Vänskap [Att skaffa nya vänner som vuxen]/mod

Jag är så trött på allt, på er alla och er djävliga syn på varandra. Varför ens försöka vara lycklig när det lika gärna ryckas ur min hand av någon som er som bara beter sig som ett svin och med ett leende på läpparna drar sin hand ur min, om så bara för att det känns bra för honom/henne att såra mig.

Varför i helvete kastar jag mig inte lika gärna framför tåget imorgon då?

Jag är bara så trött på er.

Jag känner igen det där då jag är likadan. Själv kan jag inte göra något åt det, jag är väldigt formell i personligheten vilket gör att min hjärna får kortslutning i sociala sammanhang. Inte så trevligt må jag säga då man vill vara social och utåtriktad.

Tror inte det finns några exakta svar att ge. Det handlar nog mer om riktlinjer och allmänna råd som du antagligen redan hört.

Försök hitta likasinnade med hjälp av delade intressen. De flesta hittar vänner/partners genom utbildningar och jobb eller gemensamma vänner.

Sen handlar det väl mycket om vad man ger får man tillbaka. Om man verkligen anstränger sig för att hitta nya bekantskaper kommer man göra det. Sen om dessa utvecklas till destruktiva relationer är ett senare problem att tackla.

Jag med, jag måste ha en aktivitet att umgås kring, annars går jag och gömmer mig på toa eller stirrar ner i telefonen. Jag orkar inte bara.

Jag har nog svårt för det. Att visa andra hur mycket jag tycker om dem, men jag vet inte hur jag skall visa det.

Så som det är nu så visar jag det genom att vara tillgänglig och hjälplig.

T'ex så lånar jag alltid ut pengar, ställer upp osv. Har en familjemedlem som inte har så ordnad ekonomi, så då lånar jag ut en del ibland, men det brukar såklart inte betalas tillbaka i tid, visst jag blir arg över det, men håller god min osv.

Kärlek finns inte alls hos mig, men det är ett glömt och dömt kapitel. Jag träffade en person för 4 år sedan, som jag verkligen älskade, men nej, jag dög inte, som vanligt.

Djävla avskrap är vad jag är.

Att alltid vara till lags är beundransvärt, men man får sällan tillbaka det man ger. Sök dig till personer som inte kräver så mycket, de är ofta dem som är genuina och förstående.

Har bara en sådan person i min närvaro. Jag tycker om henne väldigt mycket. Men hon har man och barn.

Hon är kanske 2 år äldre än mig, men jag är trots allt ändå lite kär i henne.

Ja, jo, jag vet, hon har man och barn och ett liv som jag måste respektera. Men vi klickar så bra tillsammans, och jag blir glad bara av att se henne på morgonen. Samtidigt så tänker jag på hennes förhållande, och givetvis önskar jag henne det bästa och att hon får ett gott liv.

Man säger hej och sen låter man saker och ting brodera ut sig organiskt.

Hur det blir beror ju på det sociala sammanhanget. Vilka är med, är det bara häng eller ska man åstadkomma något, osv..

Det funkar inte för mig!

Det blir bara tyst och stelt direkt. Sen står jag där med mina "puppy-eyes" och alla bara går hem till sitt, fast jag vill leka lite mer!

Det är just det som jag beskriver. Vad skall jag göra? Jag vill ha kul med er, jag vill leka och kramas jag med! , men jag vet inte hur man gör, jag kan inte de här "koderna" som ni har, när ni leker med varandra. Jag känner mig väldigt utanför och blir väldigt ledsen pga det. Det är jobbigt att leva i en sådan ensamhet. Jag vill ju bara få vara glad och göra er andra glada också.

Varför är jag inte välkommen, varför duger jag inte?

Så vad är din tillfredsställelse med detta? Du vet vad jag menar

Rubrik ändrad och tråd flyttad från Psykologi till Relationer och samlevnad.

Utgången rubrik: Hur gör jag för att vara människa?

//Mod

Du kanske inte är en gruppmänniska? Det är okej att inte vara det, är själv så. Det du söker kanske du inte kan hitta på det sätt eller på den plats du tror.

Har du jobb? Socialt jobb? Är du tjej eller kille?