Islamisters politiska avancemang i Sverige

Förbundsstyrelseledamoten i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Anna Ardin, menar i ett blogginlägg efter helgens förbundsstyrelsemöte i socialdemokraternas sidoorganisation att det dokument som MSB publicerade för en dryg vecka sedan om Muslimska Brödraskapet måste plockas bort. MSB skall dessutom, enligt Ardin be om ursäkt för själva beställningen Ardin drar slutsatsen att Justitiedepartementet knappast kan ha fog för förtroende för ledningen hos MSB.
[...]
Vad Ardin i praktiken förespråkar är någon form politisk intervention i statsförvaltningen, en grundlagsvidrig åtgärd. De statliga myndigheterna styrs genom regleringsbrev, formella uppdrag genom regeringsbeslut samt budgetar. Inte något annat.

Ardins inställning till politisk makt och politisk styrning av myndigheter är farlig på fler sätt men ingenting nytt för socialdemokratin på senare år.

Dagens Samhälles förre chefredaktör, Mats Edman, fick avsked då han formellt inte längre hade styrelsens förtroende. I verkligheten var Lena Micko (S), ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting, missnöjd med Edmans konsekvenskneutrala inriktning på Dagens Samhälle. Micko, och den krets som satte press på henne, ville inte ha mer bevakning av migrationsfrågorna på kommunal nivå utan en mer foglig chefredaktör. Micko satte agendan med detta beslut inför nästa mandatperiod. Istället för en självständig konsekvensneutral tidning, som ska spegla majoriteterna i samtliga kommuner och landsting, gjorde hon om Dagens Samhälle till en mer maktlojal tidskrift. Toppstyrd från styrelsemajoriteten istället för lojal mot huvudmännen. Kommunerna och landstingen med sina olika majoriteter.

Ardins inställning till politisk makt ligger dock sannolikt nära hennes förbundsordförande professorn Ulf Bjereld, dels hur religionen ser på sig själva. Allvetande. Bjereld har dessutom en bakgrund i KPMLr innan han blev socialdemokrat. Ett aktivt val han gjorde då och KPMLr är inte kända för att ha en annan inställning om att samhället skall styras av en liten elit med de rätta åsikterna samt att inget skall förmedlas till medborgarna som inte ligger inom denna ram.
[...]
Bokbål har vi sett tidigare i historien. Frågan vi bör ställa oss, om vi lyssnar på dessa locktoner, är vilka böcker som bränns i framtiden med andra majoritetsförhållanden. Om de som ropar ihärdigast idag ens tänkt tanken vad deras önskedröm och de prejudikat de skapar kommer leda till imorgon.

Vi valde också en hel massa bra folk!
Styrelse
Alexander Akhlaghi
Anna Ardin
Lovisa Arvidsson
Amne Ali
Jon Bergeå (kassör, vald på 2 år)
Jonas Bergström
Rashid Musa
Omar Mustafa (ordförande, vald på 2 år)
Sara Kukka Salam
Valberedning:
Hanna Stefansson (sammankallande)
Mehdi Gharbi
Silvia Kakembo
Ola Johansson
Olea Huuska
Kontaktperson för Hjärta Sydöst:
Daniel Stintzing
Revisorer:
Hans-Olof Johansson
Zakia Mirza
Wolfgang Panteleit (suppleant)
Nominerade ombud till förbundsårsmötet (i prioriterad ordning, distriktet utser kongressdelegationen):
1. Omar Mustafa
2. Sara Kukka Salam
3. Daniel Stintzing
4. Rashid Musa
5. Jon Bergeå

