Åsikter angående svenskfrågan i Finland

Vårvintern 1968 gjorde SFP:s dåvarande ordförande Jan-Magnus Jansson det som i golf kallas hole-in-one.

Efter det röda riksdagsvalet 1966, då riksdagen hade fått en 111 rösters vänstermajoritet, stod SFP långt från regeringen; den skulle bildas av tre vänsterpartier och centern.

Statsminister Mauno Koivisto ville i alla fall som moderat socialdemokrat ha ett balanserande parti med i statsrådet och sonderade med SFP.

Den finländska grundskolan låg på ritbordet. Det var också i stor utsträckning spikat att den skulle få ett obligatoriskt språk, engelskan.

Janssons snabba villkor för att gå med i regeringen var att detta språk i stället skulle vara svenska. Och, sidu bara, den lösa pucken gick i mål! Så kom den obligatoriska svenskan in i finländsk språkpolitik.

Det här snabba vedträet, spontant kastat i en nästan kall brasa, uppfattas i dag som så viktigt att många av oss tror att om obligatorisk svenska för en halv miljon finskspråkiga skolelever faller, så faller allt. Men det är inte någon självklar koppling.

Svenskans status som nationalspråk hör inte samman med att språket är obligatoriskt för alla. Det har gjorts ett väldigt bra arbete med att göra svenskan populär genom projekt som Svenska nu. En välskriven nationalspråksstrategi gör också att svenskan mycket väl kan förbli ett nationalspråk med stark särstatus också utan att det är obligatoriskt.

Att inte kunna svenska betyder inte att man är avogt inställd till finlandssvenskar. Det visar den omfattande undersökning som flera universitet tillsammans publicerade i veckan.

Av de finskspråkiga vill 74 procent kunna välja bort svenskan i skolan. Däremot ser en tydlig majoritet det som värdefullt för landet, för ekonomi och image, att vår internationalism och mångkultur har rötter djupt tillbaka i svenskan.

"Slaget om den allmänna opinionen verkar vara förlorat", skrev HBL (23.12) på ledarplats.

Och så är det ifall man väljer att hålla fast vid en mytologisk händelse från 1968, lite som Joakim von Anka går med sin första intjänade krona under en glaskupa. Det var ett bra beslut då. Men i dag är världen annorlunda.

Sverige är inte längre utland nummer ett. Finland har gått med i EU. Andra språk har blivit viktiga vid sidan av svenskan. Studerande tillbringar utbytesår vilt långt borta från vår nordiska sfär. Familjer har blivit tvåspråkiga.

Borgåpolitikern och SFP:s gruppordförande i riksdagen Mikaela Nylander anser personligen att SFP inte borde gå med i nästa regering om den slopar den obligatoriska svenskan i sitt program.

Tvärtom – med de senaste gallupsiffrorna i ansiktet, borde SFP och finlandssvenskarna för nästa regeringsprogram ha en ny plan för hur det svenska Finland kan leva vidare också när bara undersökningens 55 procent läser svenska, frivilligt.

I Sibbo (Bbl 23.12) och Raseborg har man velat stärka tvåspråkigheten genom tidigare finska och svenska i skolan. Det kan mycket väl för framtiden trygga den lokala service, som den riksomfattande obligatoriska svenskan tänktes trygga – utan att det helt och hållet har lyckats.

Djup tvåspråkighet över stora områden skapar också en språkfred och en smidighet. Det är det som gör att vi sekunden efteråt inte ens tänker på om vi önskade den vi mötte