Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Hur jävla dum får folk vara det är ju skrämmande. Journalisten frågar om pojkarna erkänt och poliserna, flertalet av dem säger, jag vill inte kalla det för det ett erkännande . Varför säger det det tro? Jo, för att vad vi menar med erkännande i det svenska språket är när någon säger jag erkänner (mig skyldig) eller när någon svarar ja på frågan om de erkänner dvs., Erkänner du? Ja!

Men vad ni inte verkar fatta är att det var inte så det givetvis gick till. Fatta ungarna som var fem och sju år kunde nog knappast orden eller ens innebörden av det. Så varför frågar inte journalisten: Vad vill du kalla det då? Då hade svaret gett en helt annan bild än av att pojkarna inte erkänt men polisen påstod det då. För som de säger det var en berättelse om vad som hänt som sedan stämde med fynd. En berättelse som kom från pojkarna och som polisen inte kände till innan och därför inte kunnat ställa särdeles ledande frågor till. Men det är klart folk vill ju förfasa sig!

Har du sett alla tre delar alltså?

Påståendet att barnen redan dagen då Kevin dog ritade teckningar för att förklara händelseförloppet är en uppenbar efterkonstruktion och ett exempel på motsägelserna i det här ärendet. I redogörelsen Kevin-fallet påstås det ha varit sjuåringen som ritade teckningarna (sid. 45), men i Ondska påstås det ha varit femåringen. Med tanke på hur röriga "bevisen" är förvånar det inte att sådana uppgifter rörs ihop.

Samma dag som Kevin dog knackade polisen på hos familjen med bröderna, fast ingen av dem mindes då någonting (sid. 19). Nog hade pappan i det skedet kommit ihåg att sonen (vem det nu än var enligt de olika versionerna) skissat upp vad han gjort med Kevin, om det verkligen hade hänt? Även gästerna borde ha reagerat om de skulle åka för att fiska, men förhindrades av barnens iver att rita hur de bråkat med Kevin?

Barnens förslagenhet ska därtill bestå inte minst i hur de försökte framställa Kevins död som en drunkningsolycka. Varför skulle de i sådana fall därefter direkt vilja dokumentera för sin pappa hur de dödat honom?

Det är extremt oklart när uppgiften om att någon av pojkarna redan under kvällen för Kevins död ska ha gjort teckningar (som sedan lämpligt nog försvann), men det finns definitivt ingenting som styrker att någon av dem verkligen ritat dem överhuvudtaget.

Kan väl för fan inte skriva om sånt som inte visats. Vilken oerhört löjlig kommentar. Vi skriver väl om de vi vet i detta läge, eller. Men det var väl bara det du kunde komma på, bah.

Hur vet du det, har du läst hela utredningen?

Vi vet att det förekommit ledande frågor och annat klandervärt i samband med förhören av pojkarna tack vare vad DN redan publicerat i samband med deras granskning: https://unvis.it/dn.se/nyheter/sverige/tva-sma-barn-pekades-ut-som-mordare-nu-ifragasatts-utredningen-av-mordet-pa-kevin

Därvidlag är vi helt ense. Pinnen tillför inte någonting, annat än möjligen kontraproduktiva spekulationer.

Helt ok. Dokumentären går helt säkert in på det där längre fram, alltså hur det kunde komma sig att bröderna förekom i utredningen överhuvudtaget. De tar det noggrant bit för bit, och det är bra.

Fast det där är ju rent snömos.
Påstår du alltså att förr i tiden var aldrig barn inblandade i brott till skillnad från idag? Vad har du för källa till det påståendet? Det fanns visst tydliga riktlinjer om hur förhör med barn skulle gå till även på den tiden. De riktlinjerna var i princip motsatsen till det SÅC rekommenderade (och av allt att döma fick gehör för).

Jag vet det eftersom ingenting kan styrka en sådan uppgift. Varken pappan eller pojkarna nämner det under de första veckorna. Sedan hävdar någon av pojkarna att han ritat teckningar i samband med ett förhör, men det finns ingen tillförlitlighet i en sådan uppgift. Den styrks inte av någonting. Allt prat om att pojkarna erkänt redan samma kväll framstår som tydliga efterkonstruktioner. Pappan pratade med polis under dödsdagen, men då vet varken han eller pojkarna någonting. Sex dagar senare tar han kontakt med polis eftersom femåringen berättat att han sett något, men inte sjuåringen. Det hela går inte ihop med senare berättelser.

Det är i paritet med att det i Kevin-fallet står "det är inte alls säkert att kläderna han bytte och slängde i tvättkorgen innan de åkte och fiskade var blöta" (sid. 46). Ändå används det som bevis/indicium mot pojkarna i andra sammanhang.

Vad är logiken i detta!?
Om det är saker polisen inte kände till så är det ju bara pojkarnas ord som stödjer berättelsen.

Eller menar du alltså att pojkarna själva berättade något som polisen inte visste och som sedan kunde styrkas av bevis på platsen!? Det vore ju ett riktigt genombrott. Vad är det som du tänker på i så fall?!

Nej, det påstår jag inte. Jag påstår att det inte före och inte efter det aktuella fallet har varit barn inblandade i så allvarliga brott som detta. Det innebar att just detta fall har fungerat som ögonöppnare och bidragit till flera förändringar i synsättet på en § 31-utredning. Något som fullt förståeligt inte fanns då, 1998.

Hur förhören skulle gå till är en sak. Vad jag kommenterar i detta är den juridiska aspekten.