Några funderingar kring den senaste tidens utveckling inom längdskidåkningen. Ryssarna är under internationell prövning och längdskidåkningens två dominanter från fjolårssäsongen har båda blivit dopingavstängda. De två sistnämnda är från Norge. I Norge har man nationellt tillsatt en prövning av de medicinska rutinerna som vi väntar svar på.
Personligen är jag glad att Ustiogov vann idag och inte Johnsrud Sundby. MJS nyss avslutade dopingavstängning gör att det är plågsamt att se honom i spåren. I hans fall var det verkligen inte frågan om ett administrativt misstag gällande astmamedicinering, utan ett högst medvetet och extremt överdoserande av högpotent medicin över tid som låg bakom hans avstängning. Samtidigt är det ju svårt att bortse från att en rad av Ustiogovs lagkamrater är avstängda på grund av att medicinsk personal i deras förbund manipulerat testresultat.
Båda de norska dopningsfallen skylls på ”misstag” av lagläkare. Samtidigt har det kommit fram att man har en mycket generös syn på medicinanvändning och vad som är att betrakta som normalt. En syn som inte delas av vare sig de svenska eller finska landslagen eller för den delen av medicinsk expertis inom WADA. Ett genomgående argument är att man medicinerar åkare så att de ska kunna prestera på sin normala nivå.
- Är du sliten i luftrören i mitten av ett sprintevent, så används nebulisator och astmamedicin för att öppna luftvägarna, oavsett om du har en astmadiagnos eller inte.
- Är det tävling i torrt och kallt klimat som i Toblach, så används nebulisator och astmamedicin i förebyggande syfte, oavsett om du har en astmadiagnos eller inte.
- Är det tävling med juniorer på en ort där luften befaras smutsig, så används nebulisator och astmamedicin i förebyggande syfte, oavsett om du har en astmadiagnos eller inte.
Med en fullständigt perverterad logik påstår man att detta inte är prestationsfrämjande!
Frågan som bränner är: gäller denna syn på medicinering upp till normal nivå endast luftvägarna?
- Säg att en löpare under lång tid har svårt med näringsupptaget och därmed inte kan bygga muskler som sina lagkamrater, är det då fritt fram att medicinera för att uppnå ”normal” nivå?
- Säg att en åkare lider av osedvanligt låga blodvärden och därmed inte har förutsättningar att prestera som sina lagkamrater, är det då fritt fram för att medicinera upp till ”normal” nivå?
I den debatt som uppstod efter dokumentären Blodracet så mer eller mindre fastslog den legendariske fysiologen och antidopningsexperten prof. Bent Saltin, att även de norska åkarna manipulerade sina blodvärden under 90-talet. Samma personer som var involverade då, har fram till nu haft en ledande ställning inom den norska skidåkningen men även inom FIS. Den bristande öppenhet och arrogans som präglade debatten efter Blodracet, har genomsyrat hanteringen av de två högprofilerade dopningsfallen 2016 inom norsk längdskidåkning.
Den norska skidåkningen (och därmed internationell skidåkning och FIS) har ett gigantiskt trovärdighetsproblem. Det är synd om de åkare som på grund av dubiösa medicinska rutiner och ett arrogant förbund, oförskyllt drabbas av misstro. Men mest synd är det om de åkare som missar pallplatser, pris- och sponsorpengar på grund av att andra manipulerar tester, tänjer på regelverk och opererar i eller bortom gråzoner.