Citat:
För det första tror jag att det skulle det svida mer för m än något annat att ingå ett regeringssamarbete med s, där s får statsministerposten. Detsamma gäller för s vis a vis m. Därför är ett samarbete dem emellan väldigt osannolikt. Det är stolthet som hindrar dem från en tysk modell, snarare än oöverbryggbara skillnader politiskt. Det finns en "risk" för SD att bli för stora eftersom det skulle krångla till den utstakade vägen till att långsamt bli legitima. Deras retorik är pinsam, men taktiskt vet de vad de gör och hela partiets karriär från inträder i riksdagen tycks följa en uppgjord manual.
Ett av delmålen är att andra ska föra samtal med dem, därefter anpassa sina förslag för deras stöd, därefter allianser i vissa frågor till ett regelrätt samarbete. Med slutmål att SD ska kunna bilda regering med Åkesson som statsminster.
SD förstår att sånt måste få ta tid. Förnedrat utsträckta händer år efter år. Till slut ett informellt samtal med en moderatgubbe i någon skitkommun. Ett steg framåt. Avslöjas, avståndstagande, nya utsträckta händer. Och så vidare.
I den här delen ÄR partiet skickliga. Det känns avlägset nu, men det var inte länge sen andra partiledare vägrade sitta i samma sminkrum som Åkeson och politiker anmälde det som ett arbetsmiljöproblem att det stod sverigedemokrater i samma kö som andra i riksdagens lunchsal!
SD har förstått att deras vandring från paria till regeringsbildare kräver en gudalik förmåga att tåla spottloskor och ett tålamod bortom denna värld. Men nu riskerar en alltför snabb tillväxt röra till alltsammans.
För vad händer om SD får 30% och M 20,1%. Tillsammans kan de bilda majoritetsregering. Men det skulle bli märkligt om SD vore stödparti i en sådan konstellation. Svårt att motivera något annat än att Åkesson är statsminster och M är kronprinsessa.
Men samtidigt är tiden inte mogen ännu. SD behöver passera ett antal steg i legitimitetstrappan innan någon vill bilda regering med dem.
Det skulle vara en allt för stor prestigeförlust för M att redan 8 år efter Reinfeldts "vi straffar SD-väljarna med fler invandrare" bli en lydhund under samma parti. Fortfarande är självbilden i M att de är det stora partiet, regeringskandidaten.
M är reda att låta SD vara ett lydigt stödparti som man baktalar samtidigt som man förväntar sig deras uppassning under mandatperioden. SD har inga problem att inta den rollen, det vore ett steg uppåt i legitimitetstrappan. Men om SD blir markant större än M blir rollerna märkliga. Och M har långt kvar till att acceptera några andra roller.
Om SD får 30% och M 20% är det därför mer sannolikt att M börjar tala om principer och bildar samregering med S. Då är SD kvar i karantän. Visserligen större än idag men kvar i samma parlamentariska frysbox.
Därför tror jag att SD någonstans hoppas på att stanna under 25% nästa val och att M blir starka. Hellre något mindre men med chans att få bjudas in till samarbete. Efter en mandatperiod med samarbete mellan SD och M, kommer skammen inte vara lika stor för M att rollerna byts och de blir stödparti.
Ett av delmålen är att andra ska föra samtal med dem, därefter anpassa sina förslag för deras stöd, därefter allianser i vissa frågor till ett regelrätt samarbete. Med slutmål att SD ska kunna bilda regering med Åkesson som statsminster.
SD förstår att sånt måste få ta tid. Förnedrat utsträckta händer år efter år. Till slut ett informellt samtal med en moderatgubbe i någon skitkommun. Ett steg framåt. Avslöjas, avståndstagande, nya utsträckta händer. Och så vidare.
I den här delen ÄR partiet skickliga. Det känns avlägset nu, men det var inte länge sen andra partiledare vägrade sitta i samma sminkrum som Åkeson och politiker anmälde det som ett arbetsmiljöproblem att det stod sverigedemokrater i samma kö som andra i riksdagens lunchsal!
SD har förstått att deras vandring från paria till regeringsbildare kräver en gudalik förmåga att tåla spottloskor och ett tålamod bortom denna värld. Men nu riskerar en alltför snabb tillväxt röra till alltsammans.
