Ett perspektiv som säger att livet är rättvist

Det känns ofta som ett problem att världen är orättvis. Jag ska här försöka leverera ett perspektiv på motsatsen, att världen är rättvis.

1. Vi är medvetanden.

2. För att få en god upplevelse så måste denna mätas mot en ond.

3. Det enda eftersträvansvärda, den goda upplevelsen, är alltså något som är omöjligt att hålla vid liv över tid. Därför krävs olika dåliga upplevelser för att man ska kunna smaka de goda.

4. Ergo, man ska vara tacksam för sina dåliga upplevelser, hur märkligt det än kan låta, för det är ju de som gett en möjligheterna till det goda.

Sen är det klart att man bör minimera de dåliga upplevelserna, inte minst för att vi är konstruerade för att göra det. När den dåliga upplevelsen faller på en så bör man så snart som möjligt påminna sig om att man troligen behöver den.

Detta bör dock inte avspegla sig i ens sociala beteende så att man tillåter sig att bli överkörd eller något. Strid är även det en aspekt av det mänskliga livet som man måste handskas med.

Det är jobbigt men hade det inte varit jobbigt så hade det inte varit värt något.

Vad tror ni om dessa slutsatser?

Jag tror att det är fel. Det enda rättvisa med livet är att alla kolar av. Bäst är det för den som dör redan som foster. Den förste som man vet skrev detta var Homeros.

Det krävs ingen jämförelse för att veta att glädje är glädje, glädjen är intrinsikalt säll. Adi Shankara uttryckte det som att varje ting strävar efter sin egen sanna natur och att den sanna naturen aldrig är en börda: "Lyckan, min sanna natur, är ingen börda för mig, medan sorgen är det." Så sökte han invändigt och fann i sig själv "en skatt som ord inte kan förtälja, som sinnet inte kan greppa."

Det kontemplativa perspektivet är alltså att inte fångas upp av temporära känslotillstånd utan att se på tillvaron djupare, genom att fokusera på medvetandet självt, varje temporärt fenomens substrat.

"Smärta och njutning är vågornas toppar och dalar i havet av lycksalighet. På djupet finns total fullkomlighet." Nisargadatta Maharaj

Jag tror du målar upp en överdrivet positiv bild. Enligt mig är vi här till stor del för utmaningen, och den ska vara hård, annars är den inget värd.

Dessutom är ditt citat "Lyckan, min sanna natur, är ingen börda för mig, medan sorgen är det" ett utmärkt exempel på vad jag menar. Han vet ju vad sorg är, därför kan han känna lyckan.

Ur ett normalt perspektiv så har du ju rätt. Men som tur är har man rät att välja perspektiv.

Är det din upplevelse att du måste jämföra upplevelser med varandra för att du ska kunna avgöra om det är glädje eller sorg du känner?

Inte min upplevelse men min logiska slutsats.

Så om du enbart är med din upplevelse av en viss känsla så räcker det med den direkta varseblivningen för att avgöra känslans karaktär, men din logiska slutsats är sedan att det inte räcker och att det krävs att du håller både känslan och ett minne av en annan känsla i medvetandet samtidigt för att avgöra om du känner glädje eller sorg?

Ungefär så. Vi luras till att tro att känslan är något enskilt när den i själva verket är relationell. Vanligtvis brukar jag inte lite så mycket på logiken men i det här fallet gör jag det.

Ett faktum upphör inte att vara ett faktum för att man förnekar det. Alla som inte är utvecklingsstörda vet innerst inne att livet är meningslöst och orättvist och att det bästa som händer en är när man dör.

Om glädjen inte är säll i sig själv, utan enbart är det i relation till sorg, vad avgör då vilken känsla som är vilken? Kräver inte detta att känslorna har intrinsikala egenskaper som avgör hur de placeras i sin systematik? Men om de har intrinsikala egenskaper, varför krävs det då att de sätts i relation till varandra för att deras karaktär ska kunna avgöras?

Ja, alla vet nog att döden är en fröjd. Men vi väntar med den för att vi har fler meningsfulla saker att göra i livet.