Det pågår ett väldans gafflande fram och tillbaka, här och annorstädes, om de två kandidaterna och om valet. Det känns som om debatten förs utan välbehövlig distans och andrum från allt det som utspelas framför våra ögon på daglig basis. Intressantare än personerna Trump och Clinton är det som de representerar. Det är bara med den synvinkeln som man kan förstå varför de förhåller sig till varandra som de gör.
Det är fascinerande hur en del fortsätter att verka förfasade av Trumps uttalanden och påstådda missgärningar. Mycket av detta är ju just vad som har försatt Trump i dagens sits, någon eller några procentenheter ifrån Vita huset. Trump har modet eller dårskapen att gå emot etablissemanget, och inte bara det: han njuter av det. En del påpekar det ironiska i att "någon som Trump" kan anses anti-etablissemang, "för han har ju pengar och inflytande". Då har man inte fattat någonting. Trump är lika mycket outsider som många andra av hans deplorables, därför att han upplever sig som en sådan. Trump är aldrig nöjd, aldrig tillfreds, han slår sig aldrig till ro. Han har inte anpassat sig till den mall som etablissemanget fordrar. Att han har resurser var tvärtom bara en absolut förutsättning för att kunna uppnå det som han gjort det senaste året.
De intressanta frågorna uppkommer när vi frågar oss vad ett etablissemang egentligen är, hur det uppstår och hur det påverkar människorna i ett samhälle. Till det finns det nog andra som är bättre skickade att analysera, men jag konstaterar att etablissemanget - de etablerade - erbjuder såväl morot som piska. Moroten: anpassa dig och åtnjut fördelarna (gemenskapen, resurserna, livsstilen; en allmän färdriktning). Piskan: straffet för den som inte konformerar sig (utanförskap, negligering, osäkerhet, spott och spe). Etablissemanget korrumperar och alienerar människorna i samhället.
Hillary Clinton hånskrattade ofta under presidentvalsdebatterna. Avskyn gick inte att ta miste på. Men hennes förakt är inte riktat mot Trump specifikt. Det riktas mot alla deplorables och irredeamables - mot alla dem som inte lyckats eller velat vinna etablissemangets gunst. Mot alla dem som inte känner sig medräknade, av olika skäl. I den här heterogena skaran finner vi alltifrån fritänkare till rättshaverister. En del har svårt att anpassa sig och uppvisar antisocialt beteende. Andra vill helt enkelt inte vara med på den vision som etablissemanget har att erbjuda dem, de köper inte hela paketet.
Trump besitter en del kvaliteter som gör honom till en stark representant för the deplorables. Men han har också en del personliga brister som är oroande, inte bara för etablissemanget som vill ha en tydlig färdriktning och konsensus snarare än lynniga beslutsfattare med självständig fast oklar agenda, utan även för tänkande deplorables. Det hintas ibland att Trump kan vara farlig. Överdrivet pk-trams? Nix, hans impulsivitet och äregirighet riskerar att skapa problem inte bara för honom själv utan hela världen. Är Clinton farlig, då? Japp, om än av direkt motsatt skäl: inget av det hon gör är lämnat åt slumpen, men det hon planerar för gynnar varken dig eller mig.
När ett samhälle organiseras på sådant sätt att en tillräckligt stor andel av befolkningen alieneras, då kan en motkraft till etablissemanget uppstå. Risken för att de alienerades företrädare är bristfällig i något avgörande avseende är inte obetydlig, för brister existerar och gror i det mentala utanförskapet. Det måste inte vara en sådan bristfällig person som kommer fram, för skälen att motstå de etablerade kan vara många. Men tillräckligt ofta tycks det ändå ske. Trump jämförs ibland med Hitler, en man som för övrigt under uppväxten kände starkt utanförskap och maktlöshet i sitt liv. När en Hitler träder fram, med uppblåst personlighet och fenomenal förmåga att elda upp den berättigade ilska som finns hos de alienerade (tänk bara tyskarna efter första världskriget), då följer oerhörda risker med den potential som kan finnas i en motrörelse.
Vi vet vilken irrationalitet som efterhand drabbade Hitler & Co och hur världen drabbades av detta. Men vi vet också att etablissemanget, särskilt sedan dess, har kunnat ropa på vargen så fort någon ny utmanare till deras ställning har manifesterats. De etablerade har, med viss rätt och hyfsad framgång, kunnat desavouera utmanaren som galen, farlig, oberäknelig, med mera. Trump säger själv att det här valet är sista chansen för folket att välta etablissemanget över ända. Kanske har han rätt, för det måste nästan uppstå en perfekt storm för att en verklig motkandidat ska kunna komma fram. Det krävs pengar, mod och charm. Trump har allt detta. Om det bara hade stannat där, så hade det funnits varje anledning i världen att heja fram honom till presidentposten. Nu befinner vi oss snarast i en andlös spänning inför vad som komma skall.