Talare:
Jan Hjärpe, religionshistoriker och professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Diskussionen har gått hög kring huruvida mediedebatten kring Omar Mustafa hade islamofobiska inslag, och vad de i så fall bestod i, eller om det Omar fick försvara sig mot enbart var saklig kritik. Jan Hjärpe diskuterar problematiken utifrån sina kunskaper som professor i islamologi.
Sepideh Nekomanesh, doktorand i ekonomisk historia och postkolonial feminist. Hon diskuterar hur partier och organisationer som definierar sig som antirasistiska och feministiska kan arbeta mot rasism och för ett mer inkluderande feministiskt Sverige.
Nathan Hamelberg, talesperson för föreningen Mellanförskapet som arbetar för att man inte ska behöva välja mellan olika identiteter; en ska kunna få leva som både och, inte antingen eller, om det så är kristen och lesbisk, svensk och chilenare eller muslim och politiker. Nathan menar att antimuslimismen är Europas nya antisemitism, och att samma strategier som använts och används mot judar idag även används mot muslimer för att ställa muslimer som ”den andre” i relation till ”oss svenskar”.
Masoud Kamali, professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet och vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet. Antimuslimismen har en lång historia i Europa. Inget politiskt parti är immun mot antimuslimismen som undervisas i skolor och sprids genom media. Även ett mer pluralistiskt parti misslyckas i sina ambitioner om de saknar relevant analys av de strukturer och institutioner som reproducerar orättvisor och rasism i samhället. De senaste händelserna kring Omar Mustafa är tecken på att politiskt korrekta ”multikulturella” ambitioner motverkar sitt syfte och paradoxallt nog leder till exkludering av människor på grund av deras tro och/eller bakgrund. Detta visar också på en djuprotad fientlighet mot muslimer som får näring av den etablerade politiska retoriken. Kampen mot rasism och diskriminering är idag förbunden med kampen mot antimuslimism.
Seminariet är öppet, men anmäl dig gärna på facebook.
// Styrelsen Hjärta – Troende Socialdemokrater i Stockholm
april 25, 2013

Rapport visar: Hundratals terrorresenärer fick bidrag från svenska staten
...
Utmärkande för de svenska resenärerna är att nästan alla 300 individer som rapporten tittat på uppburit någon form av statliga bidrag och att det förekommer att man har personer i Sverige som hanterar post och annat för att ge sken av att personen fortfarande befinner sig i Sverige.

Islamismen är inte förenlig med den grundläggande mänskliga rätten till frihet, eftersom den utesluter handlingsval som strider mot islam, även sådana som inte på något vis hotar någon annan människas frihet. Icke-muslimer måste, enligt islamismen, rätta sig efter de tabun som islam ställer upp, men islamister måste inte (och bör inte, om det är oförenligt med dessa tabun) ta motsvarande hänsyn till exempelvis ett sekulärt samhälles konventioner.

Att vika ned sig för islamism är alltså inte harmlöst. Givet islamisters världsbild och deras förakt för dem som inte delar den, kan man lugnt räkna med att varje eftergift kommer att följas av nya krav. Islamismen är en religiös form av herrefolksideologi och inom dess ramar kan det aldrig bli tal om jämlikhet mellan troende och icke-troende.

I det svenska mötet med islamismen ser vi ofta en ensidig anpassning. Det handlar inte om att islamister i Sverige, liksom svenskar i Teheran, förväntas ta seden dit man kommer. Tvärtom exemplifierar svensk lagstiftning och myndighetsutövning en betydande lyhördhet för islamistiska krav.

Skolor som inte tillåter huvudbonader inomhus har blivit uppsträckta av Skolverket när de försökt förbjuda flickor i lågstadiet att bära slöja: ”Keps och mössa kan inte jämställas med slöja”. Diskrimineringsombudsmannen hade dock inget klander för den skola som anpassade klassrummet i enlighet med de manliga deltagarnas tolkning av islam, så att kvinnorna i gruppen placerades bakom skärmar eller längst bak i klassrummet. Däremot blev en man, som med hänvisning till islam vägrat ta en kvinnlig platschef i hand i samband med en anställningsintervju och därpå förlorat sin ersättning från Arbetsförmedlingen, tilldömd skadestånd. [4]

Så när islamister i Iran kräver att vi tar på slöjan är det fel av oss att säga nej, och när islamister i Sverige kräver att deras barn ska bära slöja, är det också fel av oss att säga nej.

Nästa steg i det multikulturalistiska anpassningsargumentet är att integration också måste omfatta majoritetsbefolkningen och inte vara någon ”särpolitik”, som Masoud Kamali skrev i sin utredning om strukturell diskriminering. [10] Detta kan låta bestickande, men det säger inget om vilka normer som ska anpassas till vems perspektiv. Kamali själv hävdade till exempel att reaktionerna på Yasri Khans ovilja att ta en kvinnlig journalist i hand var uttryck för ”antimuslimska attityder” och en fråga om ”den vita privilegierade blicken” som upprörs av att Khan inte tog ”en vit kvinna” i hand. [11] Här kommer offerperspektivet till ytan, liksom i de rutinmässigt återkommande anklagelserna om ”islamofobi”.

