Olöst försvinnande: Viola Widegren, Helgum (1948-12-05)

Fast utredningen byggde ju nästan helt på föräldrarnas uppgifter. Med allt vad det innebar.

Det stämmer, men som GW Person sa i Veckans Brott, det verkade vara självständiga berättelser/vittnesmål. Föräldrarna förhördes var för sig. Men de kan ju ha pratat ihop sig ändå.

Ja, det finns sannolikt okända parametrar i det som anses vara den officiella versionen av Violas försvinnande, möjligen klarnar det när hela utredningen släpps.

Jag har många gånger funderat över Violas "utbrott", hon borde ha känt sin koleriske far och vetat bättre än så, redan att vara motsträvig att åka hem när Karl insisterade var rent ut sagt dumt av henne. Fick hon ens något utbrott? Eller var det påhittat? Det var hennes gamle lärare tror jag, med på Backebussen, som i något sammanhang uttalat att hon såg lugn och fridfull ut där hon satt. Och sedan tände hon till de få stegen från bussen och över tröskeln, innan hon ens fått av sig kappan..?

Jag kan för all del tänka mig att Viola hade ärvt pappans humör, hon var lik honom i utseendet, kanske även i begåvning och sätt att vara. Därtill i tonåren och kanske lite överdrivet säker på sig själv och sin vuxenhet efter tiden i Sollefteå.

Eller hände det något som utlöste hennes ilska? Såg hon någon eller något från bussen eller när hon steg av? Var det ens ilska mot fadern som utlöste utbrottet? Var hon egentligen rädd för något och så pös det ur henne i en reaktion mot pappan?


Som professorn menar, märkligt att man lyckats hålla ihop tre personers berättelse, varav en åttaåriga lillasyster och där denna ensam ändå yppar att Viola blivit så illa slagen att hon blödde från näsan, om inte historien vore sann? Om det ändå var uppdiktat, varför (nyligen påpekat i tråden) alls antyda ett bråk? Det fanns och finns fortfarande ett fönster på husets gavelsida, vettande mot vägen. Var man orolig för att någon sett något och ville förekomma ett eventuellt vittnesmål om bråk? Varför lät man isf inte Viola samla ihop hatt och väska innan hon rusade ut?

Vad gäller GA har jag ändå svårt att se att han skulle varit med för att "hålla handen" med Viola. Att han kanske - kanske! - flirtade lite med henne och kanske lät sin fåfänga värmas en smula av en ung och söt flickas beundran är en sak, att engagera sig i hennes relation med föräldrarna något helt annat och han borde som sagt varit hemma med hustru och barn och ätit söndagsmiddag istället för att fara omkring ute på landet.

Likaså att han var "midnattsmannen" - allt är givetvis möjligt tills motsatsen bevisats - men skulle en stadsbo, klädd för att köra bil (bilarnas värme var inget vidare på 40-talet) vilket borde innebär rejäla ytterkläder, komma traskande i en tröja eller kofta mitt i decembernatten? Och var fanns isf bilen, som ingen verkar ha lagt märke till? Karl Widegren borde, förutsatt att han inte visste vem midnattsmannen var, själv ha tänkt så. Låt mig gissa att han passade på att slänga lite skit åt GAs håll, eller vara lite ironisk iaf.

Det har nu talats en del om Viola och den här läkaren.

Jag kommer här att citera av från Lönnerstrands bok hur en del av hennes väninnor uttalade sig efter hennes försvinnande. Detta finns omnämnt på sidorna 37-38.

Asta Gidlund: "Hon var verkligen skygg för karlar. Hon nästan sprang undan för pojkarna. Hon var och hälsade på mig på Konditori Centrum i Sollefteå ett par gånger i veckan. Men hon ville aldrig följa med på bio, aldrig gå med på dans. Varför vet jag inte?"

Maj Sjödin: "Hon talade aldrig om manliga bekanta. Om hon var skygg för pojkar? Tja, det är svårt att yttra sig om. Hon var ju så ung ännu, bara barnet. Det verkade som om hon undvikit det problemet."

Margit Östlund: "Vi brukade aldrig tala om karlar, när vi träffades någon enstaka gång. Nej vitsar och fräcka historier och sådant prat låg aldrig fr Violas röst. Det höll hon sig liksom för god för. Jag tror inte att hon hade några herrbekanta."

