Bör kvinnan vara underställd mannen?

Konstig fråga, kvinnan är underställd mannen idag, tror man annat så har man nog missat det hela.

Okej, förstod inte syftet med citeringen.

Om så vore fallet, hade väl viss tillbörlig respekt visats från kvinnan mot mannen?

Återigen, detta skiljer sig säkert mellan relationer också.

Generellt borde det finnas oskrivna lagar som antingen säger att den mest storsinta, eller endera könet, alltid som utgångsläge bör vara ledande. Annars blir relationer mellan två dominanta eller två ledare omöjliga - men det kanske å andra sidan är så det ska vara, att två dominanta eller två ledare inte ska bilda relationer? Dock tror jag att med tydliga värderingar i samhället, innan de revs ned av feminismen, så var situationen enklare: då kunde två dominanta typer säkerligen ingå i samma förhållande. Inte bara maktfördelning utan också ansvarsfördelning var tydlig, och man riktade kampvilja utåt mot yttre fiender, och samarbetsvilja inåt.

Tyvärr tror jag att västvärldens stora politiska problem är intimt knutna till denna interna kamp inom varje familj. Eller snarare: vi VET att marxismens mål att krossa kärnfamiljen har detta som mål: att göra västvärldens människor inkapabla att försvara sig mot yttre fiender - men denna tråd ger kanske ett mer konkret exempel på ett av de scenarion som leder i just den riktningen.

Till de som svarat med påhopp på TS kan jag ju säga att TS vill ha fred i relationen och dikussion, medan motparten - som är drillad i feminism och marxism - vill ha kamp. Ungefär på samma sätt som klasskampen är själva målet för ekonomisk marxism, så är könskampen själva målet för feministen. Det finns alltså inga tydliga krav som man vill kriga sig fram till, utan målet är en ständig kamp. Jag vill gärna förstå hur sådana individer tänker, jag menar: hade det ställts upp tydliga krav så hade jag faktiskt rentav kunnat vara tofflig nog att vika mig för samtliga eller i stort sett samtliga, ja betydligt fler än vad som är rimligt och anständigt för en stolt fri man. Alltså: hur resonerar man när man insisterar på att KAMP måste förekomma? I samtliga bråk JAG har initierat under min livstid (och jag har ALDRIG initierat ett enda bråk i en relation, noll, zip, zero, nada) - så har jag haft en klar och tydlig målsättning och ett eller flera tydliga exempel på att den varande situationen skadar gruppen, och haft som mål i "bråket" att föra upp sakfrågan på tal och få fram antingen min vilja (om jag haft rätt), en kompromiss (om det finns vettiga motargument), eller få förklarat för mig varför min bedömning är fel. Slutmålet är alltid ett givet TILLSTÅND för saker och ting, och "bråket" bör helst genomföras utan upphetsade röster, våld eller liknande - ja helst vara en DISKUSSION. Marxisterna verkar dock alltså insistera på bråket som det väsentliga - dess kraftdränerande effekter som sänker hela gruppen och båda parter som individer.

Kan NÅGON här, bland de som inte höll med min öppningspost (som medvetet kanske var något provocerande i att föreslå att endera parten ska vara underställd den andra och nog generaliserade en del, ty alla kvinnor följer knappast denna princip om att till varje pris få igång gräl), förklara om det finns NÅGON vits med att se kamp som slutmål?

En man som dränerar sin energi i bråk om disken, kommer knappast vara en av de som går man ur huse för att lyncha en våldtäktsman, skälla ut en rektor som inte vidtar åtgärder mot tafs och våldtäkter av hans dotter på skolan där hon går, eller gå ut och kräva att barnet är hemma om förskolan försöker föra det 4-åriga barnet till närmaste pride-tåg (med vetskap om att pride sthlm 2012 inleddes med tal av pedofilen Kjell Rindar och en annan HBTQ-festival i Luleå organiserades av en dömd pedofil, och homolobbyns ledande organisation RFSU tidigare öppet förespråkade legalisering av pedofili i en av sina arbetsgrupper). Nej, en sådan man dränerar ALL den energi han har till att bidra till samhället och folkets väl (genom politisk kamp), eller skapande av högkultur, på meningslöshet och slöseri av sin kapacitet och kreativitet, och allt utmynnar i ett samhälle som förfaller allt mer runt omkring honom, allt medan hans egna barn och kanske även han själv och frun personligen, får lida för det genom våldtäkter, rån, överfall, mord, bilbränder och så vidare.

