Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Det du beskriver med "orosanmälan" gäller vid barnmisshandel. Inte för vuxna individer. Det är en väldigt viktig skillnad.
Om sjukvården får besök av ett BARN med blåmärken och revbensfraktur gör man en orosanmälan för att detta ska utredas.
Det görs absolut aldrig med vuxna myndiga individer. Det är väl självklart att vi inte kan gå omkring - grannar, arbetskamrater o ovänner emellan - och skriva "orosanmälningar" på varandra - om någon cyklat omkull till exempel.
Den "1984" staten vill nog ingen av oss leva i.
Idag läser vi om otaliga exempel där socialen med socionomer gått in o splittrat familjer, gjort felaktiga tvångsåtgärder och skadat relationer. Mer av den varan - gällande kärleksrelationer mellan vuxna - vill i vart fall inte jag ha.
Och nej det fanns aldrig en underskriven fullföljd polisanmälan från Lotta.
Ja, det var första gången jag instämmer i allt tjafs du har skrivit. Självklart kan man inte hålla på med orosanmälningar kring vuxna och risken är dessutom att misshandlade inte söker vård. Initiativet ska komma från de misshandlade själva, och i det ögonblicket, måste alla vara på tå. Polisen ska göra sitt, åklagaren, psykologerna, stödboendena. Alla måste vara beredda. Red alert.
Under storhelgerna måste kvinnojourer med flera stödverksamheter ha extra bemanning, i stället för att stänga ner, som övriga samhället. När ett misshandelsoffer söker hjälp får det
aldrig varit stängt, kontorstider et cetera.
Om den som anmäler sin sits då inte upplever 100 procent stöd och hjälp, då är det kört.
Att ha 1984 i sjukvården och övriga samhället skulle vara en skrämmande utveckling. Riktigt.
Det som krävs nu är att samtliga samhällsfunktioner tänker igenom sin roll, utifrån den drabbades behov. Behövs det extra resurser, sätt in dem. Våld i relationer ger ibland andra följdproblem, som i Lottas fall, svårigheter att komma tillbaka, upptagenhet av att hantera sin sits osv. Vem orkar jobba för fullt då?