Ett perspektiv som säger att livet är rättvist

Nej det är sant. Spädbarnet är nog egentligen till hälften invaggad i en annan värld. Men poängen är att barnets erfarenheter, som ibland är negativa, är nödvändiga för att utveckla barnet till en full känslomässig individ. Först därefter kan sökandet efter upplysning börja.

Hehe, ja! Först lär vi oss, sedan lär vi oss att se själva lärandeprocessen och oss själva som skilda från den! Vid några få års ålder lär sig barnet att "Det där är ju jag", när det tittar sig själv i spegeln. Efter några få år av meditation lär sig den vuxna individen att "Det där är ju inte alls jag", när den tittar sig själv i spegeln. "När jag drömmer, så drömmer jag att jag existerar i en viss kropp, när jag vaknar så är jag en annan kropp, men i övergången mellan dröm och vaket tillstånd, mellan drömkropp och vaken kropp, upplever jag mig själv som gränslös och kroppslös, som medvetandet självt, utan förankring, utan position" och här tar sökandet efter upplysning sin verkliga början! Den identifikation vid kroppen som barnet först lärde sig utforskas grundligt och snart ger sig obeskrivlig frihet till känna!

För att klargöra. Alltså, det kan vara bra att på ett metafysiskt plan vara medveten om att livet är rättvist. Det gör det lättare att begrava sig i svartsyn, något som kan vara mycket behagligt.

Risken är dock att man inte tar svartsynen med samma allvar dock vilket kanske inte gör den lika potent.

Alla har vi ett starkt rättvisepatos inom oss som i det vardagliga livet skyddar oss mot orättvis behandling i interaktioner med andra. Varför vi har utvecklat den egenskapen är spelteoretiskt uppenbart och något som vi delar även med andra arter.

Frid i sinnet får den som inte ger rättvisepatoset större inflytande än så och släpper alla tankar på metafysisk moral, som ser på universum med jämnmod, som ser alla skeenden som naturbundna nödvändigheter utan kommentar därtill och som är tillfredsställd av lite utan att jämföra sig med andra. Är det rättvist att gas- och stoftmoln kollapsar för att bilda stjärnor? Är det rättvist att neuroner avfyras i samverkan så att människor insnöade i sina ideologier vandrar omkring och säger "Det här är rätt!" eller "Det här är fel!"? Orädd samt naturligt kärleksfull och fridfull blir den som med vishet betraktar tillvaron sålunda!

Jag håller med, rättvisa är ett begrepp som hör hemma i den mänskliga sfären, och det var också lite av det som var min poäng. Likväl som man kan betrakta galaxer för att se det så kan man även betrakta sin inre lycka för att förstå det.

Men jag tror faktiskt det finns en stor chans att livet faktiskt även är rättvist i den mänskliga sfären. Men då måste man tro att alla negativa laddningar behandlas i döden vilket jag tror är klart möjligt.

Varför skulle universum lämna en laddning oneutraliserad? Det tycker jag verkar konstigt. För att alla negativa laddningar ska kunna neutraliseras i döden så krävs det att stora mängder lycka släpps lös. Mer lycka ju mer negativt laddad man är.

Detta är naturligtvis inget som vi får reda på i jordelivet för då skulle vi inte engagera oss lika mycket.

Vad som kan sägas är att den giriga människan fyller sig själv med rädsla, begär och hat, medan den visa människan gör detsamma med frihet, oräddhet och en expansiv kärlek. Dygden bär således på inre frukter, bortom räckhåll för den som är fångad av illvilja och hat.

Jag tror att det finns både onda och goda vägar till upplysning. Men det spelar ingen roll för allt jämnar ut sig till slut.

Det här är ju ren och skär propaganda.

Hur modig och god är inte den som fyller sig själv med rädsla och hat?
Är det inte då den som i sig fångar illviljan och hatet?
Istället för den vise som är omgiven av det.
Förlorad i sin egen förträfflighet.

Vem är egentligen fången?

Så vitt jag kan utröna så fungerar sinnet på så vis att det är just den som lever utan dygd och som ständigt föder sina begär som blir rädd för förlust, rädd för död, rädd för ouppfyllda begär, rädd för att inte vara fullt så förträfflig som självbilden målar upp, förslavad av sin egen fåfänga etc., medan den som vandrar åt motsatt håll går fri. Det är alltså inte en fråga om att fånga upp vissa lidelser, utan om att antingen göda dem eller inte.

Alla handlingar har lyckan som mål, varför den kallas vis som förstår sinnets natur och agerar i enlighet med den. Den som är förlorad i sin egen förträfflighet går förstås med uppfattningen att det ska leda till lycka att skryta vitt och brett! Vi tror faktiskt att vi ska bli mer omtyckta eller att andra ska bli imponerade om vi framhåller en pompös bild av oss själva! Eller att det på något sätt ska leda till något positivt för oss! Hur konstigt är inte det? Med ett uns eftertanke inser vi ju att det beteendet inte alls leder till det vi trodde och insikten i sig själv räcker för att vi ska släppa alla idéer om förträfflighet eller överlägsenhet, för att aldrig mer förlora oss i sådana dumheter.

Vad som är gott och ont är mer eller mindre inpräntat i oss tack vare arv och miljö. Visst kan man vara tacksam över de små korrektioner varje individ har fått i.o.m. den subjektiva upplevelsen i den lilla mån man blir påverkad av den. Det är inte en slump att lagar och regler mer eller mindre accepteras av alla personer i ett samhälle.

Men jag tycker inte att världen per automatik blir rättvis bara för att vi har en mekanism som håller kaoset i schack. Rättvisa är idealet eller namnet på känslan vi har gett företeelsen av att ha repet med godhet i ena änden och ondska i den andra - som när det dras i det korrigerar mellan de två - i ett tillfredsställande läge. Det är sättet vi navigerar världen på och har byggts upp genom eonerna genom trial and error.

Nej, alla handlingar har inte lyckan som mål. Ibland gör man saker motvilligt bara för att man vet att det är rätt.

Det betyder ju bara att man har en mer långsiktig lycka för ögonen. Egentligen kan man tänka tvärtom, vad är lycka? Jo, det som ens handlingar har som mål. Det kanske får lyckan att låta rätt tråkig men ändå.