Citat:
Ursprungligen postat av
Osthus
Ja, absolut intressant.
En annan grej som jag skulle kunna utveckla och trycka mer på - som dessutom vädjar till ens eget ego - är att när man klagar så ger man de fiktiva kvinnorna i ens hjärna makten över en själv. Det som borde vara en strävan efter lycka eller att må bra blir istället en fiktiv moralisk maktkamp som utspelar sig i ens egna tankar. Om man värderar sig själv högre än kvinnorna som dissar en så måste man inse att ens bitterhet inte alls straffar kvinnorna ur ett moraliskt eller socialt perspektiv, det straffar bara en själv.
Hm, något jag ofta tänker är att när man väljer för sig själv så väljer man också för alla. Att ens tankar, handlingar slår mycket längre och bredare än vad man tror. Jag kan ha såklart ha fel i detta, men tycker mig upptäckt liknande tankegångar av olika personer. Så man kan egentligen inte straffa sig själv utan att samtidigt straffa andra, och att hela verkningsförloppet(eller vad man ska kalla det) inte riktigt går att stoppa i kategorin rätt eller fel, utan att det mer handlar om en oundviklig konsekvens, för vilken utan man skulle bli så oäkta att man inte längre kan kalla sig mänska.
Det där med att se sig som bättre, tror jag är lite feltänk. Många verkar ju vara även efter 100-tals timmar vara helt ointresserade/oinsatta i grundläggande skillnader individer emellan, eller, som om skillnader enbart kan eller bör framkomma genom klapp på axeln och förklaringar. I detta ligger också något förnedrande mot den andres förmåga att tänka kritiskt och till sin helhet, framför allt på rent mänskliga aspekter, och är därför ett annat perspektiv på "tror sig vara bättre".
Alltså på detta: "hur ska man annars kunna veta, om man inte får det förklarat för sig?"
Jo, det är nedvärderande att tro att alla saknar förmågan att hitta några fundament eller hörnstenar i moralen och vidare också tro att de saknar frågeformuleringsförmåga att ta reda på fakta.
För att ta en dum liknelse. Per har slagit upp hela knät och kan bara halta sig fram med näppe. Han möter Lisa på gatan. Lisa berättar om sig själv och frågar om det inte är härligt att tänka positivt, eftersom hon varit på positivt-tänkande-kurs med jobbet. När Per kommer hem, tänker han, vad konstigt att Lisa inte frågade mig något om vad som hänt med mitt knä. Dvs. vissa saker blir förnedrande och fjantiga för båda parter om den ena inte ser sin roll att bekräfta vad som är viktigt. (inte för att ett uppslaget knä är viktigt) Det kan finnas en "jag är bättre"-dominans i att osynliggöra eller omedvetandegöra sådant som vid närmare eftertanke man anser är viktiga saker att se och ta reda på.
Så jag håller inte med dig riktigt, även om du gör en intressant utveckling av din hypotes.