Citat:
Ja, tack. Alltså det var ett bra svar. Har ju levt med rent av invalidiserande smärta i 4 år. Smärtan har ju bara varit ett symtom enligt mig men läkarna har varit lite knarriga på att ta in det.
Satte ju ut oxycontin från runt 250 mg per dag och har nu två Norspanplåster a 20mcg/timme.
Hade inte många av de klassiska abstinensbesvären när jag satte ut oxyt. Alltså det var tufft, riktigt tufft men jag var ju inneliggande. Tror det vara dygn 18 eller 19 när jag kom ned till noll. Det var egentligen några dygn för tidigt enligt planen de/jag tillsammans lagt upp.
Anledningen till att det blev Norspan var att jag egentligen inte hade någon plan B. Mer eller mindre kan man säga att min nedtrappning kom sig av ren desperation från min sida. Var ju helt galet sjuk hela 2016. Kanske hade en timme per dygn då det var halvt som halvt ok. Så vill man ju inte leva.
Norspanet kom till för att när jag inte kunde hantera min smärta kunde personalen inte hantera mig. Det var 4 år av adrenalin som sköt som ett skott ur mig efter timmar av smärta som får dig att ligga still och hålla käften.
Men jag vete katten alltså. Norspanet tar ned smärtan bra det gör den men jag är fortfarande så kass. Typ svimmade av trötthet här hemma på eftermiddagen och tidigare i veckan sov jag nästa ett helt dygn. Inte påverkad som i ett rus men helt lealöst trött. Dagarna emellan sömneasen har jag kunnat varit aktiv i 5-6 timmar så på det viset är det ju ett framsteg.
Hade tänkt fixa mitt liv i år oavsett vad det är som ligger och lurar i kroppen hade jag tänkt vara större än det. Hur skulle jag troligtvis fungera på en 0.2:a sub?
Fick ju en sån innan plåstren och kardang, helt frisk. Det var då jag tackade ja till plåstren men jag har fortfarande inte ett bra liv.
Fattar ju att Buprenorfin inte är rätt väg att gå på i det långa loppet men nu. Orkar ju inte ens ta fighten med sjukvården om att få hjälp att komma tillbaka till jobbet.
