Vad är det med dagens människor å anse sig "gammal" vid 30?

Nu, jag är en bitter jävel när det kommer till många saker i livet men en sak jag inte förstår mig på är denna jävla besatthet i att vara 17 hela livet.

Jag börjar med mina 28 närma mig 30-sträcket och nyligen har det börjat hagla in trams på min facebook-feed från jämngamla klasskamrater från förr som nu minsann anser sig gamla. Titt som tätt ser jag nya inlägg i stil med: "men guuuuuuud nu är jag snart 30 holy shit!!!", "30, jahapp då var livet över då ", "nu jävlar är man gubbe på riktigt!!!", "fyfan det suger .. hela ungdomen borta nu är man gammal!".

Vad är det som försiggår när människor som alldeles nyligen har varit - eller fortfarande är - i sina 20s, anser sig "gammal" ? Har vi någon form av åldersbesatthet i västvärlden där alla vill vara 16 år gamla förevigt och när man väl faktiskt börjar bli vuxen så slår det slint totalt i hjärnan och man blir nu deprimerad?

Låt oss se på det lite mer rationellt. Det börjar närma sig 30, du är 28 år gammal. Du har hunnit leva som "vuxen" i 8 år (under 20 anses de flesta nu för tiden som barn, oavsett om man är myndig eller inte), om 8 år till är du 36. En 36åring anses fortfarande som "ung vuxen" och detta sträcker sig till man är 41. Om ÅTTA ÅR TILL är du 44 och nu klassas du "äntligen" som medelålders, du har nu troligtvis ungefär halva livet kvar förutsatt att du lever kring 80-90, vilket blir vanligare och vanligare desto längre fram vi kommer.

Så om 16 år är du alltså halvvägs genom livet, sexton år .. och du beklagar dig redan över att vara "gammal" ?

Jag förstår ingenting, kan någon här inne förklara för mig varför i helskotta människor känner sig gammal vid 30 eller sena 20 nu för tiden, är detta ett nytt fenomen? Visst känner jag till den klassiska "30års krisen" men brukade inte det vara mer fokus på "40års krisen" förut och 30års-krisen var mer som ett "skämt" ?

Tack för mig

Tror många tycker att det är jobbigt att fylla trettio för att de känner att de inte har uträttat någonting. De som har hunnit med att göra massa saker klagar väl oftast inte.

Det finns fler valmöjligheter nu än förr vilket gör att det känns värre om man inte lyckas åstadkomma något.

Definiera "dagens människor". När jag var 16, för 20 år sen, så tyckte jag och mina vänner att man var lastgammal när man var 30. Trams som att "tjejer över 25 kan inte vara snygga" och liknande hade vi också för oss. Vågar nästan ta gift på att det var likadant i mina föräldrars generation.

Känner mig rätt träffad, ju närmare 30 desto mer reflekterar jag över hur mycket jag hunnit göra och samtidigt inte gjort. Hade rätt nyligen livet utstakat med villa, Volvo, vovve för att plötsligt stå på ruta ett med alla möjligheter framför mig igen och fyfan vad livet känns härligt! Samtidigt har vännerna gift sig och skaffat barn.. För mig känns det nästan overkligt att vara lika gammal som de stora grabbarna, är verkligen jag lika gammal som dem var då? Vafan, endel av dem stora när jag var knatte är idag mina kollegor och nu är vi jämlika
Jag tror inte vi i 30års åldern är lika vuxna som generationen före oss, men trycket från sociala medier och omgivningen om det perfekta livet ger oss mer ångest över vad vi hunnit uträtta hittills.

Såklart att de får ångest dom små liven som närmar sig 30 men inte har något mer att erbjuda världen än när de var 17.

Om man tycker att 17 var livets höjdpunkt när man närmar sig 30 så gör man någonting fel

Jag håller med dig fullständigt. 30-årskrisen är ett skämt jämfört med att fylla 40 och sen att vara 40+. Man blir faktiskt aldrig starkare eller bättre än vad man är i 30 årsåldern. Det är som att vara 29+ i ett helt decenium. Man orkar saker, man vill göra saaer för att återhämntningen fortfarande fungerar som den ska. Man slipper t o m fortfarande läs-glasögon.
Bara en sån sak som att vara bakis, är en bagatell för man vet det mesta om det.
Att gnälla och gny över att man närmar sig 30 strecket är ett tecken på att man inte har en blekaste om vad man snackar om.