Att Khan efter kritiken mot honom drog tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets styrelse tolkades av Kamali som att man ville ”exkludera” Khan och att män och kvinnor av jämställdhetsivrare ”tvingas” ta varandra i hand. [12] Men ingen tvingade Yasri Khan att ta någon i hand. Om man däremot väljer att inte ta personer av motsatt kön i hand enbart på grund av deras könstillhörighet, så är man sexist. Och ett parti som inte vill låta sig företrädas av sexister måste rimligen ha rätt att tacka nej till dem.

Rätten till frihet måste gälla ömsesidigt. Den troende behöver inte ta någon i hand, men ingen ska heller vara tvungen att anställa eller ge bidrag åt någon som vägrar ta personer i hand endast på grund av deras kön. På samma sätt kan man hävda att rätten till frihet inkluderar en rätt att anlägga religiös klädedräkt. Men eftersom religiös klädedräkt signalerar att man ser sig i första hand som troende, är det olämpligt att yrkesgrupper som ska företräda hela samhället (som poliser eller soldater) tillåts kombinera sin uniform med religiös klädedräkt. I stället för att som nu, i den multikulturalistiska anpassningens tecken, tillåta sådan sektifiering av uniformsyrkena, bör man insistera på att den som förväntas tjäna hela medborgargemenskapen ska lämna sin religiösa tillhörighet utanför fullgörandet av sitt offentliga uppdrag.

Personer med islamistisk övertygelse och framför allt personer som redan deltagit i jihadistiskt våld borde aldrig ha givits en fristad i Sverige. En asyllagstiftning som enbart ser till den asylsökandes och inte till det mottagande samhällets skyddsbehov är inte moraliskt berömvärd, eftersom den bidrar till att underminera det skydd för mänskliga rättigheter som är samhällsgemenskapens primära uppgift.

Vill man komma till rätta med hotet från islamistisk jihadism, måste man också ge domstolarna instrument att döma terrorister. Att få fälls för terrorbrott i Sverige säger mer om bevisbördan för åklagare än om antalet faktiska terrorister i landet. Inte ens när tre knivbeväpnade personer med dokumenterade sympatier för militant islamism år 2011 gick på jakt efter Lars Vilks i Göteborg kunde tingsrätt och hovrätt fälla dem för annat än brott mot knivlagen – även om hovrätten var övertygad om att männen ”varit inställda på att inte bara föra en diskussion med Lars Vilks utan också velat iscensätta ett uppträdande och då inte skulle ha varit främmande för att bruka knivarna”. [19]

All terrorism, jihadistisk terrorism inkluderad, är en form av krigföring i två steg. [20]

Det första steget handlar om att döda eller skada någon som terroristerna ser som symboliskt viktig, till exempel för att han eller hon öppet har utmanat terroristernas värderingar.
[...]
I det andra steget hoppas terroristen på att injaga fruktan i ett samhälle som kan antas identifiera sig med den angripna symbolpersonen. Islamistiska terrorister sänder ett budskap till det omgivande samhället, att så här går det för den som trotsar deras tabun. I den mån terroristerna är framgångsrika, övergår politiker och medborgare till att bli undfallande och självcensurerande, mer villiga att begränsa sig själva än att försöka begränsa islamismen.

En nödvändig förutsättning för att kunna hantera islamistiska hot och påtryckningar är att man släpper bilden av islamisten som offer och behandlar honom eller henne som en agent med en egen dagordning. Man måste också inse att denna dagordning ofta är oförenlig med den rätt till frihet som ett demokratiskt samhälle utgår från. Det är just denna rätt som islamisten själv åberopar när han kräver utrymme att praktisera sin religiösa tro, men som han nekar dem som inte vill rätta sig efter hans tabun. Om vi som samhälle menar allvar med rätten till frihet, så måste vi också i praktik och politik försvara denna rätt mot frihetsfientliga religiösa övertygelser, även till priset av att bli kallade ”islamofober” av islamismens apologeter.