Citat:
Själv tänker jag tillbaka på det rena, välordnade landet jag själv kom till för länge sedan där man inte behövde låsa cykeln, där det fanns pepparkaksgubbar i luciatåget och där det inte fanns i sinnevärden att någon med flit skulle köra ihjäl folk med en lastbil.
Barn. Den importerade kaosorchen manglade ner svenska barn mitt på Kungsgatan, och det är för sådana som honom "kärleksmanifestationen" sjunger om, ty runt den kretsande massan svenskar cirklar fler kaosorcher med mobil och joggingbyxor. Möjligtvis innehållande nästa importerade dödsmaskin som bara väntar på att verkställa kalifatets kall och som en av de många vilka glidit förbi det sunda förnuftet till tonerna av "tolerans" och "mångfald".
Den mässande hopen av batikhäxor och cucksvenskar som ånyo frälses av det globalistiska projektets ayatollor är fastlåsta i tankeförställningen att motstånd, har man låtit övertygat sig själva om tillräckligt länge, är "rasism" och det är långt värre än all terrorism tillhopa. Kvar står enbart att sätta sin tilltro till bönen om alla människors lika värde, "kärlek" och hoppet om bödlarnas förskoning. Det mesta patetiska Sverige kan erbjuda ställde sig här och biktade sig i globalismens namn. Människospillror som abdikerat mentalt och kravmässigt och sätter sin fulla förhoppning till det abstrakta.
Samtidigt sörjer jag. Sörjer för 11-åriga Ebba. Kommer aldrig glömma bilden av henne där hon låg på gatan. Offer för en politik hennes bödlar står och mässar om några kvarter bort. En hoper som tvingas gå hårdare in i den uppdiktade tron att det dom gör är något gott. Tag en titt på Ebbas bild och beskåda ert fulla ansvar.
Stockholm var en pärla en gång i tiden. Världens mest öppna och toleranta samhälle fullt av framtidstro, tillförsikt och medborgerlig tillit. För vackert och för storslaget för att dagens fullständiga misär skall göra henne rättvisa.
https://m.youtube.com/watch?v=0OpQYVPWBjA