30 var faktiskt jobbigt. Det var då jag började jaga. Många skaffar MC. Många separerar.
Skulle tro att det är då man inser att man är på väg att bli gamal och med det, i ser sin dödlighet.
Jag själv har precis hunnit fylla 50.
30 var som sagt var jobbigt. Då var jag fortfarande nygift och inga barn madan vännerna hade barn. Vid 35 fick vi veta att vi inte kan få barn vilket var vår livskris. Härligt att gå på parterapi med en fru som var psykolog
40 passerade obemärkt och det var då som först som jag verkligen började njuta av livet. Alla krav man hade satt upp som ung gav man fan i och de senaste tio åren har jag bara njutit av mitt liv. Inte ens när optikern satte på mig glasögon blev det någon kris.
I dag tänker jag bara njuta av livet till åldern säger stopp och eftersom jag brås på min mor så lär jag köra hårt till jag är 90.

Jag är snart 20 och har ångest över att jag blir äldre. Observera, inte gammal, bara att jag blir äldre får mig att ledsna. Känner att jag inte gjort mycket med mitt liv och skulle gärna vilja vara kvar där jag är nu.
Att hoppa från ungdomslivet till vuxenlivet är ett stort steg som många inte klarar av. Jag vet att jag kan göra det men samtidigt vill jag inte. Känner många i min ålder som redan gift sig och försöker sätta press på mig om att jag "snart blir gammal och ingen karl kommer vilja ha dig om några år". Jag är bara 20

Tror inte på de och kommer inte göra det heller, men deras ord sätter sina spår. Är ingen "player" eller vad man än kallar det och har aldrig inlett en relation någonsin. Jobbar och tjänar bra men lever fortfarande ihop med päronen.
Det stora vuxenlivet "framförallt giftemål" är det som sätter press på mig. Vet att jag är ung men omgivningen är den som pressar mig.

Sen är jag fortfarande rätt fysisk aktiv och skulle jättegärna spela basket en regnig dag än att gå på en fin middag tillsammans med en man. Känns som om att giftermål kommer begränsa mig och stjäla denna fysiska aktiviteten jag njuter av.

skit i omgivningen, 20 år är ingenting. Fortsätter du vara singel kommer du få fortsätta att höra sånna kommenterar hela tiden av osjälvständigt folk som tror att man behöver ett förhållande för att vara komplett.

Sen angående det fetstilta så är det ju inget som hindrar dig från att spela basket med din man! Jag hade också hellre gjort det en att käka middag på restaurang. Hollywoodkärlek är en bluff, men att träffa någon man kan trivas med livet ut tror jag på!

Du är ett litet barn. Återkom om 20 år och sen kan jag ta dig på allvar.

Men eller hur? Det är liksom inte så många som har lyckats med så mycket när dom är 19.

Har som sagt ingen erfarenhet inom relationer men tror även på de du säger. Det viktiga är att trivas. Är beredd på att vänta hur länge som helst på den rätta även om det varar livet ut.

Känns som om de flesta grabbarna i min ålder har just denna hollywood-tanke, de är helt enkelt blivit hjärntvättade av filmer.

De som är äldre (som jag känner) jobbar för mycket och tänker bara på hur mycket pengar de får. vissa trivs inte ens med deras jobb, men de jobbar kvar pga lönen.
Jobbar någonstans där jag verkligen trivs till 100% men lönen är ingen höjdare. Räcker bara med att försörja mig själv men jobbet är ju galant. Kan tänka mig jobba livet ut där. Det viktiga är att njuta av livet och det man gör då pengar inte är allt livet handlar om.

tycker 30 är en bra ålder att skaffa barn på. Innan dess tycker jag man ska se till att få ordentlig ekonomi och främst av allt, hitta en trevlig partner man kan tänkas leva med resten av livet.