Den som ser KAMP som mål, istället för medel, är per definition en sinnesjuk avart skapad av kulturmarxistisk pest.

Tvärtom!

Om vi håller alla pedofiler, sexualförbrytare, kriminella, aggressiva våldsbejakande idioter generellt, upptagna med disken och hembestyren så får vi andra kanske äntligen lite lugn och ro.

Påminner om ett ex som kallade till möte vid köksbordet och där visade sig ha en färdig lista med allt han tyckte var fel med mig på olika vis. Lugnt och balanserat framförde han sina åsikter och, tyckte han, inbjöd till diskussion utan bråk. Tämligen oerfaren som jag var då, försökte jag så gott det gick att framföra mina åsikter men det gick väl sisådär. Jag kom ju dessvärre inte riktigt lika förberedd till vårt lilla förhållandemöte som han och hade inte ens en, enda anteckning att hålla mig i. Det slutade nästan alltid med att jag inte klarade av att formulera mig och blev tvungen att gå in i badrummet och gråta av mig ilska och sorg en stund, och sen klarade jag inte få fram så mycket mer än att han hade rätt och jag skulle försöka bättra mig. Han menade inget illa, men nu i efterskott tycker jag allt att han betedde sig som en riktig jubelidiot och det har jag sagt till honom också. Vi är fortfarande vänner men aldrig mer kommer jag att låta mig behandlas så av någon människa, någonsin.

Det låter sorgligt att tycka att den man är tillsammans med inte är värd att lyssna på utan är en irrationell varelse som bör veta sin plats och hålla käften. Kanske är det då inte så lätt för henne att formulera sina åsikter på ett vettigt sätt inför dig? Hon märker förstås att du sitter och bedömer hennes uttalanden efter någon slags egen måttstock och att hon alltid får underkänt i din bok. Det är inte så roligt, och underlättar inte precis för henne att delge dig sina åsikter - och du är väl intresserad av dem antar jag, eftersom du tycker om henne och vill henne väl?

Det är förresten inte feminismen som har fått henne att tro att hon har rätt att yttra även dumheter ibland, det är något vi människor tycker hör till mänskliga rättigheter. Du också, och inte heller du är säkert medveten alla gånger om att andra tycker att du uttrycker dumheter.

Ja, så kan det vara ibland när det bråkas, om gränserna överskrids. Attraktionen slocknar. Ett ord för mycket, liksom. Det där man aldrig kan komma över riktigt. Men du, det gäller båda könen faktiskt. Att du aldrig har bråkat så med någon kille beror, antar jag, på att du inte har förhållanden med killar.


Så här ifrån andra hållet, och utan att ha en aning om ifall mina åsikter är feministiska eller ej, kan jag inte säga att jag tycker att kvinnan oftare än mannen beter sig illa i relationer, det ligger nog ungefär lika skulle jag tro. Möjligen är det vanligare att kvinnor hörs mer, typ "tjatar", men om det är värre än att mannen exempelvis tiger i X antal dagar och bara går omkring och ångar iskyla, det är nog en smakfråga.

Behandla min man med respekt är inga problem, med vördnad blir det värre (varför? liksom) och se mig som underlägsen samt ställa mig under hans styre bara pga att han är man, det är naturligtvis en fullständig omöjlighet. Lite mer än att någon har snopp krävs för att jag ska se mig som underlägsen honom och inte räcker det för att jag ska lita så mycket på honom att han får bli min envåldshärskare heller. Ditt tänkande ser jag som klart osunt och rent av farligt faktiskt. Både för kvinnor och de stackars män som vet med sig att din kostym är alldeles för stor för dem.

Jag tycker att kvinnan skall vara lätt överställd mannen juridiskt och skyddsmässigt. Man skall hellre tro på kvinnan än mannen i tex. en vårdnadstvist (men givetvis inte i uppenbara fall, utan de där det är svårt att avgöra), tar vi emot invandrare bör vi prioritera kvinnor över män, kvinnor skall ha mindre krav på sig i arbetslivet, tillåtas vara sjuka, föräldralediga osv. i större utsträckning än män, hustrumisshandel skall bedömas värre än omvänt (även om bägge är fel, skall det ena vara lite mer fel), kvinnor skall tillåtas vara lite mer känsliga och hjälpbehövande, lite sådana saker.

