Nu undrar åklagaren vad som hände vid grillplatsen vid Myggtjärn.
- Vi pratar men om vad kommer jag inte ihåg, säger 46-åringen som också berättar att stämningen förändrats från trevlig till otrevlig efter att den 62-åriga kvinnan sagt något som den 26-årige mordmisstänkte mannen reagerat på.
46-åringen säger att 26-åringen blev allt argare och började dricka mer alkohol.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6565846
Den här mannen verkar onekligen vara lättretad av sig. Har uppenbara problem med humöret.
Om det nu är med sanningen överensstämmande det som hävdas ovan, att det blivande
mordoffret förargat genom något som sagts, i då synnerhet Hesslinggrabben, så kan det
då bara än mer ha motiverat densamme till att genomföra det som var planerat att ske
under utflykten i junikvällen.
Vid fas nr 2, knivandet ute i det fria, omvittnas ett påtagligt raseri hos JH.
Det är som om han besitter ett starkt personligt hat till den varelse som han håller på att släcka
ut livet på. Kan det möjligen ha att göra med att han vid ett tillfälle tillät sig lite
köttsligt umgänge med vederbörande, den transsexuella Madde? Att han kommit att
skämmas så förskräckligt över det faktumet sedermera och låter skylla på henne, att
hon "förledde honom"?
Att befria sig slutgiltigt från henne är att samtidigt befria sig från skammen som han
går och bär på för vad som skett i sänghalmen den gången eller vart umgänget nu
ägde rum någonstans? Bara ren spekulation förstås.
Sen noteras vidare från den tredje rättegångsdagen att Höcklinger, 46-åringen alltså,
upplevde sig som så pressad att han fick riktigt ont i bröstet.
Bäst att ha ordentlig koll på honom framöver så han inte går och stupar i någon
hjärtrelaterad historia mitt i alltihop.
Hoppas förresten att han så småningom får tillbaka sina dyrbara byxor från SKL, byxor
som han är så bekymrad över bevisligen. Byxor som han fått av sin bror.
Var det inte förresten denne Höcklinger som anförtroddes uppgiften att göra sig av med
mordvapnet, kniven? Den skulle skickas ner i det mörka vattendjupet och där hamnade
den så bra så att det ställt sig omöjligt att återfinna den. Liksom man letat förgäves
efter någon flagglina, också central för caset.
Kan det möjligen tänkas att knivkastaren stått och tvekat ett litet ögonblick?
Var det ändå inte lite synd att bara kasta bort en kniv som kan ha kostat en hel del vid inköpet
och som var fullt funktionsduglig?
Är det nämligen något som värdesätts högt bland dessa missanpassade existenser
med hjärnor som degats sönder betänkligt av all kemisk stimulantia genom åren
så är det ju
prylar. Både egna och andras som man olovligen tillskansat sig
såsom offrets tillhörigheter. Locktång, mobiltelefon, dator etc.
Liksom, vad är ett simpelt människoliv jämfört med en sprillans ny dammsugare?
Så utesluter inte möjligheten av en Peo som låter ivägkastandet föregås av några
några sekunders funderingar.
"Verkligen göra sig av med? Den är ju hur vass och
bra som helst. Jävligt synd alltså."