Inom bland annat beteendevetenskap och vetenskapsteori är det ett välkänt faktum att vi människor tenderar att ha en sådan övertro på våra egna övertygelser att vår förmåga att komma fram till logiska och rationella slutsatser kan påverkas. Det beror på något som kallas konfirmeringsbias och är en tänkbar förklaring till beteendet hos RS, SÅC, Quick-laget och alla i den här tråden som har svårt att ge upp taken på att bröderna skulle vara skyldiga.
Vår konfirmeringsbias tenderar att göra oss selektiva med den information vi tar till oss, vi ser helt enkelt det vi vill se. RS skapar sig tidigt i utredningen en uppfattning om att det är barn som har dödat Kevin – baserat på en känsla enligt honom själv. Han letar därför efter och ger större betydelse till sådant som styrker tesen att barn har dödat Kevin än sådant som pekar i andra riktningar. Det får honom att tycka att det är rimligt att bröderna skulle ha dödat Kevin när SÅC kommer in i bilden och nämner det, trots att femåringen redan pekat ut God Jul som mördaren.
Den får oss att se samband mellan händelser och situationer som det egentligen inte föreligger något samband emellan, får oss att se mönster som inte finns. Påverkar hur vi tolkar information. Objektiv fakta, eller fakta som kan peka i endera riktningen tenderar vi att tolka som stöd för vår övertygelse. Till och med sådant som talar emot vår tes kan vi felaktigt komma att tolka som stöd för den. När sjuåringen vallas med Kevin-dockan och efter ett tag blir alldeles passiv, tolkas således detta stopp som att han nått en punkt där det blivit alldeles för traumatiskt. Trots att denna passivitet lika gärna kan vara ett uttryck för att sjuåringen inte vill visa något som han inte gjort, eller att han helt enkelt inte har någon aning om vad han ska göra med dockan.
Den får oss att ställa högre krav på fakta som motbevisar vår tes, än på fakta som konfirmerar den. Därav avfärdar man enkelt det alibi den gästande familjen gett bröderna, samt det faktum att både den gästande familjen och pappan nekar till att sjuåringen samma eftermiddag skulle ha berättat att femåringen sett Kevin dödas, samtidigt som man tar styvmoderns ”medgivande” om att sjuåringen kanske kan ha nämnt det som sanning.
Mest anmärkningsvärt är dock att vi till och med kan ha svårt att släppa vår uppfattning även om vi bevisligen har fel. Tvärtom kan sådan bevisning till och med stärka vår övertygelse om att vi har rätt – något som kan förklara både beteendet hos Quick-laget och de i tråden som ihärdigt står fast vid brödernas skuld trots att egentligen ingenting pekar på att de skulle ha dödat Kevin.
Vår konfirmeringsbias tenderar att göra oss selektiva med den information vi tar till oss, vi ser helt enkelt det vi vill se. RS skapar sig tidigt i utredningen en uppfattning om att det är barn som har dödat Kevin – baserat på en känsla enligt honom själv. Han letar därför efter och ger större betydelse till sådant som styrker tesen att barn har dödat Kevin än sådant som pekar i andra riktningar. Det får honom att tycka att det är rimligt att bröderna skulle ha dödat Kevin när SÅC kommer in i bilden och nämner det, trots att femåringen redan pekat ut God Jul som mördaren.
Den får oss att se samband mellan händelser och situationer som det egentligen inte föreligger något samband emellan, får oss att se mönster som inte finns. Påverkar hur vi tolkar information. Objektiv fakta, eller fakta som kan peka i endera riktningen tenderar vi att tolka som stöd för vår övertygelse. Till och med sådant som talar emot vår tes kan vi felaktigt komma att tolka som stöd för den. När sjuåringen vallas med Kevin-dockan och efter ett tag blir alldeles passiv, tolkas således detta stopp som att han nått en punkt där det blivit alldeles för traumatiskt. Trots att denna passivitet lika gärna kan vara ett uttryck för att sjuåringen inte vill visa något som han inte gjort, eller att han helt enkelt inte har någon aning om vad han ska göra med dockan.
Den får oss att ställa högre krav på fakta som motbevisar vår tes, än på fakta som konfirmerar den. Därav avfärdar man enkelt det alibi den gästande familjen gett bröderna, samt det faktum att både den gästande familjen och pappan nekar till att sjuåringen samma eftermiddag skulle ha berättat att femåringen sett Kevin dödas, samtidigt som man tar styvmoderns ”medgivande” om att sjuåringen kanske kan ha nämnt det som sanning.
Mest anmärkningsvärt är dock att vi till och med kan ha svårt att släppa vår uppfattning även om vi bevisligen har fel. Tvärtom kan sådan bevisning till och med stärka vår övertygelse om att vi har rätt – något som kan förklara både beteendet hos Quick-laget och de i tråden som ihärdigt står fast vid brödernas skuld trots att egentligen ingenting pekar på att de skulle ha dödat Kevin.
Citat:
”If we are uncritical we shall always find what we want: we shall look for, and find, confirmations, and we shall look away from, and not see, whatever might be dangerous to our pet theories.” – Karl Popper
