Lotta Rudholm misshandlad till döds i Ulvsunda, 2016-06-04

Inom många branscher gör man händelseanalyser när något gott fel. ex flyget, militären, sjukvården.
Man identifierar risker, riskbeteende och farliga beslut.
Det viktiga är inte att hitta en syndabock utan att minimera risken för att det ska hända igen.

I fallet med dödsmisshandeln är Martin självfallet syndabocken.
Då bör diskussionen handla om att förebygga att det händer igen för Martin och andra som han, kommer vara en del av samhället igen, förr eller senare kommer han ut.

Vissa faror kan vi inte eliminera. Men vi kan vara öppna med hur fel det blir när vi gör fel och bjuder in faran. Lottas hade helt klart ett riskbeteende och tog så här i backspegel väldigt felaktiga beslut.

Varför ska det vara tabu att diskutera det? Hur i hela fridens namn ska vi kunna förebygga att det händer igen om det är förbjudet att nämna offrets beteende? Man är väl ingen sämre människa och "förtjänar att slås ihjäl" bara för att man tog fel beslut??

Varför tänker mindre pålästa postare med reptilhjärnan att det är bättre att mörka offrets beteende hön är död och att det därför måste vara förbjudet att diskutera händelsekedjan om hennes beteende inte var snövitt?

Ett intressant inlägg. Jag vill ju, som du redan vet, vidga det hela och inkludera människorna i gärningsmannens och offrets närhet - d.v.s. vänner, släktingar och ev. (om det fanns?) arbetskamrater.

Tråden har ju redan konstaterat att den stora svagheten var att en dåre som den här gärningsmannen tilläts att återvända ut i frihet trots mycket grova våldsbrott. I t.ex. vissa stater i USA så hade han antagligen blivit sittande på livstid och en kvinna som Lotta trots hennes förmåga att göra felaktiga val, och trots veliga vänner och släktingar, hade idag kunnat vara vid liv?

Att gärningsmannen ständigt kunde återvända ut i frihet visar ju på hur konstig Svensk kriminalpolitik alltid har varit. Att vårda farliga kriminella och återföra dessa till samhället har alltid varit starkare än viljan att skydda skötsamma och hederliga medborgare.

Det "Svenska systemet" fortsätter att krackelera och trots skyhöga skatter så ställs överlag större krav på individer och personliga nätverk. Gängkriminalitet och ungar som skjuter ihjäl varandra med AK47r, handgranater slängs, no-go-zoner, familjer med kraftigt sjuka och handikappade familjemedlemmar som inte får någon hjälp att vårda, pensionärer som tvingas att samla burkar och flaskor för att med pant-pengarna få råd att äta och på toppen av detta en synnerligen inkompetent lagstiftare.

Tycker ditt resonemang är väl underbyggd o klart tänkvärt.

Vi har det samhälle som majoriteten valt, på gott och ont. I USA har ju tyvärr inte straffpåföljdssystemet lett fram till att de har en lägre våldsbrottsfrekvens än ex vi, tvärt om.
Men någonting håller på att bli fel - förr vare det jätterubriker o flera sidor i kvällspressen när någon blivit skjuten - nu finns en liten notis var och varannan dag. Varje månad dödas 1-2 kvinnor av sin partner i nära relationer - men vi läser inte längre om det i tidningar.

Det är också otäckt att journalister förvränger sanningen och vekligheten - antagligen på grund av någon tokig tanke om att det förbättrar något eller räddar någon. Precis som i fallet Lotta-Martin.
Att anhöriga o vänner till ett offer har sin bild och i sorgens förtvivland ger uttryck för den är kanske inte så konstigt. Det märkliga är att massmedia okritiskt sväljer och återrapportera den. Det kanske säljer lösnummer?

Som all annan forskning och verksamhet måste man se och analysera vad som leder till att det blir fel.
Om man inte vill se verkligheten och låtsas något annat i media - då närmar vi oss gamla DDR eller nuvarande Nordkorea där ledarskiktet går 21 (22!) hole-in-one på golfbanan.

Jag tror ditt sista stycke illustrerar varför diskussionen kantrar. De som är av en annan uppfattning än du har inte nödvändigtvis tänkt med reptilhjärnan, de är inte heller mindre pålästa. De har helt enkelt ur det digra materialet dragit andra slutsatser. Det är inte heller så att det är förbjudet att framföra den ena eller den andra tolkningen. Att någon argumenterar emot innebär inte att denne förbjuder dig att framhålla din ståndpunkt.

Däremot tror jag att den här tråden ganska tydligt demonstrerar att det finns två diametralt motsatta utgångspunkter när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det är dessa två utgångspunkter som ligger till grund för de olika läsningarna av materialet. Enligt den ena får kvinnan i ganska stor utsträckning själv ta ansvar om en farlig man som hon har inlett en bekantskap med utsätter henne för misshandel och till och med mord. De som hävdar det lyfter då gärna fram sådant som styrker tesen: att Lotta, i det här fallet, fortsatte ha en relation med Martin även efter att han slagit henne, att hon fortsatte höra av sig till honom även efter att hon märkt att han hade en annan, att hon släppte in honom vid fem på morgonen utan att ha särskilt mycket kläder på sig, och så vidare.

