Spädbarn misstänkt mördad, föräldrar gripna 2016-09-10

Nej, för barn som bott hos fosterföräldrar råder inte samma förutsättningar och begränsningar som för barn som växer upp i sina biologiska familjer.

Boendet var inget stödboende i den mening som gjorts gällande i tråden -- utan ett boende med kontaktperson för unga människor.
Alltså inget som utgått från diagnos eller handikapp - utan att hon var ung och ensam i världen.

Nej, de agerar INTE enbart för att det finns en diagnos i botten. De larmar när det finns skäl att anse att föräldrarna inte kan tillgodose barnets behov.
För det krävs endera ett klart handikapp där det står klart från starten -- eller att de får indikationer på att barnet misskötts.

ADD/ADHD är inte sådana diagnoser som säger att man är nedsatt i föräldrarollen per automatik. Autistiska drag är inte heller en sådan diagnos.

Det första leendet kommer vanligtvis när barnet är runt 3-6 veckor gammalt
http://www.babyhjalp.se/03manader
Exakt kan jag inte säga, men de pratade inte om leende vad jag minns. Joller är en annan sak.
Hon verkade må bra när personalen hade henne.

Något riktigt leende, kan inte jag se på bilderna i fup. Men det är kanske en smakfråga?

Är så klart skillnad på ett särskilt boende för barn och unga och boende med stöd av kontaktperson.

Står det någonstans varför hon fick detta boende med kontaktperson?

Ja i förhören med kontaktpersonen och i förhören med fostermamman.

"Hur uppfattade du dottern när hon var nyfödd?
– Vet inte." Detta säger en hel del tycker jag.

Det är inte jag, utan Erika, som uttrycker att han var så mycket bättre än henne. Han hade erfarenhet, visste hur man gjorde och matade och bytte blöjor bättre. Hör du inte hur hon låter i förhören? HON älskar och litar på Alex till 110%. Alex gick först, innan Hailey kom. När hon kom, så fick han ta ett steg åt sidan. Men axlade ansvaret och behöll därmed Erikas uppmärksamhet och beundran. Hon ville vara nära Haile mer, men fick nej av Alex. De skulle dela lika, och det accepterade Erika. Alex var ju såå duktig.

Jag hänger inte på A&B jätteofta. Men vissa fall tar tag i mig och engagerar. Tyvärr märker jag att de i dessa tråda ofta refereras till sina egna erfarenheter och/eller normala situationer/människor.

Det är få, som verkar kunna sätta sig in i det som ligger utanför det normala. Och gärna jämför med sig själv, "så skulle jag aldrig göra...", "när min dotter var liten..." osv.
Det funkar liksom inte riktigt när man diskuterar i den här avdelningen.
De flesta av oss skulle, och har aldrig begått brott eller har personlig insikt i att leva under svåra och märkliga förhållanden.

Man kan inte jämföra så.

Tack, då blir det "sjukskrivning" den 17:de.

Kan ju vara att hon är instruerad av hennes ombud att inte göra stora utläggningar om hur hon var där men misstänker att det är samma genomgående oförstående och bortkopplade sätt och "gå in i bubblan" som hon själv uttrycker det.

Har funderat över hur hon tänkte sig ta hand om Haileys behov när hon själv behövde stänga in sig i sin bubbla?

I normala fall är första leendet en bajskrystning.
Men man blir glad som förälder ändå.

Fick väl detta för att hon inte ville eller hade behov av särskilt boende och det ansågs att det gick bra med eget boende med kontaktperson. Är väl egentligen en bra idé att unga som varit familjehemsplacerade inte lämnas åt sitt öde när de blir myndiga när det inte finns familj som kan hjälpa till och stödja som det finns för barn som vuxit med fungerande biologiska föräldrar.

Väldigt intressant! Synd att det inte gjorts någon medicinsk undersökning av hunden för att se om även den kan ha haft några skador.

Ja då är jag med. Jo jag "hör" i förhören, tycker att allt som gäller bebisens behov är totalt bortkopplat och det är bara massa annat som tar plats om och om igen.

Träffade på en situation en gång där en förälder tyckte det var helt normalt att dennes lilla barn tröstade när föräldern grät flera dagar i veckan. På frågan hur det kändes för barnet svarar föräldern bara att jag vet inte men det var jättejobbigt för mig. Anledningen till att föräldern grät så mycket var att en person i dennes närhet inte ville prata i telefon på kvällar och nätter. Återigen undrade man över hur barnet mådde av att ha en förälder som var så ledsen hela tiden men det visste föräldern inte men hade väldigt jobbigt själv och om det var någons fel att barnet fick trösta så var det personen som inte ville nattprata som stod ansvarig för situationen.