan man drar sin historia, då köper man ju sig själv dessutom tid för att tänka igenom sin historia. Att prata så spontant och ha behovet av att göra det tycker jag inte man borde ha om man är skyldig.

Nja, tveksamt, de bilderna borde teknikerna kunnat hitta vid undersökningarna av kamera/mobil.

Jag skulle pratat direkt om jag var oskyldig, men varit tyst tills advokat kommit om jag var skyldig. Men det finns folk som pratar direkt för att de är skyldiga, men övertygade om att kunna komma undan med sin version, och som gör det strategiskt helt enkelt för att det ger intrycket av tillit.

Ja det stämmer.

Undrar vad som hände under dessa minuter.

Jag är på sidan 950/3701, hinner inte mer än läsa ett par sidor per dag. Utöver alla andra varningstecken så är det två saker som jag inte kan sluta tänka på.Kommer detta bli uppklarat ju längre jag kommer i FUPen??

* Bilden på Hailey på "Kvinnliga fotografer" med texten : sista bilden på min dotter, kämpa (eller liknande) som lades upp 19 tiden den 8 september, alltså kvällen INNAN samtalet till 112, som sker vid 05.51

* E och A extrema frånvaro under sista dygnen. De är inte vid Haileys sida trots att de fått reda på att det inte ser bra ut. De går till p.hotellet på kvällen och dyker inte upp igen förrän efter röntgen är gjord någon gång på eftermiddagen.

((Och en miniklocka på att hon inte pumpar under denna tiden och inte heller är berörd av något obehag i brösten under första natten i häktet)) Någon fantastisk hade gjort en uträkning på deras låne-ersättning och hur lite mat H fick i sig. Det plus att E inte pumpar eller har något behov av det säger mig att H inte fick ersättningen som tillägg till amningen. E hade säkert gett upp amningen långt innan(Ingen skam i det, jag kunde inte amma nr 1) och mjölken hade då börjat sina rejält.

En smart sådan! Väldigt smart!

Jag förstår hur detta kan låta oempatiskt men det måste inte vara det. Jag uttalade mig också sådär. Tiden då mitt barn sov behövde jag för att återhämta mig emotionellt från att vara närvarande med barnet då han var vaken. Det innebär att jag, när min son sov, var i mina egna känslor och kände med mig själv. Inte för att jag var en egoistisk skitmorsa som var oförmögen att se barnets behov, utan för att jag var så sanslöst emotionellt oskyddad i kontakten med mitt barn. Led han så led jag.

Jag minns en period då min son hade mycket magbesvär som gjorde att han behövde närhet mer eller mindre varje vaken sekund, och sov extremt dåligt. Detta var under en period då barnet inte träffade sin pappa och jag hade ingen direkt avlastning. Jag fick lite hjälp med praktiska saker runt omkring men den enda som ens kunde ta hand om barnet då, var jag. Jag var extremt utmattad och när han somnade så ja, då var det så skönt att äntligen få lugn och ro. Inte som i "skönt att slippa den jävla skitungen som stört mig med massa oljud hela dagen" utan som i "vad skönt att få en paus från att känna extremt stark empati för en liten varelse som upplever smärta". Det är emotionellt utmattande. Om jag istället hade fortsatt att hålla fokus på mitt barns lidande efter att barnet somnat, så finns det inte en jävla chans att jag hade klarat av att vara närvarande med honom när han vaknade.

Sådär har jag också konsekvent uttryckt mig kring andra, mindre jobbiga saker. Jag kan inte känna "lagom" empati för mitt barn om han lider. Jag känner allt eller så fokuserar jag på något annat tills det finns utrymme för mig att känna. Det finns många situationer under min tid som förälder då jag skärmat av för att alls klara av att fortsätta. Det gäller situationer då barnet varit i någon annans vård, då kan jag inte gå omkring och känna med barnet med all oro det för med sig, då blir jag handlingsförlamad. Herregud, om jag skulle tänka på mitt barn hela tiden så skulle jag bli fullständigt handlingsförlamad i de perioder han är någon annanstans än hos mig.