Enligt den andra utgångspunkten ligger fokus på gärningsmannen. Det är denna typ av man, som inte har någon spärr mot att slå en betydligt mindre person sönder och samman, som står i fokus för denna grupp. Den gruppen, som hellre lägger skulden och ansvaret på mannen som slår än på kvinnan som blir slagen, läser också materialet utifrån den förförståelsen. Då fokuserar man saker som att offret mådde dåligt redan innan hon träffade förövaren, att hon sökte vård för det, att hon var sjukskriven, fick medicin, hade svårt att sova. Man lutar sig på den kunskap som finns om hur offer för våld i relation beter sig om det vill sig illa; de har många gånger svårt att bryta. De försöker blidka mannen. De är rädda för honom. De tar ansvar för honom (båda flickvännerna följde i tur och ordning med honom till en psykmottagning för att vara stöd när han sökte hjälp, osv). De har svårt att sätta sina egna behov i första rummet. De anpassar sig efter hans kontrollbehov, ber till exempel en kompis "gilla" inlägg på Facebook, tar bort manliga vänner, osv.

Jag tror båda grupperingarna i den här diskussionen är överens om två saker: 1. Martin har slagit ihjäl Lotta, det var inte bra; 2. Lotta mådde inte bra och förmådde inte bryta sig ur hans grepp. Skillnaden ligger i tolkningen. Som framgått tycker jag själv att ansvaret ligger på Martin. Samtidigt tycker jag förstås att det är bäst om kvinnor, och män för den delen, försöker undvika att ha med personer som Martin att göra.

Själv skulle jag vilja se två lösningar på det sistnämnda. Det ena är att samhället (polis, åklagare, fängelser, m.m.) tar ett mycket större ansvar för sina mer grova klienter. Martin var ju hotfull inne i fängelset, ändå släpptes han ut villkorligt. Han misskötte sig därefter under den villkorliga frigivningen, ingen satte stopp. Vad menas egentligen med villkorlig frigivning, kan man undra, det verkar mer vara slentrianmässig villkorslös frigivning i förtid.

Den andra lösningen är att stärka kvinnor och män som är i riskzonen för att hamna i trubbel. Det gör man inte genom att uttrycka sig föraktfullt eller dömande, vem har någonsin stärkts mentalt av det? Det vore bättre om man kunde fånga upp personer som Lotta och ge stöd. Arbetsgivare, hyresvärden, vänner, familj och ex-pojkvän förstod alla att det fanns problem och försökte stötta på olika sätt. De hade egentligen ingen aning om hur de skulle göra. Där skulle man önska att polisen eller kommunen hade en bra organisation för att stötta brottsoffer och deras omgivning, så de ser en utväg, vågar stå fast vid anmälan, vågar flytta till annat boende. Brottsoffren skulle också behöva få psykologstöd av någon som faktiskt vet en hel del om det här med våld och hot i relationer. På en del ställen i landet har polis m.m. försökt bygga upp samarbeten med vård osv för att stötta brottsoffer. Det verkar inte fungera på det viset i Stockholm.

Ett jätteintressant och tänkvärt inlägg och jag skriver under på en hel del.
Var det tyvärr spricker är där jag fetade din text.
Kvinnor med en (i våra ögon) destruktiv livsstil begår inte några brott och för att kunna ge stöd så måste stödet tvingas på kvinnorna.
Och det kommer inte att accepteras då det då kommer att fokuseras på gärningsmannen - varför skall kvinnan utsättas för tvång då problemet är en man som begår brott mot kvinnan?

Vill en kvinna som Lotta ha hjälp så finns den i samhället? Kvinnoorganisationer med stödpersoner och säkra boenden, etc. Psykologer finns det, men att få Lotta att gå dit frivilligt är en annan sak.

Oavsett vad så tycker jag att det hela pekar på att Lottas vänner och släktingar kunde ha gjort mer.

Mycket av det du ger uttryck för håller jag med om.
Problemet med allas försök att hjälpa och stärka brottsoffret Lotta i det här fallet var dock tyvärr att hon själv gjorde tvärt emot. Hon fick stöd o råd - proffesionella från polis, psykolog, målsägarbiträde samt privata från anhöriga och vänner - men valde trots detta att återigen kontakta och träffa Martin.

Visst kunde man kanske - men bara kanske - gjort mer. Men hon var en vuxen 41-årig kvinna som gjorde sina val. Man kunde återigen inte förbjuda henne, som med ett barn, att välja fel.
Därtill - och det bör man inte glömma bort när skuld läggs på omgivning och samhälle - hon höll väldigt mycket hemligt och ljög friskt om var hon var och vem hon träffade. Det är inte så lätt att genomskåda och förstå vad som kan hända henne i framtiden - när ingen ens förstår och vet vad hon håller på med.

Tänk vilka rubriker det skulle kunna bli om man tvingar en vuxen kvinna att flytta och avsluta ett förhållande utan att hon egentligen vill? Ett sådant samhälle vill nog ingen ha!

