Här diskuteras femonenet Vuxna människor som tuggar med öppen mun. Även fenomenet Vuxna människor som pratar med mat i munnen.
För mig var detta något jag lärde mig när jag var 4 år. Det är äckligt, oartigt, ser illa ut fick man höra. Snabbt lärde man sig att stänga munnen, eller äta klart maten i munnen innan man pratade. Det handlar om vanlig hyfs.
VARFÖR är det så många vuxna som fortfarande inte greppat detta? Enligt mig är det något av det absolut vidrigaste jag vet, jag tappar totalt aptiten om jag själv sitter och äter, alternativt känner att jag måste lämna rummet/lyssna på farligt hög musik i öronen för att jag bara står inte ut.
Är det kompisar som gör detta så är det enkelt att säga till de. Handlar det däremot om en kollega är det mycket svårare att säga till, för hur man än gör så är det just en tillsägelse. Jag har en kollega som tuggar väldigt högljutt med öppen mun, och inte bara det, han äter otroligt hetsigt, skrapar i tallriken och surplar samtidigt som han håller på med sin mobil/sociala medier eller vad det är han sysslar med. I övrigt kommer vi jättebra överens.
Han verkar totalt omedveten inför hur han låter och jag drivs till vansinne då han oftast äter sin lunch vid sitt skrivbord där jag råkar sitta mittemot . Jag brukar blasta skrammelmusik i hörlurarna, men eftersom han sitter mitt emot mig så SER jag även maten rulla runt i munnen och såsen som kladdas runt munnen. Värst är det när det är någon surplig pasta-rätt eller god forbid POTATISSALLAD. Igår kände jag mig tvungen att gå ut och spendera pengar på lunch, fast än jag hade med mig, bara för att kunna sitta någon annanstans medan han åt.
Jag står inte ut. Men jag har oerhört svårt att säga till, speciellt nu när det gått så lång tid (1 år). Hur jag än försöker tänka ut hur jag ska säga till honom så låter det bara så otroligt jävla otrevligt i mitt huvud, som att säga till ett barn. Det är ju vanlig hyfs att stänga munnen när man tuggar. Inte bara det, jag avskyr att få andra människor att må dåligt/skämmas över något de gör. För mig kan det jämställas med att säga till någon att ta en dusch om de luktar illa konstant. Det känns som något jag inte ska behöva göra, och det känns inte bra då den andra personen antagligen inte var medveten om hur illa det var och då ska gå runt med vetskapen att alla tycker hen luktar illa.
"Det är väl bara att säga till" har jag fått höra men nej fan det är inte det.
Flashback, dela med er av era erfarenheten kring detta fenomenet. Har ni haft att göra med personer i er närhet som tuggar med öppen mun/pratar med mat i munnen och hur handskades ni med detta?
För mig var detta något jag lärde mig när jag var 4 år. Det är äckligt, oartigt, ser illa ut fick man höra. Snabbt lärde man sig att stänga munnen, eller äta klart maten i munnen innan man pratade. Det handlar om vanlig hyfs.
VARFÖR är det så många vuxna som fortfarande inte greppat detta? Enligt mig är det något av det absolut vidrigaste jag vet, jag tappar totalt aptiten om jag själv sitter och äter, alternativt känner att jag måste lämna rummet/lyssna på farligt hög musik i öronen för att jag bara står inte ut.
Är det kompisar som gör detta så är det enkelt att säga till de. Handlar det däremot om en kollega är det mycket svårare att säga till, för hur man än gör så är det just en tillsägelse. Jag har en kollega som tuggar väldigt högljutt med öppen mun, och inte bara det, han äter otroligt hetsigt, skrapar i tallriken och surplar samtidigt som han håller på med sin mobil/sociala medier eller vad det är han sysslar med. I övrigt kommer vi jättebra överens.
Han verkar totalt omedveten inför hur han låter och jag drivs till vansinne då han oftast äter sin lunch vid sitt skrivbord där jag råkar sitta mittemot . Jag brukar blasta skrammelmusik i hörlurarna, men eftersom han sitter mitt emot mig så SER jag även maten rulla runt i munnen och såsen som kladdas runt munnen. Värst är det när det är någon surplig pasta-rätt eller god forbid POTATISSALLAD. Igår kände jag mig tvungen att gå ut och spendera pengar på lunch, fast än jag hade med mig, bara för att kunna sitta någon annanstans medan han åt.
Jag står inte ut. Men jag har oerhört svårt att säga till, speciellt nu när det gått så lång tid (1 år). Hur jag än försöker tänka ut hur jag ska säga till honom så låter det bara så otroligt jävla otrevligt i mitt huvud, som att säga till ett barn. Det är ju vanlig hyfs att stänga munnen när man tuggar. Inte bara det, jag avskyr att få andra människor att må dåligt/skämmas över något de gör. För mig kan det jämställas med att säga till någon att ta en dusch om de luktar illa konstant. Det känns som något jag inte ska behöva göra, och det känns inte bra då den andra personen antagligen inte var medveten om hur illa det var och då ska gå runt med vetskapen att alla tycker hen luktar illa.
"Det är väl bara att säga till" har jag fått höra men nej fan det är inte det.
Flashback, dela med er av era erfarenheten kring detta fenomenet. Har ni haft att göra med personer i er närhet som tuggar med öppen mun/pratar med mat i munnen och hur handskades ni med detta?
