En inblick i Utbildningsradion (UR)

– Vita reportrar ska inte ringa till afro-svenskar och be om en research-intervju om afrofobi, sa föredragshållaren och tillade att det var ett uttryck för just afrofobi bara att få ett sådant samtal.

Kollegerna tittade skamset ner i golvet. De var själva vita och hade kunnat göra samma fadäs. En av Utbildningsradions chefer viftade med handen och ställde sig upp:

– Vi ber så klart om ursäkt för det inträffade och jag kan dessutom berätta att vi brutit kontakten med det produktionsbolag som det handlar om.

Det var plågsamt att höra en kollega vittna inför alla att man haft en intervjuundersökning på hennes avdelning och kommit fram till att det saknades djupt troende medarbetare. Hur kunde detta vara ett problem. Vilka var det hon saknade? Jehovas Vittne? Salafister? Eller kanske några scientologer?

Jag borde inte ha varit förvånad. Redan åtta år tidigare, på min första temadag som ny UR-anställd, hade en av våra egna chefer föreläst om att vår uppgift inte bara var att presentera fakta utan att »förändra människors värderingar«. Inte heller den gången hade jag kunnat hålla tyst utan viftat med handen och frågat om vi verkligen kunde vara säkra på att just vi hade de rätta värderingarna.

Oftast svarade man med att tacka för mina synpunkter. Sedan inget mer. Jag hörde av mig till facket men intresset var ljumt. Till sist blev jag uppkallad till personalavdelningen och ombedd att lugna ner mig.

Det är inte svårt att belägga att människor med vit hudfärg sitter på långt fler maktpositioner i samhället, men är det just hudfärgen som är orsaken? En socialist skulle kanske i stället säga att det handlar om pengar och klass. En liberal att skillnader i kompetens och kunskap spelar in. Men av någon anledning hade mitt företag bestämt att just hudfärgen var den intressantaste förklaringen.

Jag hade satt i gång en debatt men den verkade snabbt dö. Från gamla kolleger fick jag rapport om att företagets ledning avfärdade all min kritik som ogrundad. Stämningen var »hätsk«. Ingen vågade uttrycka stöd för mina åsikter.

På mitt företag var det en outtalad norm att man skulle rösta på de rödgröna och ha hjärtat till vänster. Det var inget problem för mig men för den som hade en partner som var borgerlig politiker kunde det bli lite jobbigt.

Vi som är borgerligt sinnade blir lätt avtrubbade av medievänsterns ogenerade beteende. Ungefär som den som bor vid en sämre krog till slut vänjer sig vid bröl och stök och nöjer sig med att kunna stänga dörren om sig och få vara ifred. Men ibland är det för mycket. De borgerliga partiledarna - eller åtminstone ledamöterna i riksdagens kulturutskott - bör samla sig kring en hemställan till Granskningsnämnden med hänvisning till Janzons uppgifter. Ibland måste man ryta ifrån ordentligt för att det skall bli lite anständigare runt det där sorgliga haket.