Vår plats i verkligheten

När jag ibland tittar upp mot stjärnhimlen och föreställer mig antalet galaxer och stjärnor blir jag, och många med mig, i många fall ganska så betagen av vad det är för en verklighet vi lever i, och vår del i den. Den största och mest tidskrävande fråga jag ställts inför och inte kan sluta grubbla på sen många år tillbaka är hur jag och min existens lyckats traggla mig fram genom alla centiljoners centiljoner slumpar, evolutionen med allt vad det innebär.. alla mutationer.. kausaliteten, fjärilseffekten... HELA TRÄDET AV HÄNDELSEFÖRLOPP som behövt ske i EXAKT rätt följdordning för att inte slutresultatet - vår existens - skulle förändras. Hur jag kan existera med de här villkoren är något jag vet att jag aldrig kommer sluta förundras och grubbla över och klipp som det här gör ju inte saken bättre. Jag menar.. vad fan är oddsen för vår existens?

https://www.youtube.com/watch?v=udAL48P5NJU

Jag har länkat till det förut men det är faktiskt värt att länka till igen. Tittar man på klippet får man lätt perspektiv på hur mycket stjärnor en galax faktiskt innehåller, och med det i åtanke kan man ta det vidare och förundras över hur många galaxer det finns.. och kanske universum det finns. Och här lever vi just nu våra 70-90 år vilket är nästintill absolut ingenting ur ett universellt perspektiv. Det är ju helt bisarrt att vi lever. Så varför har jag aldrig nånsin stött på någon människa varken i min närhet eller någon främmande IRL eller online som har påtalat detta uppenbara? Blir faktiskt väldigt tacksam om någon kan besvara den frågan konkret för det är något jag har undrat över lite för länge.
Varför spelar alla som att det här med våra existenser är något självklart vi bara ska acceptera utan den hänförelse faktumet förtjänar? Varför är ni alla så tysta om att det är heeelt uppåt väggarna att vi existerar? Är det något ni alla tänker men inte pratar om för att inte verka lika galen som mig (vilket ironiskt nog får människor att verka just galna ur min synvinkel) eller är det helt enkelt inte något som de flesta tänker på, eller vad handlar tystnaden om?

Klippet väcker även upp andra grubblerier, som hur kan så många människor vara övertygade om att vi är ensamma i universum, varför skulle en viss gud favorisera just en människoart på planeten jorden.. och hur jävla mycket liv finns det egentligen där ute??? Men det är material till andra trådar.

Jag håller helt med dig, att människor till och med kan vara less på livet är för mig en gåta.. Det finns inga bra svar på dina frågeställningar men jag tycker att man ska förundras och vara glad över att man finns till. Man bör ta till vara på sitt liv och inse hur lyckligt lottad man är.

Det finns svar på dina frågor, frågan är om du vill ha dom besvarade? Jag har fått mycket i livet ändå har jag försökt hugga huvudet av mig själv i 10 år för att slippa återfödas. Det enkla svaret är att allt är gud inklusive dig själv. Sedan kan du lägga massor av tid på att förstå dig och universum det finns inget riktigt slut där. Sedan är det i och för sig kul att utvecklas också och inte helt bortkastat.

Det läskiga är att jag med den här inställningen faktiskt har funderat på hur värt det är att leva det här konstiga livet. Det är tankar som i perioder funnits där nästan varje dag.. men så plötsligt blir det lugnare och jag lever vidare som vanligt x antal veckor eller månader utan att jag känt behovet av att ifrågasätta det vettiga i att fortsätta traggla.. Så samtidigt som jag också ser det som en gåta hur andra och jag kan bli less på det hela så har jag en viss förståelse för det.
Tack för ditt svar. Gillar att se att du verkar ha förstått hur fantastiskt det här är. Jag brukar försöka påminna mig själv om det när jag står på jobbet och känner att livet bara är att jobba, jobba och jobba... Det är ta mig fan en biljon gånger bättre än att inte existera och "behöva" jobba, jobba, jobba...


Ja, jag vill väldigt gärna ha mina frågor besvarade men är inte så säker på att du lyckades besvara någon av dem. Jag har inget emot att du tror på en gud, men det enda du egentligen lyckades förmedla var just det, att du tror att det finns en gud.

Ibland försöker jag se på mitt liv i olika perspektiv.
Och om jag kunde se mitt liv utanför tid så hade jag sett allt på en gång.
Från födelse till död.
Som en tavla.
Rakt framför mig.
Och så tänker jag att jag är konstnären som pillar med detaljer här och där i denna tavla.
Förbättrar den lite.
Så som jag vill ha den.
Det tar tid, men det blir nog bra.

Känner igen det där mer än väl. Mitt problem är att jag tappade kontrollen på det där pillandet och kontrollerandet. Det blev en falsk välpolerad yta tillslut utan någon egentlig naturlighet. Man ska vara den man är för att finna harmonin - inte välja den man ska vara. Även om man inte är helt bekväm med utgångspunkten. Jag kämpar fortfarande med att släppa taget och sluta pilla hela tiden.. nu är det mer de gamla vanorna i uttryckssättet jag försöker kontrollera bort... Men samma här, det tar tid, men det blir nog bra.

