Hur ska jag hantera min omogne kompis? (barnslig trots vuxen)

Jag har en nära vän (vi kan kalla honom Gustav) som jag har varit väldigt nära vän med hela min barndom (vi lärde känna varandra i typ ettan) och som har hängt med mig hela livet. Nu är vi vuxna (nästan 30 år) och är fortfarande nära vänner som kan prata om allt. Men problemet är att jag har blivit vuxen mentalt, medan Gustav är väldigt omogen trots sin ålder. Jag vill absolut inte jämföra och se ner på andra, men Gustav bor hemma hos sin mamma, han har inte pluggat (men pratar ständigt om att han ska ta tag i det), han har inte ens bestämt vad han vill bli.

När vi var barn, var vi på samma nivå rent mognadsmässigt. Detsamma gällde när vi var i tonåren, samt när vi gick ut gymnasiet ihop. Men nu har jag "vuxit ifrån" Gustav så till den grad att det i princip blir svårt att umgås samt då vi inte har ngt gemensamt. Jag har pluggat vidare, har skaffat ett bra jobb, har en sambo, har egen bostad, samt karriärsplanerar. Gustav jobbar på ett osocialt enkelt jobb, är singel, samt bor hemma. Han tar inte tag i sitt liv och låter bara åren gå. Detta hade inte varit ngt problem för mig om det inte var så att han ständigt beter sig så omoget när vi är ihop. Han vill nästan enbart prata om sig själv och sina intressen, han påpekar ständigt att jag är "stressad" för att jag har pluggat vidare, han frågar ofta "tror du jag kan få vem jag vill?", han drar omogna skämt bland folk, han "skyter" ständigt om hur full han varit vid olika tillfällen, han börjar bråka för småsaker. Kort och gott, han är maximalt som en tonåring rent mognadsmässigt.

Ofta när vi ska ses kommer han för sent och låter mig stå och vänta, och säger "öhh, fint folk kommer sent", och när vi väl ses vill han egentligen inte hitta på något. "Vi kan väl hänga bara" säger han, och vill ha samma umgängesformer och livsstil som vi hade när vi var 16-17. Han är dessutom respektlös när jag måste passa tider, när jag måste hem till sambon osv. "Du borde ta det mer chill, var mer som jag" säger han, samt påstår ständigt att jag är stressad (det är jag inte, jag har bara ett liv att sköta).

När jag tittar på Gustavs bekantskapskrets har samtliga Gustavs andra kompisar följande drag:
-De är outbildade
-De har ett osocialt skitjobb
-De bor hemma hos sina föräldrar trots att de är 25-30 år
-De är singlar (och träffar heller inga tjejer, tror även att de är oskulder)
-Trots punkten ovan stoltserar de med att de "vill ha många brudar"
-De stoltserar med att de "gillar att supa"
-De är överviktiga

Jag vill som sagt inte se ner på folk, utan låter alla vara som de vill. Men jag står alltså utanför Gustavs kompiskrets på det sättet att jag är den enda som vuxit upp. När jag pratar med Gustav nämner han ofta att han längtar tillbaka till tonåren, för då "slapp man ta så mkt ansvar". Helt ärligt känns det som att han vill vara ett barn hela livet.

Hur ska jag hantera att min bästa vän är så otroligt omogen? Jag vill alltså så gärna behålla Gustav som en nära vän, men det känns som att vi allt mer glider ifrån varandra, samt då vi till slut inte har ngt gemensamt. Han vill verkligen behålla tonårslivstilen i vårt umgänge, och att vi ska ses och supa och hänga och snacka om brudar och fyllor. Jag känner att jag vuxit ifrån detta. Jag pressar inte heller Gustav att ta sig i kragen, utan säger kanske lite inlindat att "du, är det inte dags att flytta hemifrån snart" som en vink. Även då påstår han att jag jämt stressar. Han tycker att jag är konstig för att jag tycker att man borde ha flyttat ut när man är nästan 30 år.

Hur ska jag göra?

Du kommer inte kunna ändra på honom, så det är bara att acceptera att han med all sannolikhet kommer förbli sådan som han är nu. Sen får du försöka avgöra om det ändå är värt det att fortsätta umgås med honom.

Om Gustav hade sagt till dig "du är så grym som lyckats ordna upp livet så bra, snyggt jobbat!"
Hade du sett ner på honom lika mycket då? (vilket du gör)

Ni är ju uppenbarligen olika människor, och visst kan man tycka att det finns ett mer eller mindre "rätt" sätt att leva. Men han kommer hitta sin väg han också, jag tror inte att du behöver oroa dig. Han kommer garanterat flytta ut inom de närmsta åren och hitta sig själv.
Jag tycker inte att du är en så bra vän till honom som försöker hinta grejer och ser ner på honom istället för att verkligen prata med honom.

Han och hans vänner är uppenbarligen osäkra, (enligt din uppfattning av hur dom är). Prestationsångest? Vågar inte förändra sin vardag för att han är rädd för att misslyckas med något?
Det kan vara precis vad som helst, men vad det än är så finns det en anledning. Du som vän borde försöka se bakom det som yttrar sig, för det grundar sig i något han antagligen behöver ditt eller någon annans stöd i.
Är det osäkerhet och dålig självkänsla så är det sista han behöver en kompis som ser ner på honom.

Ja, och detta har jag tänkt många gånger. Dock vill jag ha det som sista utvägen. Vi har som sagt varit vänner så länge att jag ser det som värt att försöka behålla relationen. Men jag vet inte hur jag ska kunna förändra läget, att ändra på honom kommer troligen inte gå.

