När jag läser förhören med JMs näst yngste (?) son, AG, gör det ont i hela hjärtat.
AG: ”Nu är det väldigt viktigt att du säger att vi var hemma hela kvällen och att vi kollade på film till kanske kl. 12.”
Och detta hade sonen sagt vid det första samtalet. ”För annars sa mamma att vi kunde splittras.”
Så han vågade inte säga sanningen först, men sedan ville han det för ”det var som en klump i magen som ville komma ut.”