Om EA, liksom jag och många andra autister, är hyperempatisk, så är det en egenskap som kommer vara fullständigt frånvarande i många lägen. Det är helt enkelt inte ett särskilt bra tillstånd att befinna sig i om ditt barn ligger på sjukhus, eller om barnet är döende, eller om barnet slagit sig. Precis som med omdömeslösheten så måste en person som inte har naturliga gränser för sin empati lära sig att skapa artificiella gränser. Jag har sådana och visst, många skulle anse att det är känslokallt, men det är sättet jag överlever på. I kontakten med mitt barn är jag empatiskt inställd på honom, helt och hållet. På jobbet är jag totalt fokuserad på mitt jobb (vilket fungerar skitbra så länge ingen ställer sådana där sociala "trevliga" frågor om ens barn). Jag har gått igenom en vårdnadstvist som varat så länge att jag hunnit vara student, helt ledig och heltidsarbetande under tiden. Det absolut lättaste har varit att jobba heltid, annars har jag inte kunnat sluta tänka på barnet och tvisten och allt strul. Jag arbetar alltid övertid när jag är barnfri, jag hade inte stått ut med att vara ifrån mitt barn annars. Under perioden då jag var ledig fick jag hitta andra sätt att skapa emotionell distans, för att kunna hantera problemet. Jag hade inte kunnat gå igenom en vårdnadstvist av typen jag gjort om jag inte haft ett starkt intresse i juridik samt kunnat stänga av alla känslor och fokusera på att lösa problemet som om det vore vilket rättsfall som helst.

EA, som inte har något jobb, återgår till sitt specialintresse (fotografering). Det kan mycket väl vara så att hon gör detta för att det är det enda sättet hon kan göra någonting annat än att skrika rakt ut och gråta i panik. Jag har gjort så många gånger och ja, jag har anklagats för att vara kall och avskärmad. Som om empatisk och närvarande är ett alternativ ... Notera att EA har skärmat av i situationer då hon de facto varit maktlös inför det som varit fel. Hon har inte (vad jag minns nu, rätta mig om jag har fel!) skärmat av då hon varit den som tagit hand om HA, då HA varit beroende av hennes närvaro. Om hon hade skärmat av då HA var under enbart hennes vård så hade det varit ett tecken på en rejäl störning, men att skärma av så här, när hon annars skulle vara fast i maktlöshet och panik (som hade gjort henne handlingsförlamad), det är inte ett tecken på en störning utan på en fungerande strategi för att överleva fram tills dess att ens närvaro åter kan ha en reell funktion.

Fostermamman och -systern vittnar om att hon hade smärta i brösten och sov dåligt på patienthotellet pga problem med pumpen. När barnet avlidit har hon självfallet fått läkemedel för att stoppa mjölkproduktionen. Något annat vore hemskt inhumant.

Står det i FUP att hon haft ont och att det senare gett läkemedel? Det jag går på var vittnes upgifter från sjukvårdspersonalen och detta:

Men att inte finnas vid sin döende dotters sida, det ÄR också inhumant!
Oavsett om ens barn ligger inlagt för en fis på tvären så skulle man väl aldrig tveka på att åka in till sjukhuset tillsammans med barnet och skulle sen inte vika från dess sida. Och detta handlar om ett döende barn...

Om hon inte lyckats amma särskilt bra så sinar mjölken snabbt. En måste inte få mjölkstockning för att en slutar amma. Om hon fått sådana läkemedel bör det vara sekretessbelagt. En avskärmad autist kan också vara väldigt avstängd inför sina egna smärtor, och många med autism har en annorlunda upplevelse av smärta än andra. Själv gick jag med akut pyelonefrit i flera dagar, under vilka jag reste med barn och mycket packning som ensam vuxen. Jag hade satans jävla ont men kände nästan inte av det så länge jag hade ett mål att uppnå som krävde fokus. På kvällarna hade jag så ont att jag grät och inte kunde ligga stilla men jag trodde ändå att jag bara inbillade mig, eftersom jag ju inte hade ont på morgonen. Jag hade blodförgiftning när jag väl tog mig till akuten. Eftersom mjölkstockning faktiskt går över av sig själv så är det inte som om någon annan än hon själv kunde märkt att hon hade det, så om hon var avskärmad inför sin smärta så är det inget konstigt att hon inte klagat.

Jag håller inte med. Barnet var medvetslöst och det gjorde ingen som helst skillnad för barnet om föräldrarna var nära eller inte. Hur normalt det än är att vilja vara med, så är det inte inhumant att inte vara där för ett medvetslöst och sannolikt hjärndött barn. Konstigt och avvikande, ja, men inte inhumant. Jag är osäker på hur jag själv hade hanterat situationen.

Edit: Särskilt om EA hoppades på att barnet skulle kunna vakna, är det inte konstigt. Om hon behövde skärma av för att klara sig igenom processen och hade börjat känna allt av att vara nära barnet, så hade hon då riskerat att ta ut sig alldeles under sjukhusvistelsen, med en överhängande risk för att orken skulle vara helt slut när barnet väl vaknade och faktiskt behöver modern.

Edit2: Enligt fostermamman och -systern så åt AL normalt när de var på McDonalds, medan EA verkade vara i chock. Detta indikerar att hon skärmat av sig även inför sina fysiska känslor, som hunger och smärta.