Tycker det räcker prima om vi behandlar män och kvinnor lika.
Det skulle leda till att vi förväntar oss att även yrkesarbetande färder ska gå hemma föräldralediga då de blir föräldrar, och att även män blir stressade dubbelarbetare som föräldrar och därför mer sjuka.
När vi värderar asylmottagare bör vi notera att kvinnor utöver att vara skuddsbehövade i krig, svält, miljökatastrofer även måste skyddas från män, vilket automatiskt skulle göra att vi prioriterade kvinnorna. man ska tro på både mannen och kvnnan i vårdnadstvister men ta reda på basic fakta, är mannen ex. dömd för kriminalitet, våld, sexuellt våld etc. så ska han inte ha hand om barn, vilket gör att kivnnor oftare får vårdnaden.

Kommer det inte att bli någonting av med...

I och med att vi slipper kvinnorna i våra hushåll får de klara sig själva. Vilket kvinnor inte gör i samma utsträckning som män.
Dagens feministiska konstruktioner kommer ej att bara försvinna. Lägg till att kvinnor och mäns biologi kommer fortsatt att belasta män i relationer med kvinnor. Därmed kommer generationer med män lära sig redan i tidig ålder, hur kvinnor är funtade.
Därmed är de fria och vet både värdet samt priset.

Japan är ett lysande exempel på hur det går när man använder kvinnor för att tynga mäns redan hårdare liv. Det ligger olika starkt i våran natur att gå vår egen väg och söka lyckan annorstädes, när kvinnor horar till det.

Nämen, råkade du hora loss igen... Använder ord som lika, men menar i praktiken raka motsattsen.
Bra tänkt. Pepp pepp

Fortsätt i din marxistiska anda utan självkritik. Det fungerar ju så bra. Pepp pepp

Nu verkar dock dessa personer återfinnas bland de som är ensamstående, inte bland de som har partners. Och det är barnen till de som har partners som drabbas (de som inte har partners har ju sällan barn). Tyvärr, din "logik" är felvänd. Men intressant att du erkänner att du anser bråk i hushållet som bra sätt att hålla män från att göra någonting annat i sina liv än bråka med kärringen. Det är alltså en medvetet uttänkt strategi från er feminister?

Nu vet jag inte hur situationen var, men det var inte så att det istället fanns möjligheter för dig att be om framförhållning inför nästa möte, och själv förbereda listor på önskade förbättringar? Var det så att han inte hade några fel alls som du kunde klaga på, därför att han redan hade rannsakat sig själv och förbättrat sig själv proaktivt, medan du inte gjort detta jobb med dig själv? Kunde ett felaktigt utfall i tidigare diskussion inte föras upp igen med de nyss påkomna extra argumeten? Fanns noll förståelse för att man vid oförberett material kan behöva tid på sig för att formulera argumenten man har i bakhuvudet på ett lättförståeligt sätt?

Om en person arbetat mer på sig själv redan proaktivt självmant, så bör det ju inte kunna vara konstigt om man i vissa förhållanden har en som har betydligt fler förbättringsmöjligheter gällande sig själv, än den andra har - vare sig det då är mannen eller kvinnan. Uppvisade mannen i exemplet ovan någon som helst önskan att tysta ner artigt framförd feedback från ditt håll?

Feminismens båda former skapar här probelm: 1. jämlikhetsfeminismen ger kvinnan felaktiga förväntningar där hon per automatik antar att båda har exakt lika många fel, och inte kan hantera ifall mannen i de förhållanden där så är fallet råkar ha förbättrat sig mer proaktivt - i verkligheten behöver inte felen vara jämnt fördelade och den ojämna fördelningen kan också variera över tid, 2. kvinnosupremacistisk feminism tolererar detta ännu mindre

Och motsatsen "maskulinism" eller MGTOW (som också skapats av juden med folksplittrande avsikter) gör naturligtvis motsvarande fel åt andra hållet.