Jag ser alltså inte ner på honom, hade vi bara varit bekanta/jobbarkompisar hade jag inte tyckt ngt om hans sätt att leva sitt liv alls. Det som stör mig är att hans barnsliga beteende ständigt går ut över vår relation. Jag har liksom inget intresse av att höra om hans senaste fyllehistoria. Det kanske var coolt när man vara 17 men det känns rätt patetiskt att skryta om sådant nu.


Nja, detta handlar inte riktigt om vilken livsstil som är "bäst". Att vara outbildad och jobba med ngt enkelt är helt ok för mig. Det som stör mig är som sagt att han har ett så otroligt omoget perspektiv på allt och att han inte respekterar att jag blivit "vuxen".

Tyvärr är jag inte lika positiv som du och räknar med att han kommer att flytta ut inom kort. Gustav känns som en typisk person som blir en "looser" som vuxen. För ett par år sedan trodde jag som du, att han tar nog tag i sitt liv, flyttar hemifrån, skaffar tjej, mm. Dvs. så att vi fortfarande har mkt gemensamt och kan umgås. Men nu tror jag snarare att han kommer att klippa navelsträngen först när föräldrarna är döda, samt vara singel hela livet ut. En looser, med andra ord. Och det som är tråkigt är att vi inte kan umgås.


Nja, osäkerhet/prestationsångest är fel ord. Det handlar snarare om personer som aldrig tagit tag i sitt liv, som helt enkelt är nöjda med att supa, vara oskuld och skryta om hur många brudar de ska ha i framtiden. Problemet är som sagt att jag verkligen inte kan prata allvar med Gustav. Jag försöker ständigt stötta honom att tex börja plugga, flytta hemifrån och träffa tjej, men då blir svaret bara "det är ingen stress, chillaaa" etc. Sedan fortsätter konversationen om hur mkt sprit han drack förrförra veckan. Om jag på allvar skulle säga vad jag tyckte skulle han nog bli så illa berörd att vi aldrig mer hördes av.

En fråga: knarkar Gustav eller har han problem med alkoholen? För om han det är så kan det vara boven. Har också vissa kompisar som håller på så som du beskriver (de flesta har jag dock slutat att träffa), och de har gemensamt att de röker gräs och/eller super för mycket. Jag tror att just såna saker får en att stanna i åldern, och det är såklart ett problem.

Jag hade själv ett slags beroendeproblem fram till för två år sen (det var alkohol det gällde, men det är som alla vet inte bättre än gräs), och jag kunde inte heller ta tag i mitt liv och verkligen göra saker förrän jag slutade supa så inihelvete mycket.

Nej, han knarkar inte och har inte alkoholproblem. Anledningen till att han har så stort fokus på alkoholen är snarare att han tycker att de är "häftigt" att bli full. Det hänger väldigt mkt ihop med hans ovilja att växa upp, med andra ord.

Ok! det var egentligen bara en tanke som slog mig.

Saken är den att det finns en lösning där du varken behöver möta honom speciellt mycket eller helt bryta kontakten, och det är att umgås mindre med honom än du tidigare gjort. Det kanske är svårt, men faktum är att du aldrig kommer att kunna få honom att ändra sig. Och då är det nog bra att försöka ta ett visst avstånd så att han inte drar ner ditt välmående.

har du hört att man kan växa ifrån varandra? låter som ni har gjort det för länge sen

Bästa jag tror hade varit att låta eran bekantskap rinna ut i sanden.
Du lär nog klara dig bra utan honom. Nästan varje gång ni umgås verkar det som att du letar fel på honom. Jag hade hellre suttit hemma med någon jag vill vara med på riktigt än med någon jag bara hittar fel på.

Strunt samma om ni känt varandra länge. Folk kommer och går i ens liv :-)

Fast om någon är nöjd är väl det bra? När du "stöttar" honom genom att tjata om utbildning, flytt, träffa partner så möter du inte "Gustav" där han är utan fokuserar på något som helt enkelt inte alls är relevant för honom. Det är motsatsen till att stötta, det är att vara översittare och tro att man vet bättre än personen själv vad denne vill och skulle må bra av. Om Gustav nu berättar om hur mycket han drack i helgen och stoltserar med det är det ju upp till dig att kunna möta honom i det: "jaha, oj, drack du verkligen 10 öl på kvällen?! Haha, det skulle aldrig jag kunnat klara av! Hade du det kul ute annars då?".

Jag menar, det du säger om att Gustav aldrig frågar om ditt liv etc - det verkar ju gälla för dig med fast om honom? Ni talar helt enkelt förbi varandra. Han försöker berätta om sitt liv, men du ändrar fokus till att prata om vad han "borde" göra istället. Du anser att han inte frågar om ditt liv, men har du berättat för honom att du skulle uppskatta om han gjorde det? Men för att det ska kännas legitimt att säga att du föredrar det kan du ju börja med att förändra ditt eget bemötande mot honom: intressera dig för hans liv, hur han ser på saker han pysslar med och hur läget är med honom.

Det handlar inte om att du är "mogen" och han "omogen" utan om att ni inte kan kommunicera med varandra på ett vettigt sätt. Det handlar om social kompetens och sympatisk förmåga snarare än mognadsgrad, för allvarligt talat verkar du själv inte vara särskilt "mogen" i ditt sätt att resonera även om jag förstår hur du menar.

Jag tror iof att du ska vara lite försiktig med att döma ut TS som en översittare. Jag tror inte att det bottnar sig i det utan jag tror snarare att han känner en frustration över att hans polare är omogen, och det känner han nog för att han bryr sig mer än att vilja trycka ner sin polare.