Jag tror att det enda man kan göra - förutom att stoppa sådana som Martin, vilket vi inte till 100% kan - är att tydliggöra hur farligt det är att acceptera och fortsätta en relation som Lotta o Martins.

På 60-talet ansågs att prova LSD o liknande inte vara någon stor sak. Nu vet vi att det är livsfarligt. Om man inte informerar om hur illa det gått för en del som tagit de dåliga besluten att nyttja dessa substanser - hur ska vi då få andra att låta bli?
Om vi mekaniskt (med "reptilhjärnan") hugger på allt och alla som vill lägga något ansvar på offret kan vi ju inte lära våra döttrar att inte utsätta sig för farligheter och inte missbruka.

Till både Utflyttad och Solglittret:
Jag inser egentligen att min skrivelse om samhällets stöd till brottsoffer är lite av en utopi. Det är trist men sant att behovet av stöd ibland blir uppenbart först när det är för sent. Det är helt riktigt att man knappast kan tvinga kvinnor som Lotta att ta emot stöd, de har ju inte begått något brott. Jag tänker mig att om man inrättar ett brottsoffercentrum, där man samordnar insatser från polis, vård, kvinnohus, och så vidare, kan man ge bättre stöd än om man inte gör det. Kanske förhindrar man därmed åtminstone några av dessa brott.

Vad vänner och anhöriga borde ha gjort istället har jag egentligen ingen åsikt om. Jag föreställer mig att det gick ganska fort ur deras synvinkel, några månader, och de hade inte full insyn. De med mest insyn verkar ha varit ena systern, väninnan och chefen på jobbet. Systern bodde i Härnösand och fick förlita sig på polisen, som hon kontaktade. Både chefen och väninnan gjorde så gott de kunde. Någonstans i materialet förstår man att chefen hade egna problem att hantera just då, det antyds att hennes son dog och att det var en tragisk död. Det problematiska var kanske också att Lottas släkt och vänner inte kände varandra. Hade de gjort det kunde de kanske ha samordnat sina insatser.

Jag tror du har helt rätt i detta. Det var precis så han arbetade, och han var också aktiv på andra sociala medier. Han verkar ha satt full fart med att söka kontakter med kvinnor på nätet så fort han var ute. Vid minsta antydan om att en kvinna inte var tillgänglig bara för honom och på hans villkor till 100% sökte han en annan. Sedan hade han ormat sig in under huden på dem och det fungerade, eftersom han lokaliserat dem som han kunde manipulera. Det måste ha varit hur stressande som helst att ha med honom att göra.

Håller - återigen - med om mycket av det du skriver.
Så här i backspegeln tycker vi nog alla att det var jättetydlig att det skulle gå käpprätt åt skogen. Med facit i hand satt både Lotta o Martin på en bil som rusade rakt in i betongfundamentet. Man frågar sig varför ingen stoppade bilen - fångade upp - och fångade in - Martin och och gav Lotta kraft att stoppa.

Men det är svårt att i förväg vara efterklok. Vi kan bara informera nästa "Lotta" att låta bli.

Det är väldigt berikande att ha möjlighet här på FB att få debatera med så många förnuftiga och kloka personer! Framför allt med Ekornavallen och Utflyttad. Tack!💐

Brottsoffer i nära relationer har tillräckligt med både skam och skuldkänslor så att skuldbelägga dem ännu mer är ingen lösning på problemet. Det är just det som får min mage att vända sig ut och in när jag läser några av kommentarerna i tråden. Att skuldbelägga anhöriga och vänner tycker jag inte heller är korrekt. Det är som om de skulle vara klokare än gemene man på hur våld i nära relationer yttrar sig. Det är ett samhällsproblem att framförallt kvinnor råkar ut för detta när det finns kunskap och forskning inom området. Jag hoppas innerligt att bl.a. detta fall kan leda till att samhällets institutioner kommer samman och hittar en lösning så att åtminstone nästa kvinna/man får det stöd de behöver för att ta sig ur en relation där psykisk och/eller fysisk misshandel pågår.

Det håller jag verkligen med om.

Att analysera Lottas beteende och val och komma framtill att hon fattade fel beslut, betyder inte att man ger henne skulden för det inträffade. Det är en opartiskt faktagranskning och händelseanalys och borde inte resultera i att det får din mage att vända sig ut och in (ursäkta citatet).
Att noga gå igenom vad som skett är ett sätt att för framtiden identifiera ett riskbeteende hos offret och kunna hjälpa andra "Lottor" att se varningstecknen.

Det finns många fler därute som befinner sig i likartade relationer - vi bör varna och hjälp dem med att framhålla faran att göra som Lotta.

Lotta finns inte ibland oss längre och kan ju därför inte ta illa vid sig av att man utröner vad som ledde fram till att Martin dödade henne. Men hon verkar ha haft ett stort hjärta. Jag skulle tro att hon inte skulle haft något emot att hennes fall kunde användas som ett varnade exempel på hur illa det kan gå när en kvinna fortsätter sin relation med en farlig man.
Om det kan hjälpa en enda kvinna att se problemet, undvika att göra som Lotta och ta sig ur en destruktiv relation, skulle nog just Lotta ha velat att man tog upp hennes historia.