Citat:
Som nämndes redan i inlägg 6 så är det här med att sjunga en nyhet. I en del länder är det tradition att höja rösten, i Sverige är det inte det. Ur minnet-nåja, inte den säkraste av källor- så sjöng ingen med på 70- och 80-talet i sportsammanhang.Och därmed var det med all sannolikhet likadant tidigare. Nationalsången spelades utan sång och varken spelare eller publik sjöng , man gick bara upp i givakt
Du minns fel. Både spelare och publik sjöng nog med på 80-talet iaf, inte alla så klart men rätt många. Sedan varierar ju sångglädjen lite mellan idrotter och evenemang också, ju viktigare desto mer sång tycks det. Vissa länders nationalsånger saknar text, bl.a. Spaniens, och då blir det ju svårare att sjunga med. Men den spanska publiken verkar beklaga detta så till den grad att de numera ofta kör något slags "ooh-ooh"-version för att höja stämningen inför match
Citat:
Och då det inte sjöngs förr så bör det givetvis inte sjungas nu.
Nähä, och varför inte det? Vad sägs om att följa med sin tid, eller sin omvärld för den delen? Vi vill ju vara så himla internationella och globaliserade annars, så varför inte låta sig inspireras av t.ex. Frankrikes och Italiens fotbollslandslag där man sjunger av hjärtans lust till gamla militärmarscher med texter som kanske inte direkt talar till nutidsmänniskan men som utgör en viktig och sammanhållande symbol för nationen och dess befolkning.
I idrottssammanhang kan nationalhymnen dessutom vara ett bra sätt att ladda inför en match, det såg vi t.ex. när hockey-VM avgjordes i Sverige för några år sedan och Loa Falkman tog i för kung och fosterland och såväl spelare som publik hakade på. Så gick det bra i turneringen också