Citat:
Ursprungligen postat av
Grejhujta
Lisa hade uppenbarligen kommit längre i mental ålder än dig och önskade sig som vuxen en familj, dvs egna barn att älska. Nu kom hon inte dit och att det skulle bero på henne själv är tämligen korkat. Givetvis strävade hon efter att bli självständig och stå på egna ben, dvs inte någon förälder i hassorna och tjäna egna pengar. Men förklara för oss hur du kommer fram till att en person under dessa förhållanden och mål att bilda en egen familj skulle helt tvärt och utan förvarning ge upp allt på en klackvändning. Och sen dessutom lyckas bli upptäckt av den enda kända nekrofilen i mannaminne.
Lisa hade uppenbarligen kommit längre i mental ålder än alla de som förvränger verkligheten och tar illa upp över att hon kom från en stabil och kärleksfull familj.
Hon hade en stabil grund att stå på, fick kärlek av och gav kärlek till sin familj och bästa vännerna.
Hon hade framtidsdrömmar om resor, utbildningar, barn och familj.
Som de flesta som har en stabil grund att stå på och som fått en ansvarsfull och kärleksfull uppfostran.
Hon var lycklig, med sin familj, med sina vänner. Glad, hjälpsam och ibland ganska sprallig, som tonåringar är som är hoppfulla, med positiv energi och nöjda med tillvaron.
Alla beskriver henne som glad, trevlig, snäll, hjälpsam - sådant är nog jobbigt att höra av de som aldrig fått sådana beskrivningar av sig själva.
Saknar man: gemenskap, att känna sig som en del i ett sammanhang, att känna kärlek och omtanke från någon/några andra eller att själv ha någon att ge kärlek och omtanke så blir det påfrestande att höra om någon annan/andra som har allt det man själv saknar - då attackerar man det man avundas.
Man vill göra det till något fult, till något det inte är.
Därav skitsnacket och förtalet av Lisa och hennes familj.
Ju fulare tillvaro man själv har, desto fulare beskriver man Lisas tillvaro och hennes familj.
Enkel psykologi.