Ett perspektiv som säger att livet är rättvist

Det finns inget meningsfullt i livet. Det är just ett av skälen till att döden är en fröjd.

Jag tänker mig att man i varje situation kan bestämma ett aggregerat känslotillstånd som antingen är positivt eller negativt.

Jag brukar använda analogin med en termometer för att förklara detta. För att läsa av en termometer så behöver du en tempraturskala. Denna skala uppkommer endast från tidigare mätningar och jämförelser. Om termometern inte upplevt olika temperaturer så har den ingen temperaturskala.

Vi är även fria i detta livet att ha vilka åsikter vi vill kring det. Det smartaste är att välja de åsikter som ger en mest lycka. Du tycks ha funnit dina.

Tittar du på termometern för att veta om du fryser eller svettas?

Naturligtvis inte. Det var en analogi fattar du väl.

Ja, du skrev det. Men vår konversation kommer inte längre utan går likt pendeln mellan:

"Genom jämförelser vet vi vad vi känner"
"Måste du verkligen jämföra för att känna vad du känner, räcker det inte med att känna?"

Ja, jag skrev även att detta är ett perspektiv på livet. Det går inte att praktisera på heltid men kan vara bra att ha i bakhuvudet. Men det finns fler perspektiv. Jag rekommenderar dock att man bär med sig detta.

Jag tror att negativa upplevelser kan vara karaktärsdanande, ge perspektiv, ge ökad visdom, göra oss till mer medkännande individer som från djupt seriös genuinitet önskar oss själva och andra väl och genom den vägen forma oss till människor som bättre vet att uppskatta glädje och vikten av ett gott hjärta. Däremot krävs inte att vi genomlidit svåra kval för att kunna uppleva glädjen om den kommit till oss, känslorna kan upplevas i total renhet och glädjen är en bärare av sig själv, utan krav på tankekonstruerade jämförelser som säger att "denna känsla upplevs si, för tidigare kände jag så."

Vi behöver inte genomlida svåra kval, eller behöver vi det? Det är också en perspektivfråga, vad som är kval, vad som är lidande och vad som är utmaningar. Något som under tiden upplevdes som lidande blir ofta i efterhand till utmaningar.

Jag frågar dig, kan ett spädbarn bli upplyst? Om inte, varför inte?

Hur bra något känns, tror jag inte är det rätta måttet. Är väl snarare hur många av ens drömmar och önskningar som går i kras som är det bästa måttet på orättvisa. Varför är man byggd att tråna efter något som aldrig kommer? Typ nu vill jag sova men inte fan går det när någon snarkar i samma rum.

Det är bara att konstatera att livet är byggt på olika former av längtan. Annars har det ju ingen drivkraft. De flesta drömmar växer man ifrån förr eller senare ändå. Visst är det kul om man fått uppleva några drömmars genomförande innan dess men det är inte nödvändigt för att få livsvisdom och vara tillfreds.

Touché! Jag tror att jag just blev varse din poäng.


Ett spädbarn har inte skapat konceptet "Jag existerar" ännu, än mindre "Jag är si och så, den och den egenskapen beskriver mig." Här finns inga jämförelser, men likväl den rena känslan.