Hur ställer du dig till det "bisarra" i att vi lever? Varför tror du människor är så tysta om det?

Det som verkar vara en falsk yta är ändå den sanna bilden.
Man kan ju inte pilla på hela tavlan samtidigt.
Man får ha ett suddigt mål och förbättra lite här och där och komma tillbaka till detaljer senare.
Och att göra det som är kul.


Det är bisarrt att vi lever.
Jag tror att människor i stort inte vill veta vart vi kommer ifrån egentligen.
Som att nån säger "Du spelar VR"
När du bara vill va inne i spelet så mycket som möjligt.
Hela grejen med livet är ju att inte vara där vi var.
Att glömma av och uppleva på nytt.
Att bli något nytt.

Det må vara en sann bild, men iaf i mitt fall, en mindre lyckad väg. Jag mår mycket bättre sen jag släppte det där tvångsmässiga kontrollerandet. Kan inte påstå att jag nått hela vägen än och tror inte att jag nånsin kommer göra det, men har åtminstone kommit en god väg. Viktigaste biten var när jag insåg att det var läge att sluta pilla för att kunna må bra. Kanske funkar det för andra så menar inte att säga att det är fel för dig, men för mig var det definitivt fel väg. Jag mår bättre av att acceptera mina konstigheter och leva ut dem än att hålla tillbaka och spela nåt falskt välpolerat spel.


Förstår tanken att vi inte vill vara där vi var och leva i det förgångna, men man kan ju också se det som att vi ändå måste veta vart vi är idag, vad vi är för någonting.. och för att veta det måste vi gå till grunden och fråga oss vart vi kom ifrån. Om vi bara "glömmer av" för att uppleva nytt så missar vi en stor del av upplevelsen. Varför inte njuta av vår fantastiska historia och vårt ursprung som har så mycket att erbjuda och som säger så mycket om vilka vi är idag?

Jag ser all historia, människors, planeters och universums historia.
Som en tavla för mig att reagera från.
Och det är vackert.
Det är fantastiskt.

Det är det. Jag försöker påminna mig om det varje dag för att aldrig riskera bli så inkörd i det vardagliga ekorrhjulet att livet börjar tappa sin glans. Ibland misslyckas jag men oftast lyckas jag hålla det i schack. Mitt mål är att nå punkten då jag även om jag står upp till halsen i stressigt jobb och fullt med problem och otrevligheter i livet, ändå inombords lyckas behålla mitt fundamentala fåniga superleende inför livet. Oavsett om jag dör idag så har jag fått leva och det är det viktiga. Jag kommer att ha levat även om några biljoner år. Den tanken ger mig en otrolig trygghet och som faktiskt tar mig framåt och får mig att släppa en stor del av oron inför morgondagen. Till skillnad från miljarder av mina ofödda syskon så fick jag leva.

Den allmänna tystnaden var förväntad och något vi i min mening alla bör förundras över. Känner sig folk träffade? Lite tagna på sängen? Eller är de bara hemlighetsfulla med sina tankar och åsikter för att inte utsätta sig för situationen att kanske ses som lite för utsvävande och.. utlämnade i okontrollerbara makter? Varför filosofera när man kan stanna i det dolda och i tryggheten?
Men ett icke-svar är ändå ett talande svar och jag får nöja mig med det. Det fick mig inte imponerad över era bländande beskrivningar över människans egenheter rörande vår existens men detta icke-svar säger nog mer om människan och dennes behov än jag/man kortsiktigt kan/vill tro. Jag förstår er tystnad. Jag förstår behovet. Det är läskigt att leva det här bisarra livet. Vi är inte mer än mänskliga och vi har våra begränsningar, det är bara att acceptera.

Det är väl något av en återvändsgränd att påpeka vilket mysterium livet är, att något alls existerar, hur vi varken kan få grepp om någon fundamental, absolut sanning gällande oss själva eller världen etc.

– Visst är det konstigt att vi existerar? Visst förstår vi inte kosmos och visst svävar vi i total ovisshet kring universums mer fundamentala frågor?
– Japp.

Just därför gissar jag att de flesta som är bekymrade över världens beskaffenhet nöjer sig med att utöka befintlig kunskap utan att oroa sig alltför mycket över någon Sanning med stort S, vilket gör denna inneboende nyfikenhet mer tillämpbar i form av att rikta tankeverksamheten mot konkreta vetenskapliga problem. Då kan perspektivet uppgraderas från total förvirring till detta, av Feynman uttryckt såhär:

When you're thinking about something that you don't understand, you have a terrible, uncomfortable feeling called confusion. It's a very difficult and unhappy business. And so most of the time you're rather unhappy, actually, with this confusion. You can't penetrate this thing. Now, is the confusion's because we're all some kind of apes that are kind of stupid working against this, trying to figure out [how] to put the two sticks together to reach the banana and we can't quite make it, the idea? And I get this feeling all the time that I'm an ape trying to put two sticks together. So I always feel stupid. Once in a while, though, the sticks go together on me and I reach the banana.

Oavsett grad av vetenskaplig, filosofisk, etc. skolning gäller dock detsamma för alla: att finna ro i att fundamentalt sett inte veta någonting alls på djupet. Man måste vara väldigt blind inför de egna referensramarnas horisont för att förneka detta faktum.