Citat:
Ursprungligen postat av
mvagrippa
PG Näss hade till uppgift att skydda Sveriges säkerhet från hot mot rikets säkerhet. Därför ville han få så många agenter som möjligt utvisade. Det är en klassisk metod för att skada en motståndares spioneri. Utvecklad till fulländning av MI5 chefen Martin Furnival-Jones 1971 när han fick sin regering att utvisa 105 diplomater/spioner från Storbrittanien.
Olof Palme kritiserade via sin statssekreterare Ulf Larsson författaren till boken "Industrispionage" för att den pekade ut sovjetiska agenter och visade på vidden av det sovjetiska spionaget i sverige. När muren fallit erkände den dåvarande ambassadören Boris Pankin att uppgifterna i "Industrispionage" var riktiga.
Det är närmast ofattbart att en svensk statsminister går ut och kritiserar en författare för att denne påvisar att en mordisk diktatur bedriver ett omfattande spionage i Sverige. Om OP trodde sig kunna skapa avspänning genom att ge fribrev åt sovjetagenter så är naiviteten minst sagt hårresande. Hade Sovjet verkligen velat visa på avspänning kunde man slutat ockupera baltikum och släppt greppet om satellitstaterna i östeuropa. Detta skedde när muren föll och då blev det under ett tag verklig ävspänning i vår del av världen.
Detta är den världsbild vi fått oss beskrivna sedan barndomen och andra synsätt har varit tabu.
En helt annan bild framträder om man mentalt sätter sig in i kalla kriget ur ryssarnas synvinkel.
Riktigt så enkelt som att det enbart var världsherravälde á la Komminterntiden som gällde, är det inte.
Palme hade för länge sedan förstått att den förda politiken nästan lett till krigsutbrott 1962 och 1983.
Samma avväpningstaktik som Palme mfl. förde mot stormakterna, använder vi själva för att begränsa våldsbrott då vi starkt reglerar vapentillstånden i landet.
Även amerikanska undanalytiker vittnar om ryssarnas rädsla som drivkraft. Speciellt under spänningstoppen under den västliga övningen "Able Archer" 1983 som Palme i hemlighet måste varit välinformerad om.
Med låg utbildningsnivå, folkhälsoproblem med det eviga drickandet och utbredd kriminalitet och våldsförhärligande i dessa grupper, var det självklart lockande att ena landet mot en yttre fiende.
Det är dock ett faktum att de själva blev anfallna och offrade ojämförligt flest liv under VK2. Att då säkerställa "aldrig mera krig på egen jord" och ta kontrollen över östeuropa, var säkerhetsmässigt logiskt. Att sedan aldrig släppa taget var också logiskt eftersom väst från dag 1 stödde motståndskampen. Det bästa hade varit som i fallet med Finland att spänningen kunnat lagt sig och att Rysslands säkerhet istället kunde uppfyllts med säkerhetsavtal som med Finland.
Uppfatta mig nu inte som en Sovjetvän. Jag har vigt en stor del av mitt liv åt motsatsen.
Skulle vi själva vilja ha ryska styrkor på Åland? Ryssarna vill i alla fall inte ha utlänska styrkor på Karelska näset intill Leningrad.
Skulle vi själva vilja låta ryska företag sköta hamnarna i Slite och Karlskrona? Rysarna vill i alla fall inte ha jänkarna i Baltiska hamnarna. Båda fallen blir till infallsportar som hotar den egna säkerheten.
Skulle vi vilja att den Röda sidan vann Finska inbördeskriget och sedan stationerade ryska trupper intill Torne älv? Ryssarna vill heller inte ha marinkåren på Krim.
Listan blir lång men leder endast till motargumentering. Det var detta dödläge Palme ville bryta med dialog och ett starkt FN istället för starka stormakter.
Det enda den hårda linjen idag lett till är att ryssland nu åter vill ha stormaktsstatus. Eftersom man hade kärnvapen kunde väst aldrig vinna kalla kriget fullt ut på riktigt. Att plockat av ryssarna dessa 1991 hade varit som att ställa dem mot väggen utan möjlighet till överlevnad. Där vågade man inte gå längre och därför börjar hela visan om igen.
Jag har aldrig tyckt Palme varit någon älskvärd politiker men det var synd att han inte fick möjligheten att föra avspänningen framåt och låta FN få övertaget över stormakterna.
Därför skulle Palmes östkontakter vara kvar på plats där de kunde kontrolleras bättre än om de enbart arbetade underjordiskt med illegalister. Alla är överens om att spioner till en viss grad behövs för att ge möjlighet till att göra egna bedömningar och därmed undvika felbedömningar som med rädslor ökar risken för konflikter.
Därför var det utmärkt att Elmér började föra en dialog med KGB. Glöm inte att det var med sådana här informella kontaktnät Kubakrisen (inkl den hemliga utplaceringen av USA´s atomraketer i Turkiet) löstes.
När PG Näss utvisade dessa spioner alltför effektivt, ökade han krigsrisken och accepterade inte att följa sin folkvalda regering. Skall en demokrati fungera så skall den utgå från de folkvalda representanterna och inte enskilda tjänstemän.
Efter Palmes död rensades höger-extremisterna ur SÄPO och Försvaret för gott.
En intressant sak står i "Maktkamp om Säpo" (utgiven 1989) på sid 176:
"-Under de senaste 12 åren (dvs. from 1977) har SÄPO´s kontakter med utlandet ökat dramatiskt.
Under de tre senaste åren dvs. from 1986) har den svenska Säkerhetspolisen dessutom fått ett mer finmaskigt nät av egna källor och uppgiftslämnare".
Är det ett resultat av ökade anslag eller har samverkan med Försvarets undtj på något sätt förbättrats 1977 och 1986?