För vad händer om SD får 30% och M 20,1%. Tillsammans kan de bilda majoritetsregering. Men det skulle bli märkligt om SD vore stödparti i en sådan konstellation. Svårt att motivera något annat än att Åkesson är statsminster och M är kronprinsessa.
Men samtidigt är tiden inte mogen ännu. SD behöver passera ett antal steg i legitimitetstrappan innan någon vill bilda regering med dem.
Det skulle vara en allt för stor prestigeförlust för M att redan 8 år efter Reinfeldts "vi straffar SD-väljarna med fler invandrare" bli en lydhund under samma parti. Fortfarande är självbilden i M att de är det stora partiet, regeringskandidaten.
M är reda att låta SD vara ett lydigt stödparti som man baktalar samtidigt som man förväntar sig deras uppassning under mandatperioden. SD har inga problem att inta den rollen, det vore ett steg uppåt i legitimitetstrappan. Men om SD blir markant större än M blir rollerna märkliga. Och M har långt kvar till att acceptera några andra roller.
Om SD får 30% och M 20% är det därför mer sannolikt att M börjar tala om principer och bildar samregering med S. Då är SD kvar i karantän. Visserligen större än idag men kvar i samma parlamentariska frysbox.
Därför tror jag att SD någonstans hoppas på att stanna under 25% nästa val och att M blir starka. Hellre något mindre men med chans att få bjudas in till samarbete. Efter en mandatperiod med samarbete mellan SD och M, kommer skammen inte vara lika stor för M att rollerna byts och de blir stödparti.
För det andra vill SD ha inflytande på politiken, vilket för tydlighets skull inte är likställt med regeringsmakt. Ett SD i regeringsställning skulle bli fullkomligt nedgjort i opinionen. SD är (liksom mp för övrigt) ett parti som inte är lämpat för regeringsmakt. Det är ett parti som gör bäst ifrån sig och får mest påverkan på politiken genom att vara i opposition. SD ska finnas i bakgrunden som en osalig ande, och skaka på huvudet och yttra favoritrepliken "vad var det vi sa" varefter styrande koalition tvingas svälja förtreten och anpassa sin politik till SDs.
Skulle SD försöka sig på att verkligen fatta styråran skulle de bli varse hur tufft det är, och missnöje från den brokiga skara som utgör deras väljare skulle attackera dem från alla håll och kanter. Det skulle bli ett opinionsmässigt blodbad.
Därför tror jag snarare att SD suktar efter en svag minoritetsregering utgjord av m och ev kd och/eller l. SD skulle i ett sådant läge ha stor makt bakom kulisserna, men kunna agera opposition publikt. Samtidigt skulle m vara mer bekväma i en regering, om än svag, utan SD. Det passar m:s självbild väldigt mycket bättre att vara i den positionen, och man skulle kunna hålla någorlunda fritt mot anklagelser för att regera med "nazisterna".
Sedan håller jag med om att det finns en nivå när det blir löjeväckande att ett ordentligt mycket mindre parti regerar med större parti som stöd. 30% mot 15% skulle se fånigt ut, och vid ett sådant maktförhållande blir det nog omöjligt för SD att stå utanför regeringen. När regeringsinträdet eventuellt sker är det dock tillfälligt ajöss för SD är min fasta övertygelse, och man skulle behöva börja om från 15%-nivån med många brända fd väljare.
Jag tror att Åkesson et al är väl medvetna om hur dyrt det är att regera, och i synnerhet hur dyrt det hade varit för ett nytt parti med ordentligt begränsad erfarenhet att göra det. Om media varit tuff nu hade en media vid SD i regeringsställning snarare liknat direkt krig. Och i regeringsställning funkar det inte att spela underdog-kortet längre, vilket är ett av SDs viktigaste trumf på hand.
Det som hade kunnat skademinimera opinionstappet hade varit ett eller ett par riktigt tunga avhopp till SD. Då talar jag Billström-nivå, vilket jag ser som mindre troligt.
__________________
Senast redigerad av Hogdal 2017-04-18 kl. 23:18.
Senast redigerad av Hogdal 2017-04-18 kl. 23:18.
21-22%
Du tycker således Sentio är lika usla som Sifo