Det är fascinerande hur en del fortsätter att verka förfasade av Trumps uttalanden och påstådda missgärningar. Mycket av detta är ju just vad som har försatt Trump i dagens sits, någon eller några procentenheter ifrån Vita huset. Trump har modet eller dårskapen att gå emot etablissemanget, och inte bara det: han njuter av det. En del påpekar det ironiska i att "någon som Trump" kan anses anti-etablissemang, "för han har ju pengar och inflytande". Då har man inte fattat någonting. Trump är lika mycket outsider som många andra av hans deplorables, därför att han upplever sig som en sådan. Trump är aldrig nöjd, aldrig tillfreds, han slår sig aldrig till ro. Han har inte anpassat sig till den mall som etablissemanget fordrar. Att han har resurser var tvärtom bara en absolut förutsättning för att kunna uppnå det som han gjort det senaste året.
De intressanta frågorna uppkommer när vi frågar oss vad ett etablissemang egentligen är, hur det uppstår och hur det påverkar människorna i ett samhälle. Till det finns det nog andra som är bättre skickade att analysera, men jag konstaterar att etablissemanget - de etablerade - erbjuder såväl morot som piska. Moroten: anpassa dig och åtnjut fördelarna (gemenskapen, resurserna, livsstilen; en allmän färdriktning). Piskan: straffet för den som inte konformerar sig (utanförskap, negligering, osäkerhet, spott och spe). Etablissemanget korrumperar och alienerar människorna i samhället.
Hillary Clinton hånskrattade ofta under presidentvalsdebatterna. Avskyn gick inte att ta miste på. Men hennes förakt är inte riktat mot Trump specifikt. Det riktas mot alla deplorables och irredeamables - mot alla dem som inte lyckats eller velat vinna etablissemangets gunst. Mot alla dem som inte känner sig medräknade, av olika skäl. I den här heterogena skaran finner vi alltifrån fritänkare till rättshaverister. En del har svårt att anpassa sig och uppvisar antisocialt beteende. Andra vill helt enkelt inte vara med på den vision som etablissemanget har att erbjuda dem, de köper inte hela paketet.
Trump besitter en del kvaliteter som gör honom till en stark representant för the deplorables. Men han har också en del personliga brister som är oroande, inte bara för etablissemanget som vill ha en tydlig färdriktning och konsensus snarare än lynniga beslutsfattare med självständig fast oklar agenda, utan även för tänkande deplorables. Det hintas ibland att Trump kan vara farlig. Överdrivet pk-trams? Nix, hans impulsivitet och äregirighet riskerar att skapa problem inte bara för honom själv utan hela världen. Är Clinton farlig, då? Japp, om än av direkt motsatt skäl: inget av det hon gör är lämnat åt slumpen, men det hon planerar för gynnar varken dig eller mig.
När ett samhälle organiseras på sådant sätt att en tillräckligt stor andel av befolkningen alieneras, då kan en motkraft till etablissemanget uppstå. Risken för att de alienerades företrädare är bristfällig i något avgörande avseende är inte obetydlig, för brister existerar och gror i det mentala utanförskapet. Det måste inte vara en sådan bristfällig person som kommer fram, för skälen att motstå de etablerade kan vara många. Men tillräckligt ofta tycks det ändå ske. Trump jämförs ibland med Hitler, en man som för övrigt under uppväxten kände starkt utanförskap och maktlöshet i sitt liv. När en Hitler träder fram, med uppblåst personlighet och fenomenal förmåga att elda upp den berättigade ilska som finns hos de alienerade (tänk bara tyskarna efter första världskriget), då följer oerhörda risker med den potential som kan finnas i en motrörelse.
Vi vet vilken irrationalitet som efterhand drabbade Hitler & Co och hur världen drabbades av detta. Men vi vet också att etablissemanget, särskilt sedan dess, har kunnat ropa på vargen så fort någon ny utmanare till deras ställning har manifesterats. De etablerade har, med viss rätt och hyfsad framgång, kunnat desavouera utmanaren som galen, farlig, oberäknelig, med mera. Trump säger själv att det här valet är sista chansen för folket att välta etablissemanget över ända. Kanske har han rätt, för det måste nästan uppstå en perfekt storm för att en verklig motkandidat ska kunna komma fram. Det krävs pengar, mod och charm. Trump har allt detta. Om det bara hade stannat där, så hade det funnits varje anledning i världen att heja fram honom till presidentposten. Nu befinner vi oss snarast i en andlös spänning inför vad som komma skall.
