Diskussioner om The Sopranos

Någon frågade mig tidigare i den här tråden om serien blir bättre efter den första säsongen. Inget ont om de första två säsongerna, men mina favoritsäsonger är helt klart 3-6.

Visst blir den bättre. Säsong fem händer ganska mycket, Blundetto kommer ut. är väl min favorit.
Folk mördas till höger och vänster. Mycket konflikter.

Är inne på säsong sex del 2 nu. Tycker gott dom kunde skippat all tid dom la på Junior och kinesen på pyskhemmet. Tillför inget till serien. Kul första gången man såg det men det räckte.

Har sett igenom serien på ett par veckor och helvete vad tjock Soprano är nu i sista.
I första är han han stor men ändå krampig på något sätt. Nu pratar han nasalt, andas tungt osv.

Samma här, har plöjt igenom de tre första säsongerna på mindre än en vecka och är nu mer än halvvägs igenom s. 4. Tredje gången jag ser om hela serien sedan i höstas, Sopranos är verkligen beroendeframkallande.

Angående Tonys vikt. Ja, nu ska man ju inte diskutera Gandolfini i den här tråden, men när man ser Tony Sopranos viktevolution från första avsnittet (pilotavsnittet spelades in 1997, när Gandolfini var 35-36 år gammal) till 2007 (när Gandolfini var 45-46 år gammal), så förstår man varför det slutade som det gjorde för mannen bakom Tony Soprano. I s. 1 var Tony Soprano en smått medelåldrad, men fortfarande relativt ung man, en alfahanne med en viss ''sex appeal.'' I s. 6 är Tony mer av en fet, sliten gubbe, för att uttrycka det på ett lite otrevligt sätt.

Har alltid undrat om det var för serien han gick upp, alltså att det var inskrivet i manus. Man får ofta se honom frossa i mat, småäta konstant. Andra karaktärer anmärker ju också på detta, Dr Melfi.
Men även andra som snackar bakom hans rygg.

Första säsongen är väldigt svag. Inget ovanligt kanske.
Sämsta är väl när Christoffers tjej ska bli manager för ett band..

Ursäkta mig men håller inte med, det avsnittet är så fruktansvärt komiskt. Finns massa roliga scener med Christophers urballningar. Tex när han blir svartsjuk på producenten som är tänd på Adriana, som inte fattat att det är därför hon fått chansen utan ser sig själv som en supermanager, eller när han försöker tvinga bandet att börja knarka igen för att göra bättre musik
Älskar det!

Ja, det är roligt. När Christopher slänger en påse med pulver på sångaren i bandet och när han vägrar tända på, så slår Christopher sönder en akustisk gitarr på honom (bandet var ju verkligen dåligt, vilket Adriana vägrar inse). Å andra sidan så hamnar ju även Christopher i situationer genom seriens gång, där han envist skall få utlopp för sin ''talang'' och förverkliga sina drömmar om att bli manusförfattare/filmproducent och ingen vågar påpeka för honom att han faktiskt saknar talang. I s. 6 förverkligar han ju sin dröm när han lyckas få till ''Cleaver''-filmen, trots att det är en uppenbart usel B-skräckis.

Och där är det också delvis för att nån är tänd på honom ....Och driver med honom samtidigt.

Jag älskar att dom med den scenen säger vad alla vet men få vågar säga öppet: alla rockartister som har slutat knarka har i samma veva blivit mycket sämre musiker och kommer aldrig att bli lika bra igen som dom var när dom tände på dagligen. Jag antar att dom flesta väljer att inte tala högt om det för då skulle väl tioåringar med musikerdrömmar önska sig både trumset och crystal meth av tomten.

Favoritscen: sista scenen helt klart. Musiken passar perfekt och Tony får sitt "my life flashed before my eyes"-moment från en jukebox. Och för första gången inser jag två saker: den första är att det är den här familjen allt har handlat om, alla andra karaktärer är oviktiga.
Den andra är att jag älskar dom jävlarna, trots alla deras fel och brister (och dom har ju milt sagt ett par allvarliga sådana). Spänningen byggs upp helt jävla mästerligt via dörrpinglan och Meadow. Det känns som att världen snart går under och jag vill skrika en varning genom skärmen.
Och när Meadow till slut får dörren att pingla en sista gång och Tony tittar upp innan rutan blir svart (Tonys POV) så är det typ det sorgligaste jag har sett och ett klockrent slut på en klockren serie. Inför familjen... fy fan alltså.

Ja, slutscenen är mästerlig och har helt klart en särskild plats i TV-historien. Tio år sedan sista avsnittet sändes. Vad tiden går snabbt. Man förstår ju vad som hände med Tony när han såg Meadow komma in och allting svartnar, men resten kan man bara föreställa sig. Hur familjen reagerade. Efterverkningarna. En annan lös tråd är ju att Silvio ligger i koma och man får aldrig veta om han överlevde eller vad som hände med honom. Jag förstår ju att det aldrig kommer att bli av, men man hade nästan önskat sig en liten miniserie på typ 6 avsnitt, bara en kort fortsättning för att få en uppdatering om vad som hände med resten av karaktärerna sedan. Men det skulle nog förstöra det mästerliga i slutscenen.

Angående din sista mening: det är klart att mitt hjärta skriker JA JA JA om jag tänker på en fortsättning på Sopranos, men bara för en sekund. En serie kan inte sluta bättre än The Sopranos gjorde och det måste få vara bra så. Inget annat än ett perfekt slut är värdigt en så komplett serie.

Om jag får fantisera fritt om familjen och Silvio så tror jag så här:

AJ, den känsliga, gick obotligt sönder den dagen han såg sin far bli skjuten och fick tvätta ansiktet rent från Tonys hjärnsubstans. Vi snackar insomnia, mardrömmar när han lyckats somna, PTSD, tunga droger och tvångstankar.

Carmela visste bättre än att förlita sig på Tonys andra familj för ekonomiskt stöd, så hon tömde alla konton, sålde pick och pack och flyttade till Italien. Kanske sökte hon upp Furio.

Meadow, pappas flicka, och den av syskonen Soprano som hade följt i faderns fotspår ända till toppen om hon hade fötts som pojke, blev en framgångsrik advokat med ett kyligt yttre som dolde hennes brinnande hämndbegär, och bidade sin tid. När hon via sitt yrke skaffat sig tillräckligt med information och lämpliga kontakter hämnades hon på mannen som beställde mordet på hennes far (förmodligen PP). Hon var närvarande när hämnden utmättes.

Silvio återhämtade sig och lämnade sedan gangsterlivet för att följa sin livslånga dröm om att kunna livnära sig på sin musik. Det gick bättre än han vågade hoppas och han är nu en framstående medlem i E Street Band. Han är fortfarande gift med samma kvinna.

Bruce Springsteen är djupt tacksam för hans avslutade gangsterkarriär