Maj-Britt Hansson: "Sällskap - nej, det tror jag då inte att hon hade. Det har jag aldrig hört talats om. Om hon nu var kär i någon - nej det har jag då ingen aning om. Det skulle jag knappast tro. Jag tror hon var skygg för karlar."

Inga-Maj Persson: Hon var inte bara skygg för karlarna - hon var snarare trotsigt stämd mot dem. Det talas om kvinnohatare och man kan nästan tro att Viola var manhatare. Där vi bodde på Järnvägsgatan 1 bodde det också en journalist från Nordsverige på andra sidan korridoren. Ibland kom han in och hälsade på och han ville väl också att vi skulle gå in och hälsa på honom. Det hade ju inte varit något ont i det, han var trevlig och hygglig och det hade ju inget gjort, om vi tittat in till honom. När jag gjorde det en gång blev hon nästan ond på mig och sa åt mig: "Hur kan du gå in till honom så där?" Vid ett annat tillfälle frågade journalisten Viola , hur hon mådde och då svarade hon snäsigt: "Det angår inte er!" En gång bad han henne följa med ut och dansa och då svarade hon: "Jag dansar inte med er!"

Utgår man från hur dessa fem väninnor uttalade sig, så var Viola i regel skygg för karlar, att hon undvek männen och det ända till den dag hon försvann.

Lönnerstrand har hittills undgått mig, den boken är svår att få tag i. Utifrån de fem flickornas berättelser verkar Viola närmast vettskrämd för män, beredd att försvara sig med taggarna ute. Om detta stämmer med verkligheten, varför? Man får ingen ålder på journalisten antar jag, får anta att han inte var uråldrig iaf? Återger Lönnerstrand bara dessa väninnor eller finns det fler röster?

Hade hon råkat ut för något, blivit antastad eller utsatt för en våldtäkt? Hur stämmer hennes motvilja mot män med att hon tjänstgjorde på Garnis, bland manliga patienter? Och om hon varit illa ute, hände det hemma i byn och var den verkliga anledningen till att hon inte ville hem?

Till sist, ännu en möjlig bostadsadress i Sollefteå. Var höll de till, sjukvårdsbiträdena och husmor?

Samtidigt finns det uppgifter från en samtida tidningsartikel att Viola hade börjat sällskapa med män och rörde sig i "fördomsfria kretsar". Det finns även uppgifter på att Viola och väninnan, Inga-Maj eller vad hon nu hette, (har uppgifterna hemma) planerade att rymma någonstans. Har för mig att de även nämnde någon eller några män i något brev dem emellan.
Det låter faktiskt som om hon var rädd för män, åtminstone väldigt, väldigt blyg. Hon brevväxlade dock med både män och kvinnor. Kan hon ha varit lesbisk?
Sjukvårdbiträdena bodde väl i den s.k. läkarvillan som låg nära Garnisionssjukhuset.

Ja, det troliga är att bodde i vita villan - men se S2:s redogörelse ovan, jag uppfattar det som att även Viola skulle bott vid Järnvägsgatan. Har dessutom sett en uppgift någonstans att Viola bodde vid Storgatan - de båda senare adresserna hade varit troliga om hon arbetat vid gamla lasarettet. Nu var det ju vid Garnis. nästan vägg i vägg med villan.

Viola kanske var lesbisk, frågan är väl om hon själv isf var medveten om det. Det var andra tider, man talade inte om homosexualitet, en ung kvinna på landet kanske inte ens visste vad hon kände, bara att hon var annorlunda. Att hon inte "tände" på män borde inte gjort henne så rädd som Lönnerstrand låter väninnorna berätta, tycker iaf jag.

Varför skulle hon bemödat sig med att flirta med Appelgren och tycka att han var "tjusig" ( citat från ett brev skrivet till Inga-Maj Persson) om hon var lesbisk? Jag tror att mycket av hennes blyghet kom sig av att hon sällan tilläts vara ute med jämnåriga.

Det ena utesluter inte det andra. En bisexuell person skulle definitivt ha kunnat göra både och.

På vilket sätt kan Violas sexuella läggning ge någon klarhet i vad som hände henne? Oavsett om hon var bi, homo eller hetro så försvann hon spårlöst. DET anser jag vara det verkliga mysteriet. Inte hennes läggning.

Inte det minsta. Det var du som menade på att hon inte kunde vara lesbisk för att hon uttryckt sig beundrande om en man. Det var det jag kommenterade, inget annat.

Om man är bi så är man inte flata. Det är min uppfattning. Det var du som förde in den inriktningen. Inte jag.